Det var väl ofrånkomligt, men nu har det hänt: jag har lagt ifrån mig en roman av John Ajvide Lindqvist besviken. Till skillnad från tidigare alster känns Lilla stjärna nästan som en ren genrebok (splatter, dessutom), utan vare sig någon intelligent omtolkning av någon myt eller mer än en ansats att lyfta blicken från vad handlingen dikterar och säga något om något mer.
Titelns stjärna är den lilla Theres, som en dag hittas i skogen av Lennart Cederström, en gång halvframgångsrik svensktoppsmusiker med sin fru Laila, numera framdagandes sina dagar på inkomster från låtskriveri och liknande. Lennart är avgjort inte en god man; istället för järnrör använde han kofot och istället för världen med häpnad var det hans frus knä som slogs. Han tar dock hem Theres, fångad av hennes förmåga att frambringa helt rena toner, och gömmer henne i källaren – inte svårt när den ende som normalt kommer på besök är deras son Jerry, en nästan lika osympatisk ung småkriminell man. På något sätt lyckas Theres dock att få familjen att fungera ihop, efter år av ilska och rädsla – fram till den dag då den förgås i blod.
Bokens andra huvudperson är Teresa, grå, ensam, udda: till en början inte direkt mobbad, men klart utanför. Hon tar lyckas få kontakt med Theres efter att först ha sett henne på Idol, finner någon som kan ge lite mod, men så går allt i spillror även för henne: hon dricker sig full på en fest, begår ett misstag, får se det uppladdat på YouTube. Theres vet dock vad som kan hjälpa: den som förlorat allt liv kan få nytt – nej, ta sig nytt. Ta det av någon annan…
Här kommer problemet: förutom blodsutgjutelserna, samt en del vaga försök till varningar om att man inte bör lita på någon som är i musikbranschen, så verkar det inte finnas något riktigt tanke mer än att berätta historien: tidigare har Ajvid Lindqvist i alla fall sagt någorlunda intressanta saker om utanförskap eller förlusten av någon närstående, men här stannar sådant vid Teresas helvete, och då inte särskilt länge. Hennes helvete är till en början inget unikt; den slutgiltiga kränkningen är långt ifrån otänkbar, men det är bara då det berör: den unga underliga flickan som trollar på internet och blir retad precis när hon försöker göra något åt sina extrakilon verkar annars inte alls på väg in i ett sådant inferno (och de övriga unga flickor som samlas kring Theres är än mer underutvecklade). Men det finns ingen antydan om vad som skulle ha kunnat göras; till skillnad från Oskar i Låt den rätte komma in finns ingen jävlig familjesituation, bara ett något udda barn, som om det inte varit för mötet med Theres troligen senare skulle ha funnit ett sammanhang. Inte fastnar Theres övernaturlighet heller riktigt, kanske mest för att den aldrig riktigt får klangbotten i någon myt: det finns drag av varulv kring henne, men det blir aldrig mer än antydningar, och i övrigt går hon mest omkring och är märklig med sin musikalitet och allmänna oförmåga att kommunicera på andra sätt.
Det är dock inte en dålig bok: de bifigurer som får mer tid är väl hanterade (det är kul att se Roland från »Sluthanteringen« igen. Eller ja, kanske inte just kul, med tanke på vad som händer därefter, men ändå), och berättartekniskt är det sällan något mankemang. Det är bara det att om det fanns en tanke bakom så försvinner den i allt blod, och att det bara är en av huvudpersonerna som ibland framstår som begriplig.
Kommentera