Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 9 juli, 2018

Av de Dickens-romaner jag läst är Hard times såväl den kortaste som den minst lyckade – den tycks sakna klart centrum, de konflikter som presenteras får aldrig riktigt utvecklas, och den tycks aldrig riktigt vilja ta klar ställning för något, bara mot.

Det hela utspelar sig i industristaden Coketown, där Mr Thomas Gradgrind tjänat ihop sina pengar. Nu uppfostrar han sina barn i enlighet med sin tro på hårda, kalla fakta, människans egennytta, och stort intet mer. Hans son Thomas och dotter Louisa hamnar båda hos affärsmannen Mr Bounderby, som skryter med att han startade med två tomma händer i en skokartong på gatan och åt sten till frukost men lyckades få ihop en förmögenhet genom att arbeta sig upp. Thomas blir kontorist, men börjar dricka och spela när han inte längre är under faderns ögon, medan Louisa blir fru Bounderby, eftersom det verkar lika gott som något annat. Vi möter också vävaren Stephen Blackpool, med en genomalkoholiserad hustru, och unga Cecilia Jupes, uppvuxen vid cirkus men nu i Gradgrinds vård för att hon skall få en utbildning.

Det finns alltså en hel del material att arbeta med, men inget vill sig riktigt. Det finns ingen att riktigt sympatisera med (möjligen Blackpool, men han försvinner bort ur handlingen efter ett tag), och de personer man skall ogilla är inte speciellt intressanta, och när de väl skall få sin mödas lön är den förvisso annan än vad de hoppades på, men likväl inte nog för läsaren. Gradgrind, som är den som skall nå insikt om hur omänsklig utilitarismen är, har när hans ögon skall öppnas varit lite för frånvarande för att man skall riktigt tycka att det fungerar.

Problemen kan kanske sägas vara att nästan allt i boken kretsar kring själva handlingen, men väldigt lite om att fördjupa karaktärerna. Det finns också ordentliga motsättningar inbyggda. Ett exempel: när Blackpool vill skiljas från sin försupna hustru går han till Bounderby för att be om råd, och får såväl ett klart svar om den praktiska omöjligheten i detta av som en moralkaka på vägen. Detta tolkas rimligen som ett stöd för idén att skilsmässa skall vara en möjlig utväg för fler än de rika. Gott och väl så lång: snart dyker dock denna boks inkarnation av Dickens änglalika kvinnofigurer upp och förmanar Blackpool att ta hand om sin hustru, vilket direkt gör att det som tidigare verkade vara ganska klart helt plötsligt blir en röra.

Nej, detta var ingen av Dickens bättre verk. Det finns som sagt mycket potential, och den hade kunnat vara en ständigt aktuell med teman om hur kapitalister odlar myten om tomma händer, om arbetare som hålls ner, om politiker som glömmer vem de borde tjäna och vikten av att utbildning handlar om mer än råfakta, men inget av dessa teman vill sig riktigt. En besvikelse.

Annonser

Read Full Post »