Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 4 maj, 2019

I introduktionen till The two gentlemen of Verona, möjligen Shakespeares första pjäs, gör redaktören Roger Warren poäng av att en del av innehållet återkommer i senare pjäser, om än inte på ett sätt så att denna kan ses som en förstudie. Namnmässigt finns visst överlapp med Romeo och Julia (inte bara ifråga om Verona och att en av de unga kvinnorna även här heter Julia, det t.ex. finns även en Mercatio), men vad gäller handling är vi snarare inne på Trettondagsafton.

Handlingen här är dock enklare: de två unga männen Valentin och Proteus är bästa vänner. Valentin skall lämna Verona för hovet i Milano och få lite puts på sin uppfostran, medan Proteus blir kvar och kan uppvakta den sköna Julia. I Milano förälskar sig Valentin i hertigens dotter Silvia, och hon i honom. Eftersom det även finns en annan uppvaktande man i spelet planerar de en enlevering. Då kommer även Proteus dit, ivägskickad av sin far för sin beskärda tid vid hovet. Även Proteus förälskar sig i Silvia, förråder Valentin, och försöker ställa sig in hos Silvia. Till slut kommer även Julia dit, utklädd till pojke, och så blir det lite komedi innan det hela slutar i skogen, i ett högst abrupt och nästintill oförtjänt slut, där Proteus kvickt ångrar och blir förlåten sina synder (han har utöver det ovan försökt våldta Silvia när han inser att hon inte kommer ge med sig!).

Egentligen är det fram till slutet inget större fel på handlingen, och ungdomarnas ibland vådligt romantiska syn på världen borde inte vara något större problem att hantera om man tar vara på komiken (enleveringen skall exempelvis utföras med hjälp av en repstege insmugglad under en mantel). Vissa andra problematiska scener bör kunna lösas. Kruxet ligger främst i Proteus, och hur man skall försona sig med honom. Han är förvisso länge inte någon alltför grov skurk: lite baktalande och förräderi skulle kunna förlåtas om han bara förlöjligas en stund, men när han i slutscenen går från våldtäktsman och bedragare till bästa vän och till nåder tagen älskare genom ett kort tal på fyra rader, så krävs det stora insatser av såväl regissör som aktörer för att det lyckliga slutet skall kännas gediget.

Som sagt, en tidig pjäs, och således intressant att titta närmare på. Som skådespel betraktat inte helt lyckat, med ibland lite klumpiga lösningar varvat med en del välfungerande partier. Lyriskt och verstekniskt däremot helgjutet; ibland lite absurt och vimsigt, som när vid ett tillfälle det målas upp en vision av valar som stiger iland för att dansa. Långt ifrån Shakespeares främsta, men ändå förvånansvärt fräscht och roligt.

Annonser

Read Full Post »