Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘August Strindberg’

Det mest lyckade med Strindbergs Götiska rummen är nästan namnet: Berns salonger kastade vid tillfälle ut det gamla, röda rummet, och inredde istället två »götiska« rum att umgås i; i inledningsscenen hålls också en fest däri där ett par av gestalterna från genombrottsromanen deltar.

Huvudpersoner är sedan också doktor Borg (som jag inte mindes från Röda rummet, men jag minns överlag inte så mycket därifrån), dennes bror, brorson och brorsdotter.Inte för att det spelar så mycket roll i sig: i stort framstår de flesta männen och alla kvinnor som tämligen  likartade. Även om Strindberg återigen slår vilt omkring sig, även mot en del samhällsinstitutioner och uppburna män, så ägnas mycket energi åt de sedvanliga utfallen mot den nya kvinnan, som (enligt Strindberg) emaskulerat vad hon kommit åt och satt sitt sig själv som oförståndig härskare. Den som läst annat av Strindberg känner igen argumenten.

Det finns förvisso en  och annan poäng i läsningen: det som slår en mest är väl hur intet är nytt under solen. När Strindberg inte håller på och grymtar hur otroligt orättvist det är att kvinnorna skall få rättigheter medan männen behåller sina skyldigheter (vilket han väl i grunden har något rätt i, men som mest framstår som ett rättfärdigande argument när han egentligen bara vill få fortsätta att bestämma själv) så glimmar det till med tidsbilder som lätt skulle kunna användas än idag: lantbrukets ohållbarhet, den odödliga byråkratin, hur snabbt allt går nuförtiden, så att det som nyss var sant redan blivit åldrigt. Vill man kan man till och med jämföra intresset kring Dreyfus-affären med olika turer kring diverse visselblåsare.

I slutändan är det dock inte så mycket en roman som en diatrib, fylld med tidsmarkörer (det är lätt obegripligt hur 220 sidor roman kan få såväl 80 sidor efterord som 100 sidor ordförklaringar). Det finns klart bättre verk av Strindberg att läsa, troligen till och med bättre uppgörelser med samtiden av Strindberg efter inferno-krisen.

Annonser

Read Full Post »

Det är trösterikt att läsa Strindbergs Antibarbarus: inte bara  för att den visar att även egentligen hyfsat intelligenta personer kan förföras av sina vetenskapliga fördomar, utan främst för att den visar att även om man är en av svenska språkets främsta stilister kan man ändå inte skriva avhandlingar som är riktigt läsbara.

Å andra sidan blir man grymt avundsjuk när man ser alla de ornament i urnesstil som boken är dekorerad med; inte bara anfanger utan rubriker och utfyllnad. Sådant får man inte som vanlig, dödlig doktorand.

Idéinnehållet är naturligtvis fnoskigt. Strindberg får för sig att grundämnen kan förvandlas till varandra, att luft bara är förtunnat vatten, att råttor kan andas vatten, att växter kan sönderdela kväve. Visst, kemin vid den tiden hade inte stöd av kvantfysik, och Strindbergs sätt att titta på grundämnenas molmassa är egentligen inte helt dum; problemet är bara att han inte har tillräckligt med data för att få egentlig ordning på det hela.

Antibarbarus är inte egentligen läsvärd, men Bakhålls faksimilutgåva kan vara värd att skaffa ändå, om ås bara för att det är ett vackert häfte.

Read Full Post »

August Strindberg skulle troligen själv funnit det mycket passande att jag dagen innan jag började läsa Inferno rotade fram Strindberg and Helium, utan att veta att dessa byggde på citat ur just den boken. Just sammanträffanden är nämligen något som ständigt uppmärksammas i boken, som tecken på förföljelse, Makternas välvilja eller deras straffdom.

Och ungefär där tar möjligheterna slut att tala om boken utan att ta upp den stora frågan: är Inferno det slutliga beviset på att Strindberg var galen, paranoid och manisk, eller är det att betrakta som skönlitteratur, förvisso med en närmare koppling till verkligheten än vad som är vanligt men likväl oduglig att bruka som det utdrag ur hans dagböcker han i boken påstår det är? Mitt svar: skönlitteratur. (Det görs idag mycket av att biografins rågångar mot skönlitteraturen inte upprätthålls. Strindberg skulle kunna skratta och citera predikaren.) Strindberg må ha varit småtokig, och tog uppenbarligen vissa av vansinnigheterna på allvar, som guldmakeriet och den allmänna orienteringen mot Swedenborg, men jag tror ändå inte han gick omkring och trodde att kvistar på marken gav budskap om att han skulle sammanfoga järn och svavel för att få guld.

