Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Xenofon’

Kyros den yngre kan idag all rätt anses vara en nästintill bortglömd person, en pretendent till den persiska tronen, en yngre son som misslyckades i sitt uppror, en historiens fotnot: i sin satrapi i mindre Asien samlade han trupper, marscherade mot tvåflodslandet och dödades i ett slag mot sin bror Artaxerxes, i en historia som utspelats såväl före som efter, om än med andra aktörer och annan scenografi. Bland hans trupper fanns dock tiotusen grekiska legoknektar, lätta att få tag i efter det nyligen slutna peloponnesiska kriget, och bland dessa fanns en ung man av god härkomst. Man kan fundera på om seden att unga män med stadgad förmögenhet följde med vandrande härar  är att föredra framför att de dricker dyr alkohol på semesterorter, men i detta fall ledde det i varje fall till en långlivad klassiker.

Ty den unge mannen var inte bara militärt intresserad, utan hade även filosofiska och litterära intressen; Xenofon var lärjunge till Sokrates, och den främsta källan vid sidan av Platon till dennes liv och filosofi. När Kyros dött fann sig den grekiska delen av hären i besittning av valplatsen men utan någon att göra till kung; de bestämde sig till slut att försöka ta sig hem. Efter svek från perserna så mördades även deras befälhavare. Nu var läget sannerligen prekärt: utan högre befäl, utan allierade, utan vägvisare, långt inne i fiendeland, i besittning endast av sig själva. Då stod unge Xenofon fram och erbjöd sig ta befälet och föra dem hem. Vägen gick över Armenien och Trebizund, kantad av fientliga stammar och berg; den gick över pass besatta av fiender, genom snö och kyla, över floder och trakter utan mat: det är inte förvånande att man kan känna samma glädje som grekerna när de passerade ett pass och framför sig såg den riktiga vägen hem öppna sig, och tog upp ropet: »Thalatta, thalatta!«, »havet, havet!«

Den färd som skildrats i Anabasis, ett verk som studenter av grekiska fått börja med genom århundradena till följda av dess raka språk och rättframma ämne, tog dock inte slut där i Kolchis, och inte heller känslan av en okänd värld följd med faror: istället tillkom snarast komplikationerna av att även orientera sig i den grekiska politiken och bland interna förrädare. Innan hären till slut kunde få nytt befäl skulle den skeppas västerut, den skulle stöta på stammar i Bithynien, råka på spartanska militärer med egen syn på hur den skulle hanteras, och en trakisk furste med önskan att  ta dem i sin tjänst. Xenofon måste försvara sig för baktalare, folk som vill splittra gruppen längs de grekiska stammarna och allmänna orosmakare och dessutom få fram utebliven sold .

Xenofon (eller, som de grafiska designer som satt klorna i omslaget vill stava hans namn, »Chsnoreon«, medan de vill kalla verket »Lnlblsis«; varför envisas folk att tro att de grekiska bokstäverna skall motsvaras av de med mest liknande form?) framställer sig själv som en ärlig och samvetsgrann härförare. Största delen av färden delas befälet med spartanen Cheirísophos, som trots visst gnabb dememellan han tycks ha kommit väl överens med. Cheirísophos gav nödig militär erfarenhet till ledarskapet, och tycks haha varit den som stod för övergripande strategi, då Xenofon tycks fått inta klar underordnad ställning. Han förefaller dock ha haft god insikt i soldatkynnet: vid ett tillfälle när en soldat klagade på att behöva släpa på en sköld medan Xenofon satt till häst hoppade han av hästen, tog skölden och satte själv fart: resten av soldatesken tog då rappt från honom skölden och gav klagaren kompanismörj. Sådan insikt  var troligen nyttig under pasager över frusna pass, när det gällde att försöka få med sig halvt sönderfrusna soldater till värmen i lägret.

Stilen ger inte mycket sken av utsmyckning, utöver sådant som är att vänta av historiska verk från tiden: när Xenofon återger tal är det dock oftast sådana han själv skall ha hållit, och de tycks ha varit flera. Legohären tycks ha varit en halvdemokratisk institution, och hans ledarskap bygger mycket på att han kunde få stöd från alla soldater vid en form av massmöten, och även om hans tal i efterhand framstår som förnumstiga verkar de ha varit effektiva; han återkallades i vilket fall efter att i Byzantium ha försökt lämna hären i spartanska händer och återvända till Aten för att än en gång försöka få ordning på dem.

Att som närmast civilist ta befäl över en här och lyckligt föra den i mål torde vara sällsynt, att sedan även skriva en redogörelse över den som läses i tusentals år unikt. Anabasis är en glimt dels in i hur en grekiskt här fungerade, dels in i den antika landsbygden, där olika små folk hade sina egna kulturer. Att Xenofon till slut gav dem det litterära långa livet lär dock inte ha tröstat mycket, ens om de vetat det när hans här gick därigenom och plundrade, brände och förslavade.

Annonser

Read Full Post »

Lantmannen

Även om Xenofon är mest känd för Anabasis så har han även producerat ett flertal andra skrifter, alla vad det verkar välbevarade. Bland dessa finns fyra stycken i vilken Sokrates uppträder, och utgör alltså främsta möjligheten att nyansera den bild av honom som Platon ger. En av dessa fyra är den skrift som i översättning av Sture Linnér fått titeln Ledarskap, ehuru den traditionellt kallas något i stil med »Lanthushållaren«, eftersom detta är det formella ämnet för de dialoger som utgör den.

Dessa är två: Sokrates diskuterar med den rike, lite skrävlige Kristobulos,  och återger då ett annat samtal han hållit med den förnäme Isomakos, en fulländad husfader. I det första definieras ämnet hushållning och vad tillgångar egentligen är, och i det senare förklaras hur man blir en god hushållare, och hur en man kan uppfostra sin hustru så att hon kan bli hans jämlike (texten är på flera sätt intressant ur ett kvinnohistoriskt perspektiv): syftet är dock enligt förordet snarast att visa på hur en man blir en god ledare, genom att uppmuntra människor och visa omtanke, men också stränghet när så krävs. Den infogar sig också i den långa tradition som framhåller det moraliskt danande i jordbrukarlivet.

Det är mer lättläst än annan dialoglitteratur jag försökt mig på, och även om det inte är något större djup i tanken finns det å andra sidan en hel del av kulturhistoriskt intresse, och om en man som lyckats med att föra tiotusen legosoldater, som förlorat både sina egna högre ledare och den som betalade deras sold, genom fientligt land till havet och hemfärden vill berätta om ledarskap är det bäst att spetsa öronen.

Read Full Post »