Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kerstin Ekman’

När Kerstin Ekman går ut i skogen så är det ett hårt skattad, ihopträngd ömklig liten rest hon hittar; inte den enorma skog som en gång täckte Europa, på den tid då Nordeuropa var nymornat efter istidsdvalan och vindruvor växte i Skåne, ej heller den fortfarande enorma skog som täckte Skandinavien då riddar Olof och kung Sverre gav sig in i den och hittade fasan, eller ens den som fortfarande stod vid ingången till 1800-talet när mycket skog ännu innehöll månghundraåriga bjässar. Nej, idag får man vara nöjd om man hittar några små ynkliga lappar där ännu inte granen växer i rad på rad.

Förändringar har ständigt skett, men hastigheten de senaste åren har ökat kraftigt, och ingen tycks riktigt bry sig; nu skall allt vara så storskaligt som bara går, och välstånd skall växa där förut tjädern spelade eller Adam och Eva grodde. Samtidigt finns det ju skönhet kvar, och det skulle vara orättvist att påskina att titeln Herrarna i skogen enbart syftade på sådana nyttoevangelister som den professor som ansåg ordet »skog« utnött och förbrukat; det finns dessutom, förutom sådana ambivalenta personer som Carl von Linné, som när han inte ansåg skogens onytta för människorna ryslig var en överdådig iakttagare, diverse jägmästare, målare, naturskyddare och författare, på det hela taget mer angenäma bekantskaper än de moderna byråkraterna.

Boken handlar så inte bara om miljövård, utan om jakt, den medeltida synen på skogen som en fasans plats − nämnde kung Sverre kallade sin redogörelse för färden genom Sverige och över kölen vid Trondheim för »Gryla«, ett ord för skräck (som för övrigt i isländskan utvecklats till namnet på en barnätande häxa, vilken i modern tid fått ta på sig tomtens roll), och riddar Olof kom hem med ett trollskott på sig som blev hans död (styckena visar också på att detta är essä, och inte facklitteratur; annars hade förhoppningsvis inte en malör som den att blanda ihop Birger Brosa med Birger jarl fått passera) − viltmåleri, skogen som en plats för förändring i litteraturen, och rovdjuren. Sällan ges helt entydiga svar, mer än i att det behövs fler perspektiv än de som fås på huvudkontor i Stockholm parade med en veckas dyrt inhandlad älgjakt.

Man skall kanske inte alltid ta allt som sägs i boken för sanning, men det finns mycket av den i vad som sägs, och sättet det görs på är också njutbart, så såvida man inte tar med sig för starka förväntningar och egna idéer kan man få mycket nöje – ungefär som vid en promenad i skogen.

Annonser

Read Full Post »

Skord, huvudpersonen i Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen, är ett troll. Inte den sorten som man möter på internet och rätteligen borde kalla sportfiskare, ej heller den sorten som John Bauer avbildade. Han ser ut som en människa, kanske bara lite hårigare, och med ett finger färre på vänsternäven (vilket är hans eget fel). Men han åldras inte som andra, och från det att han först ger i människofölje på 1300-talet till det att han ger upp andan dröjer det 500 år.

På den tiden hinner han vara landstrykare, prästumgänge, mekaniker, alkemist, fältskär, fästningssatt, doktor och mesmerist. Han umgås med excellenser och lärda. Och med rövarna i Skule, skogen där han visserligen inte föddes men dit han många gånger kommer att återvända, till slut också för att dö i saknad efter sin sista älskade. Då har han sett kristendomen dra norrut, liksom knektarna, han har deltagit i trettioåriga kriget och givit upp chansen att bli medicine doktor för att befria jättar, och han har sedan länge tröttnat på att se de omkring honom åldras och dö bort.

Bra bok, fint språk, speciellt norrländskan. En del historiska gestalter dyker upp, oftast lätt omgjorda, och vanligen sådana man inte känner närmare till. Att Skord verkar bli alltmer osympatisk ju mänskligare han blir är kanske bara vad man kan vänta.

Read Full Post »

Gudarna skall veta att det rörts om nog i Hjalmar Söderbergs litterärar kvarlåtenskap; snart lär väl omdiktningarna av hans verk få egna bokhyllor på biblioteken. I synnerhet tycks Doktor Glas dra åt sig sådant det mest uppriktiga av prisande som fallfrukt drar getingar, och senast i raden är Kerstin Ekman med Mordets praktik.

Man får väl vara nöjd med att det åtminstone inte är en ren omdiktning utifrån någon annan person i historien; nej, i denna bok är Doktor Glas en roman, inte en person, och den är satt i ett Stockholm där Söderberg själv vandrar runt och stöter på bokens huvudperson Pontus Revinge, som sedan själv hävdar att han är den som inspirerat Söderberg till att skriva om mord på vedervärdiga pastorer – i alla fall delvis. Hur det egentligen är med den saken ifrågasätter man snart som läsare, ty även om doktor Revinge kanske har alla hästar i stallet så är de kanske inte alltid placerade i rätt spilta, och hans mentala tillstånd är minst sagt skakigt.

I bokens inledning är han en fattig läkare anställd för att som kontrollant av horors hälsotillstånd, en uppgift han äcklas vid. Ett möte med en gammal skolkamrat, ett mod han hämtat ur Doktor Glas vilja till handling, och snart har han det aningen bättre ställt; som hans nye chef har hjärtproblem så har snart en liten ask med cyankaliumpiller kommit till användning, och när Revinge också konserverat änkan är han materiellt säkrad, och dessutom fast i närheten av den person han närt en ohälsosam kärlek till: sitt styvbarn Frida. Men kanske är det någon som misstänker något trots allt?

Jag tyckte inte speciellt mycket om  Mordets praktik, även om jag tvivlar på om jag därav kan tycka att den är misslyckad, förutom att verb med pluralformer verkar aningen dissonanta vid bruk i nutida romaner, oavsett om språket som här inte har några tydliga tecken på att vara från idag. Snarare är det motvilja mot denna typ av sjaskiga huvudpersoner med sjaskigt själsliv som spökar, eller den ovilja mot att andra skall utnyttja befintliga gestalter för egna berättelser och på sätt korrumpera dem som Revinge själv upprörs över vid läsningen av Jahves eld, men någonstans gnager boken ändå. Inte riktigt min likör, således, även om jag inte heller kan avråda från den.

Read Full Post »