Milda verser

Bo Setterlind är en mycket kristen poet. Han är dessutom en mycket svenskt kristen poet, vilket gör att när man läser vissa av de alster som finns med i Samlade dikter får man känslan av att det är pastor Jansson som varit i farten. Om jag parafraserar lätt: »Gud är som en propeller«, »mitt tvivel är som ett crocketklot«. Platt och ointressant.

Det finns en del naturlyrik från början av karriären som bättre lyckas inge någon innerlig stämning, liksom ett par ganska trevliga humoristiska nummer, men ju senare i den kronologiskt ordnade samlingen man kommer, desto mer lägger sig andlighetens våta filt över läsningen i form av kortvers lämplig att skriva in i konfirmationsbiblar; när skalden försöker bryta sig loss och ta sig an andra teman och längre format svänger det sällan ordentligt trots att det verkar varit meningen, och när han försöker bli politisk är det en reaktionär herre som tycks ogilla allt i det moderna samhället som talar.

Som sagt: lite av värde finns i samlingen, troligen mer för den religiöst lagde. Men för de otroende är det knappast mödan värt att läsa denna samling.

Read Full Post »

Fragment

Bodil Malmstens Samlade dikter var inte riktigt vad jag väntat mig: att det skulle vara modern fri vers var ingen direkt överrasksning, men att varje enskild samling så tydligt skulle kretsa kring ett enda tema eller förlopp var det: här finns endast en handfull helt fristående dikter, resterande hör klart hemma i ett visst sammanhang och läses bäst i detta.

Jo, jo, man kan naturligvis plocka ut någon av dikterna om sorg över en älskad bortgången, eller den gråtrista vardagen, eller moderskärleken speglad i Nefertitis och citera och det kommer bli alldeles utmärkt, men riktigt överväldigande blir det bara när man sedan fortsätter och läser ytterligare fler av dem efteråt. Möjligt undantag: första samlingen om Dvärgen Gustaf, som mest är konstig även när man läst allt, som det vore en allegori man inte får alla element i.

Bäst är nog första delen av Paddan & Branden, den samling där rimmen står tätast och ger tydlig rytm och tyngd åt den oväntade humorn mitt i skildringen av en änkeman sedan ett år, fortfarande med trösten utom sikte. Den stora vardagligheten och den stora sorgen återkommer senare: Malmsten skriver om människor och situationer som inte skulle få någon att vända sig om, men med inkänning och personlighet som är minst lika tillfredsställande som någon kärleksdikt riktad till en Sarons lilja.

Read Full Post »

Hoppets fackla

En underlighet med Pär Lagerkvists diktning: han är bäst när han är otypisk. Hans dikter rör sig normalt i ganska förutsägbara banor, runt ämnen som barndom, ålderdom, naturen, stjärnor och källor, gamla bondgårdar och undran över livet: alls icke oävna ting att skapa vers kring, men även om de är rakt och enkelt skriva så skulle man efter de 600 sidorna i Samlade dikter vara trött på det om det inte även fanns annat insprängt.

Mest känd är naturligtvis den dikt som börjar »Ångest, ångest är min arvedel«, ett tidigt alster och ett av de som avviker: annars tycks de känslor som dominerar vara vemod, förundran och lugn skepsis, långt från sådan upprördhet. De tidiga verken är överlag ganska aparta: även om den typ av dikt som sedan skall dominera även återfinns där så finns även underliga prosafragment som inte tycks leda någon vart (i synnerhet det som heter »Arne« är störande, med sitt patriarkala våld som texten tycks vänta sig att man skall sympatisera med), och en märklig bit i dramats form som inte heller den tycks ha någon klar syftning.

En annan höjdpunkt är »Nya vapen«, skriven 1940, där Lagerkvist klart uppmanar läsaren att ta strid för det goda med vapen i hand, och att krossa ormars näste: ett uttryck för en djupt känd aversion mot det moderna barbariet. I de sista samlingarna har han också tydligt lärt sig att skriva om människor runt omkring sig i det lantliga Sverige som då var på väg bort, vilket är en god sträng att ha på lyran.

Annars blir Lagerkvist som antytts ofta vid sin läst: han skriver en viss sorts dikt, och han gör det bra, med en genom åren växande skicklighet och utan alltför stora åthävor i stilen. Hans poesi har ibland stor skönhet i bilderna, men det är endast sällan man hejdas och förundras.

Read Full Post »

Mörka sånger

Om man någon gång behöver ta ner stämningen en smula göres det utmärkt med slumpvist valt nummer ur Dan Anderssons Samlade dikter: poeter är nu inte alltid det muntraste av släkten, och Dan Andersson hör till och med bland dessa till de minst sprudlande.

Är det någon gång glädje i dikten så kommer den dessutom oftast av flydd ungdom eller brännvin: ty Andersson är den mörka finnvedens skald, där livet är hårt och kallt och obarmhärtigt, och människor tidigt blir gamla till själ och kropp:

I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.

Samtidigt sjunger det som synes ordentligt om versen, och det är svårt att inte dras med och läsa högt när han är i sitt esse (vilket han är ofta nog för en bättre skald i den svartare skolan).

Lämnar han kolarna och småbrukarnas skogar är det vanligen för sjölivet: ironiskt nog hör dock inte »Jungman Jansson« till de han själv satte i någon diktsamling, annars finns det också ett par stycken om eldare: När Andersson inte är Frödings efterföljare tävlar han med Taube, och även om han är duktig når han inte riktigt upp till någon av dem när de är som bäst.

När han avlägger besök »Hos den äldste förläggaren« (Satan själv) lyckas han dock variera ett gammalt tema hos författare om alla förläggares uselhet på ett originellt sätt, som dessutom passar med det allmänt gammel-lutherska som annars färgar många av hans dikter.

