Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Terry Pratchett’

Kriget är på väg mot Ankh-Morpork. Krig mot Klatch, ett land på andra sidan cirkelhavet. Ankh-Morpork har inga soldater, inga pengar, ingen flotta, ingen krigsutrustning (Klatch har naturligtvis allt detta). Däremot har det en stadsvakt, en massa chauvinism, samt lord Vetinari. Tyvärr är det inte Vetinari som leder kriget. Det görs istället av lord Rust, vars idé om strid ungefär är att ära mäts i antal döda, oavsett vems de är.

Jingo börjar dock ute på havet, där några fiskare upptäcker att en ö som då och då stiger ur vågorna gjort det igen. Klatch och Ankh-Morpork börjar dividera om vem som har rätt till ön, och under en diplomatisk vända så försöker någon mörda den klatchiske prinsen, och så måste Samuel Vimes försöka finna ut vem.

Ett par möten med en klatchisk svärdbärare, en kidnappning, och en resa över havet senare, och det börjar se otäckt ut. På hemmaplan har Vimes möjligheter att utnyttja sin position, men i Klatch kan han inte arrestera folk hur som helst. Eller? Tur då att Vetinari återigen visar vad som händer när man försöker sätta honom åt sidan, den här gången i sällskap av Fred Colon och Nobby (i en väldigt underhållande akt). Till slut återgår saker ungefär till vad de varit. Ungefär.

Annonser

Read Full Post »

Återigen har Rensvind hamnat i udda geografi. Återigen tycks en gud vilja använda honom för sina egna syften. Återigen tycks det inte hjälpa att springa iväg. Den här gången är han i EcksEcksEcksEcks, vilket är typ Australien, fast med färre giftiga ormar (spindlarna har haft ihjäl dem). På Skivvärlden är detta The last continent, alltså en landmassa som inte riktigt blev färdig och därmed numer inte har riktigt rätt tid (det har alltid varit så, i alla fall sedan Rensvind kom dit: denna underliga tidsuppfattning är tack och lov inte viktig annat än bitvis).

Samtidigt, i Ankh-Morpork, är biblotekarien sjuk. Han tycks inte kunna behålla sin form riktigt, och nyser då och då och förvandlas till nallebjörnar, fällstolar eller andra underligheter. De andra trollkarlarna vet inte riktigt hur de skall göra för att stabilisera honom, men de glömmer det ganska snart när de trillar genom ett maskhål och finner sig på en ö tillsammans med en mer än vanligt tokig gud, som gillar evolution och skalbaggar.

Rensvind råkar som väntat ut ungefär för allt som kan väntas (får, Waltzing Matilda, ett operahus, Ned Kelly, en galen dvärg som färdas genom öknen på jakt efter förstklassig hästföda). Han klipper får, uppfinner salt, lätt vidrig sovel, rymmer ur fängelset, träffar ännu en avlägsen släkting och lyckas få det att börja regna. Stereotypt? Visst. Men roligt.

Read Full Post »

Julen tycks i Skivvärlden inte skilja sig speciellt mycket från den i vår: låt vara att jultomten är omdöpt till grisefar, och att hans släde dras av fyra svin, men annars tycks mycket sig likt: en högtid om att ge och vara god invirad i solida lager kommersialism.

Fast den här gången är det inte riktigt som vanligt. Titta närmare på grisefar. Är han inte lite… benig? Och putar inte magen suspekt som om det vore en kudde? Och är inte hans röst mer genomträngande än fryntlig? Jo! Det är Döden som utför hans plikter. Men varför?

Hogfather är alltså ännu en historia om Döden, och hans dotterdotter Susan, som arbetar som guvernant och mycket handgripligt håller monstren borta från sina skyddslingar. Grisefar verkar ha försvunnit efter att auditörerna har bestämt sig för att han är för irrationell och vill ha honom lönnmördad, så Döden vikarierar för att tron på honom inte helt skall försvinna. Detta leder bland annat till en underbar episod i ett Ankh-Morporkst varuhus, där Döden sitter med små barn och Nobby Nobbs i sitt knä och frågar om de varit snälla och vad de vill ha i present.

Susan är ett trevligt återseende, även om korpen och råttdöden som hänger med henne känns lite tjatiga. Trollkarlarna är också med på ett hörn, och är med och skapar en mängd underligt oknytt som tar vara på den råa tro som skvalpar runt när grisefar är borta, men det känns som de börjat upprepa sig lite.

