Jag vet inte riktigt vad som gjorde det, men nog sjuttsingen tyckte jag att jag begrep mig på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag betydligt bättre än Bock i örtagård. Möjligen är det för att genren var mer välbekant: ungdomar som hittar på ofog är betydligt vanligare att skildra än irreligiösa män som blir kyrkovärdar. Bombi Bitt är på flera sätt ett amalgat av Tom Sawyer och Huckleberry Finn, med den förres påhittighet och den senares allt annat än lyckliga familjesituation, även om de vuxna rumlarna här i allmänhet är någorlunda hyggliga mot småpojkar, även om de stjäl åtminstone rampljuset (de som däremot stjäl kyrksilver bör man akta sig för: de är inte hyggliga någonstans).
Episoden Fiskafänget (det är i högsta grad en episodroman) kan få illustrera: Bombi Bitt och berättarjaget Eli får följa med Jöns Pumpare (ansvarig för kolning och vattenpåfyllning vid den lilla ortens järnvägsstation) och konstnären Vricklund på fiskafänge – den folkilskne och avskydde Sverigesvenskamerikanen Swansons del av ån skall tömmas. Vilket sker, men inte efter att den med väldiga kroppskrafter utrustade Vricklund brottats med en jätteål och knivhuggits av sin hunsade, vackra flickvän Elisa – om det var med flit eller ej lämnas öppet. En bra skröna på alla sätt, men som synes: varken Bombi Bitt eller »jag« spelar någon huvudroll.
Fast inte gör det så mycket, när den halvgalne Vricklund eller storskojaren Nils Gallilé, sju häraders skräck, är såpass fullödiga och intressanta upptågsmakare, eller när det ibland närmast bibliska språket så kontrasterar mot den rätt småaktiga handlingen – skildringen av skojerierna som pågår vid Kiviks marknad är klassisk.
Bombi Bitt och jag är kanske inte en favoritbok än, men jag har en känsla av att den bara kommer bli bättre av fler genomläsningar. Den som lever får se.
För nöjes skull 