Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bengt af Klintberg’

Det är intressant att läsa även äldre klintbergare: Den stulna njuren utkom 1995, men exemplen är från i alla fall ett decennium innan dess. Det märks: förutom att det finns en hög historier som skrämde upp folk med hot om AIDS (förutom från främlingar som skriver meddelar att smittan överförts med hjälp av läppstift på badrumsspeglar så via citroner i mataffären som narkomaner försökt rengöra sprutor i, marodörer på tunnelbanan, tårar i sår och annat) så finns här också en historia om en ung man som satt och pratade högt i mobiltelefon när en olycka inträffade i  närheten, och han tvingades erkänna att det var en attrapp, vilket idag framstår som rätt underligt, på flera sätt.

Annat är mindre tidsbundet, och skulle väl kunna spridas än idag: paret som hittade deras ägandes byrå i en katalog hos antikvitetshandlaren som sade att det skulle ta ett par veckor att få tag på den men att det skulle gå att ordna, mannen som fastnade olyckligt i dammsugarslangen då han trodde den skulle vara en lämplig sexleksak, historier om urspårade svensexor eller märkliga liftare. Annat kanske minskat i frekvens: berättelser om hur konstiga de är i det där utlandet, eller invandrare som håller höns i lägenheten, eller som sett kattmatsburkar och tror att de innehåller katt (fast vem vet vad som sägs på estlandskryssningar mellan sånger om Palmes biobesök och vit makt-låtar?).

En annan favorit är berättelsen om de (då) nya spärrarna som satt i Stockholms tunnelbana, som sades läsa av personnumret från månadskortet och registrera så myndigheterna kunde spåra en! Idag förefaller detta smått naivt. (Det måste också påpekas att det i sammanhanget talas om skräckvisionen om ett samhälle där alla övervakas av Big Brother skapat av en viss John Orwell). Således: en del är intressant för det visar på vad som hänt i samhället de senaste 20 åren, annat är intressant, punkt.

Annonser

Read Full Post »

Det poetiska värdet i mycket av vad Bengt af Klintberg och Finn Zetterholm presenterar i Svensk folkpoesi är tämligen dubiöst. Vanligt folks kollektiva arbete räcker helt enkelt inte att nå en förmåga att sätta samman rim och klang på ett sätt som kan jämföras med det koncentrerade arbetet av ens en halvtaskig skald.

I några fall är det väl hela tolerabelt – balladerna och skämtvisorna, i synnerhet de mer skabrösa, har viss charm, men gåtverser med svaret givet på förhand (vilket förvisso helt är utgivarnas fel), dikter på nonsensvers och gamla pantlekar är knappast något jag läser med stigande rysningar.

Det antropologiska värdet är måhända betydligt högre, men det är inte vad jag främst söker i poesisamlingar.  Detta hade dock kunnat höja boken till åtminstone en nivå där jag kunnat tänka mig vilja läsa om den i sin helhet någon gång, om det bara tillvaratagits; men nej: en kort introduktion, och korta noter om de olika alstrens proveniens är allt man bestås med. Otillfredsställande.

Read Full Post »

»Har du hört vad min mosters grannes kusin råkade ut för?«

Ungefär så börjar de, klintbergarna eller vandringssägnerna, berättelser som utger sig för att vara sanna men för det mesta får nöja sig med ett uns av korrekthet. Fast inte blir de mindre intressanta för det; tvärtom så avslöjar vad vi tror kan vara sant, eller vad vi önskar skulle vara det. Lite som Harrisburg, fast tvärtom. När man läser Bengt af Klintbergs Glitterspray får man således dels ett litet fönster öppnat rätt in i huvudet på svensken, dels en chans att le lite åt konstigheterna folk tror på, eller åt en själv när man kommer på sig med att själv ha trott på eller berättat vidare någon av historierna (I mitt fall gäller det senare kanske främst berättelsen om den student som var så orologi inför tentan att han stannade uppe två nätter i rad innan och pluggade, knaprandes någon slags piller (jag vill minnas att det rörde sig om något åt koffeinhållet, men det kan ha varit amfetamin likt Klintbergs variant). På tentan kändes det som om allt gick bra, men när resultatet anslogs såg studenten till sin förvåning att det inte blivit ett enda poäng. Uppbragt begärde han ut tesen, och såg till sin skam att han på varje uppgift skrivit »Det här kan jag, det är lätt«). För ofta är historien så bra att man vill kunna fortsätta berätta den, även om den skulle vara osann.

I vilket fall, upplägget är tämligen enkelt: först berättas historien, därefter om den; ofta redogörs även alternativa varianter. Det känns på något sätt tryggt att få reda på att vissa av historierna har hundratals år på nacken, även om formerna förändrats. Någon gång vill man dock ha lite mer – om man nu tänker äta bara pasta, vore det då möjligt att klara sig från skörbjugg genom att bara ha ketchup på också? Oftast sitter man bara där lätt förnöjd. En mycket trevlig bok, kanske inte revolutionerande, men som ändå kanske vidgar ens vyer något. Eller som bara ger nya historier att berätta.

Read Full Post »