Nåväl, jultemat är bra, Döden som vanligt intressant, och historien med ett attentat på julen från ett oväntat håll intelligent.

Read Full Post »

Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?

Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).

Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.

Read Full Post »

Man kan diskutera om Terry Pratchetts Maskerade var has dittills roligaste roman, men den var säkerligen den med bäst uppbyggd handling – vilket har sin särskilda ironi, när det är en lång drift med opera, inklusive dess osannolika sammanträffanden, dess usla skådespeleri, dess otroliga rollbesättningar och dess förtjusning inför rollfigurer som talar med mycket interpunktion.

Pratchett har flera gånger tidigare påpekat korrelationen mellan tendenser att sätta utropstecken på rad och galenskap; troligen är detta den bok där sådant förekommer som mest. Det räcker inte med att opera generellt är en konstart som bjuder in till sådant, att det springer kring ett mordiskt spöke med mask, och att operachefen allt snabbare inser att opera kanske inte var den lugna reträtt från mejerivärlden han trodde – i allt detta skall också Lancres häxor (för tillfället två, när Magrat är upptagen med att vara drottning) ta sig in och sprida än mer förvirring.

Det blir således inte bara Fantomen på Operan, utan även vad som möjligen får kallas burlesk. Och så en mordgåta på allting. Mycket snyggt hanterat, mycket roligt, och underhållande på ett bisarrt sätt som kräver stor kontroll över konstarten.

Read Full Post »

Det var ett tag sedan, men nu har Rincewind hamnat i trubbel igen. Stort trubbel, i Skivvärlds-Kina; som vanligt en något förvrängd men igenkännelig version av vår världs motsvarighet, här som det var för ett par hundra år sedan: mandariner, eunucker, en galen kejsare, fem gamla familjer som strider om att vara makten bakom tronen. Samt en röd armé som klistrar upp affischer som mycket milt och artigt uppmanar folk att inte längre lyda.

Mitt i detta landar Rincewind, och träffar snart på Cohen och hans silverhord som försöker ta över landet i god barbarstil (med hjälp av en geografilärare med gott huvud och tålamod nog att försöka lära dem bete sig civiliserat). Han märker snart att han är känd på förhand; Twoflower har skrivit en liten bok om deras resor där Rincewind målas ut som en stor, god och modig trolllkarl, en bok som också lagt grunden till upproret.

Som Skivvärldenberättelse är det ganska bra: förutom åldrande barbarer, Kinas historia, Rincewinds feghet och potatis så finns en liten sidosnutt om revolution och hur man oftast inte ska lite på revolutionärer bara för att de säger sig vilja göra världen bättre. Det finns en skurk, en i Practhetts rad av till synes mycket kompetenta och illvilliga men till slut krackelerande ondingar, men han gör inte så mycket väsen av sig och trots att han sägs vara mycket slug så lyckas Rincewind se genom det mesta han planerar (att huvuddelen av hans undersåtar inte skulle gjort det är en annan femma). Bra, men inte helt lysande.

Read Full Post »

I serien »Populärkultur bryter sig in i Skivvärlden« har med Soul music turen kommit till rockmusiken: levande, stökig och möjligen magisk. Mustrum Ridcully börjar utveckla viss genrekännedom och förbereder sig för demoner från de undre dimensionerna (som tack och lov inte dyker upp), men tar sig också tid för att samtala med Susan Sto Helit, dotterdotter till Döden och tillfällig vikarie för morfar (som söker glömskan, först i klatchiska främlingslegionen och sedan i spriten).

I Ankh-Morpork gör The band with rocks in succé, och ungdomar startar egna band i fädernas stall. Musikergillet är mindre roat, Cut-your-own-throat Dribbler ser förtjänst, Patriciern observerar allt, och showen fortsätter. Bandet ifråga består av Imp y Celyns (ett namn jag minns att den svenska översättaren helt gav upp inför: på walesiska betyder det »knopp av järnek«, vilket är betydligt roligare på engelska), Glod och Cliff, vilket ger upphov till i alla fall en extra parodi på Blues Brothers.

Det är kanske inte den djupaste av böcker om Skivvärlden, men det är mycket roligt.

Read Full Post »

Older Posts »