Just alkemin och paranoian är dock det mest roande: man borde kanske inte roas av en stackars människa som tror att alla oljud skapas för att han inte skall få arbetsro, eller att hans hotellgrannar använder elektriska apparater för att döda honom, eller att hans negativa tankar är förgörande och anledningen till att personer omkring honom drabbas av olyckor och sjukdomar, men det gör jag. Det hela är så vrickat att det bara inte går att ta på fullt allvar.

Ett par sista ord måste också sägas om språket: Inferno skrevs av Strindberg på franska – en högst säregen och oidiomatisk franska –, och översattes sedan till svenska av Eugène Fahlstedt. Nationalutgåvan är tvåspråkig, med originalet till vänster och översättningen till höger av varje uppslag (och när man är klar med boken känns det plötsligt väldigt märkligt att läsa en bok på normalt vis). Denna översättning är dock en stark omarbetning av Fahlstedts, med korrigeringar från Strindbergs manuskript, stiländringar och ordval som är menade att få svenskan närmare ursprungsförfattarens! Kommentarer överflödiga!

Nåväl, det bästa i boken är tämligen oberoende av de exakta formuleringarna. Ett stycke som

Anländ till Marolles-en-Brie i sällskap med doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har dödat ankorna; en tjänsteflicka har blivit sjuk; den tredje har jag glömt.

skall det mycket till för en översättare att lyckas förstöra. Och som hela boken kan det bara skrivas om man är mycket frisk eller helt förvirrad.

Read Full Post »

Herr fiskeriinspektören Axel Borg är knappast en av de mer trevliga bekantskaperna man kan göra bland Strindbergs skapelser: stora delar av I havsbandet utgörs av redogörelser för allt som förpestar livet för en stackars övermänniska som inget hellre vill än att få göra sina naturvetenskapliga utforskningar, härska över sin omgivning och älska en kvinna somi alla fall  har tillräckligt med intelligens för att inse hur underlägsen hon och hela hennes kön är.

De fiskare han skall lära hur de fiskar är ena otacksamma stackare, efterblivna kretiner som blivit kvar när fastlandet befolkats av högre utvecklade människor och nu hänger kvar i surmulen konservativ halvhedendom, hatande alla förändringar. Till ön kommer dock kvinnfolket Maria, som Axel förälskar sig i och börjar kompromissa med sina intellektuella ideal över för att kunna vinna och uppfostra till en någorlunda dräglig varelse att kampera med.

Allt visar sig dock förgäves: det enda som är aningen försonande med boken är att Borg (som med rena intellektet lär sig att t.ex. segla och ro, dessutom bättre än ortsborna) till slut stöts sönder i mötet med sin mer robusta omgivning: visserligen efter att i viss mån ha sett sina slutledningar bekräftade och en del av sina intellektuella projekt realiserade, men utan att ha fått erkännelse, dessutom drabbad av galenskap och förnedrad. Sedan finns ju också Strindbergs alltid njutbara språk, hans ibland galna, ibland geniala infall (han förutser här rentav provrörsbefruktningar). Men den som inte kan bortse från obehagliga idéinnehåll bör hålla sig långt borta.

Read Full Post »

Jag läste Hemsöborna första gången för fem år sedan, och då gillade jag uppenbarligen den mer än jag gör idag. Det kan vara för att jag var mer fokuserad, eller så framstår tragiken bakom humorn som tydligare idag. När Carlsson idag kommer som ett yrväder en aprilafton så vet jag hur illa det kommer sluta för honom och madam Flod, och när jag läser om hans kärleksplaner framstår han mer som lysten och girig, än som bara överdrivet självsäker.

Historien med den unge lycksökaren (-erskan) och den äldre, rika änkan (-emannen) är ju inte ny, men skärgårdsmiljön och det strindbergska språkmästerskapet gör mycket till för att det skall framstå i nytt ljus. Blanda in dråpligheter som den under-bordet-druckne prästen på bröllopet, Carlssons försök till kärleksbrev – det är svårt att tänka sig något mer befängt i genren –och det blir mycket riktigt en slags fars, trots att det enligt de klassiska definitionerna är en tragedi.