Andersson är inte min favorit, men han har sina stunder: om inte annat får han en att känna att det kanske trots allt inte är så illa att vara till, trots sina bedyranden om motsatsen.

Read Full Post »

Från vår till höst

I inledningen till Erik Axel Karlfeldts Samlade dikter ojar sig redaktören över hur svår den före dette ständige sekreteraren betraktas som. Obegripligt varför. Visst, hans språkbruk är ofta lätt arkaiskt, och han alluderar ibland på bibelberättelser eller liknande, men det krävs inte mycket till notapparat för att avlägsna sådana hinder för de undrande. Utöver detta är han dock annars en föredömligt klar poet, som inte laborerar alltför mycket med långa liknelser eller dunkla ämnesval. Även om han lyckas ladda sina dikter med en stark men aldrig övertydlig symbolism så är denna inte hller speciellt svår att ta till sig.

Karlfeldt började sin bana med att besjunga den unga kärleken, hur unga män uppvaktar unga mör i ett idylliskt Dalarna, påtagligt befriat från all olust. I hela diktningen syns inte mycket av kärlekens avigsidor: ingen svartsjuka, inte mycket hjärtesorg, kanske någon gång olycka efter att man i kärlekens berusning förhastat sig. Det enda egentligen återkommande negativa temat är ålderns melankoliska impotens, och inte ens den förefaller som en alltför allvarlig åkomma.

Skall man jämföra med andra ligger såväl Fröding nära till hands; det säkra handlaget (jag tror det var knappt någon av Karlfeldts dikter som fick mig att snubbla på versen), lärdomen och den starka kopplingen till hembygden förenar, även om Karlfeldt är den avgjort mer romantiske och definitivt den mer okomplicerat levnadsglade av de två,  även om hans dikter med tiden blir mer färgade av religion och längtan tillbaka till ungdomens okomplicerade lantliv, där Fridolin dansade och talade med bönder på bönders vis.

Som ett exempel på en mer ungdomlig dikt kan tas ›Intet är som väntanstider‹, ur Fridolins visor:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Bara tre år senare börjar dock livet gå mer i höst, och istället skaldar han svenskans kanske mest citerade rader om höstens skönhet:

Nu är den stolta vår utsprungen
som de svage kalla höst.

I den tidiga diktningen dominerar våren, i den sena hösten. Sommar och vinter ser man mer sällan till, men desto mer av månar och blommor – Karlfeldt är en veritabel botaniker, som radar upp en förtjusande räcka blomster i sina verser. Förutom kärleken och naturen är religionen som sagt ett av huvudtemana, från dess introduktion i form av lätt roade men ändå respektfulla omvandlingar av kyrkomålningar till vers till några verk i den sista samlingens med nästan psalmartat tonfall.

Glöm alltså allt eventuellt prat om att Karlfeldt skulle vara otillgänglig: han kräver förvisso ett visst mått av kommentarer (vilka min utgåva ger ett överflöd av, så man nästan undrar om redaktören underskattat läsarna), men annars är han en mycket tillgänglig och trevlig poet.

Read Full Post »

Hybris

Jag har en teori: Nietzsche kan göra även normalt intelligenta personer till idioter. Bevis: Edith Södergran (han kan även göra idioter till än större idioter, vilket ett av nittonhundratalshistorien är ett sorgligare bevis på). Efter att ha läst hennes samlade dikter, med sedvanlig fantasilöshet i en volym kallad just Samlade dikter, så är det rätt klart att den första boken hon gav ut, Dikter, är helt fantastisk, och att det mesta som följde därpå är tröttsamt övermänniskojoller som man lätt kan avstå från.

Det är också i den första delen man hittar de dikter Södergran blivit mest känd för: »Dagen svalnar« med sina inlevande ord till den som sökte en kvinna men fann en själ, »Violetta skymningars« vilda feminism samt »Vierge Moderne« med sin okuvliga, ostoppbara rytm. Och detta bara på de första 20 sidorna! Sedan mattas det av något, men en sådan inledning är nog för att Dikter skall vara en fantastisk diktsamling, och för att man skall bli frustrerad och besviken när man sedan hamnar mitt i ett träsk av Nietzscheanska profetmanér och tomma aforismer (två smärre samlingar sådana är insprängda bland diktsamlingarna), dock med litet andningsuppehåll i dikterna till »systern« Hagar Olsson, där de värsta fasonerna försvinner och Södergran återigen visar sig vara en skicklig poet. Även somt av materialet i den postuma Landet som inte är är trevligt, i synnerhet det som skrevs efter den sista samlingen och visar på en mer naturmystisk orientering. Det mesta är dock sådant jag helst skulle slippa ha behövt fylla upp hyllcentimeter med.

För att riktigt förstå hur tråkigt det är att drabbas av övermänniskolaterna kan vi ta ett litet prov på det ostörda tillståndet: den stilla »En önskan«, där Södergran sannerligen inte förhäver sig:

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig…
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut…

Söderberg är modernist, och har således inte mycket av vare sig meter eller rim (utom i de tidiga dikterna, där ett par rim då och då visar sig, till glädje för ingen: en dikt skall ha nästan alla rader rimmade eller inga alls). Detta kontrasteras dock mot det ålderdomliga språkbruket, med pluralformer och arkaismer (finlandssvenskan är ju mer konservativ), vilket ibland ger ett lite märkligt men inte direkt oangenämnt resultat.

Hade det bara varit Dikter som resenserats hade omdömet blivit mycket, mycket högt. Tyvärr förödde Södergren både talang och tid på för mig så helt otilltalande dikter i ett alltför högspänt och högmodigt stämningsläge att jag nästan önskar att denna senare produktion uteblivit. Trist på en sådan förmåga.

Read Full Post »