Det enda som framstår som något underligt är den korta historien om gruvföretaget som köper en kobbe för en sommar, och hur de lurar Carlsson på pengar: förvisso välskrivet, men det känns som intryckt utan att tillföra något till helheten. Annars är det en mycket välskriven bok, med Strindberg på ovanligt gott humör, utan det mesta av den vanliga ilskan.

Read Full Post »

I den icke svenskspråkiga världen är väl Strindberg i huvudsak känd som författaren av dramer, och då i synnerhet de två första av Fadren; Fröken Julie; Fordringsägare. Alla tre påminner dock i viss mån om varandra, om inte annat så i den genomträngande misogynin: kvinnor här är svaga, småaktiga, hämndlystna, destruktiva varelser, och det enda goda Strindberg har att säga om dem är att de inte kan hållas fullt ansvariga då de inte vet bättre.

Fadren är berättelsen om Ryttmästaren vars hustru Laura driver honom till vansinne med misstanken att han inte är far till sin dotter. Fröken Julie berättar om hur grevedottern hamnar i en okontrollerbar affär med betjänten Jean under midsommarnatten och sedan av skammen drivs till självmord. I Fordringsägare tränger en man in i sin före detta hustrus nya äktenskap och förgör hennes nye make genom att få honom att tvivla på henne.

Detta är knappast rätt plats att recensera dem som dramer: de är till för att spelas (i synnerhet den sista, för att lättare kunna dölja de problem som finns i konstruktionen), och deras förmåga att fånga publiken är svår att förneka, men man kanske kan säga något om den vulgärdarwinism som framförs: Strindberg tycks mena att kvinnan som »svagare« varelse endast överlever genom att kulturen även förklemat männen, alternativt genom att ta till list för att sätta den starkares rätt ur spel; synpunkter som i sig är obehagliga och knappast bidrar till att göra resten av budskapet mer lättsmält.

Men hur det än är med detta har historien i alla fall gett honom erkännandet att det är ytterst levande materia han skapat. Även om man inte vill skriva under på hans tendens så kan man om man bortser från den och ser till enskildheterna, fokuserar på spelet mellan människorna istället för det mellan man och kvinna, så lever det hela onekligen.

Read Full Post »

Att biografera Strindberg måste vara ett kinkigt göra: inte för att det finns någon särskild brist på källor, utan för att det finns så mycket, varav en hel del av författarens egen penna som måste hanteras, och det med tång och handskar. Olof Lagerkrantz har med August Strindberg gjort ett försök; huruvida det är rättvisande eller ej är inte lätt att svara på för en lekman, men läsbart är det onekligen.

Strindberg är ju en författare som på gott och ont i ovanligt hög grad hämtar material ur det levande livet; gott då resultatet rent litterärt ofta blir lyckat, ont då privatlivet får ta stryk istället: tre skilsmässor på tre försök talar sitt tydliga språk. Mindre tydligt är dock hur mycket man kan läsa ut ur vad han publicerade under och efter dessa äktenskap: i vilken grad kan En dåres försvarstal och Klostret läsas självbiografiskt? Eller för den delen Tjänstekvinnans son och Inferno, som gör än starkare anspråk på autenticitet?

Lagerkrantz svar tycks vara »i ganska liten grad«. Förvisso kan detaljer vara sanna, stämningar är det sannolikt, men ytterst är och förblir de verk av en skönlitterär författare, och den som inte korrelerar med andra källor löper risken att kollras bort av Strindberg. Denna läsning leder också till att han avvisar tanken på att Strindberg skall ha varit vansinnig. Tecken i den vägen skall ha varit övertolkningar och missförstånd. Helt fri från misstanken blir man dock inte: en person som frivilligt går in för att experimentera med sitt eget sinnestillstånd, om och för konstens skull, kan knappast betraktas som helt och hållet välanpassad.

August Strindberg är dock en välskriven biografi, som inte väjer för de mindre tilltalande sidorna hos subjektet, och som dessutom flera gånger fick mig att fundera på om det inte vore lägligt att försöka spränga in ett par böcker till på hyllan med Strindberg. Bara därför förtjänar den att rekommenderas.

Read Full Post »

Older Posts »