Det är få böcker förunnat att bli ihågkomna av eftervärlden, ännu färre att bli betraktade som klassiker, och det är en ytterst sällsynt ynnest att få status av ikon, att bli så välkänd att även de som inte läst den genom kulturell osmos ändå vet inte bara vad den handlar om utan också hur de slutar. Man behöver, som exempel, inte känna sig oroad för att avslöja handlingen i Doktor Glas eller Hamlet; alla som skulle vara intresserade av dem vet rimligen redan hur de slutar. Ytteligare en sådan ikon är Jane Austens Pride and Prejudice: tack vare filmatiseringar och annan uppmärksamhet det mycket till innan man får tag på någon som inte har någon aning om vad den handlar om. Om detta ironiskt nog skulle innebära att man har fördomar mot handlingen som varandes bara andefattig romantik vars enda företräde gentemot idag producerad sådan skulle vara åldern så vore det dock mycket synd, för trots att den såvitt jag kan avgöra har varit förebild för mer taffliga kopior än vad som borde vara tillåtet så tror jag knappast någon är lika intelligent eller realistisk i synen på hur kärleken fungerar.
Eftersom jag dock ändå räknar med att det kan finnas någon som missat alla diskussioner om filmatiseringarna och rollfigurerna så skall jag inte avslöja slutet: till skillnad mot till exempel Doktor Glas så tror jag upplevelsen blir väsentligen annorlunda – och bättre – om man inte känner det. Dock: om nu många kanske redan har fått en idé av hur det hela slutar kanske färre faktiskt vet hur det börjar. Boken handlar om Elizabeth Bennet, näst äldst i en skara om fem systrar, döttrar till en någorlunda beställd lantjunkare vars egendomar dock utgör ett fideikommiss, varför deras moder har en enda önskan i livet: att se alla sina barn lyckligen bortgifta innan makens bortgång. En dag flyttar en rik ungkarl, inklusive vänner och syskon, in i ett hus i närheten, samtidigt som ett kompani militärer förläggs till den närliggande staden, och så börjar jakten. Det är dock inte en ren flicka-letar-pojke-roman, för Austens humor lägger sig över allt, med ironiska kommentarer till det mesta som pågår.
Med undantag för Elizabeth och ett par andra figurer är dock nästan alla aktörer föga mer än karikatyrer, inklusive den vulgärt indiskreta modern och lillasystrarna, varav en är en preciös moralist, de andra två karltokiga flamsor, samt den löjligt krypande och överdrivet artige kusin som är Mr. Bennets närmaste manlige arvinge. Familjens nästan totala renons på takt och vett försvårar oundvikligen de äldre systrarnas försök att hitta en trevlig karl (gifta sig med någon de inte tycker om tänker de inte!) Med en sådan samling endimensionella biroller, tack vare den intelligente men obekymrade fadern framställda i obarmhärtigast möjliga ljus, så skulle det hela lätt utvecklas till ren fars. De mer rundade figurerna gör tack och lov att det klarar sig, även om man kanske skulle velat se de ansatser till sympatiska drag som några av bifigurerna har utvecklade lite mer.
Nåväl: Pride and Prejudice är inte, om någon trodde det, bara våpig romantik. Det är en kärlekshistoria, men alls inte av den vakuösa sort man kan stöta på, uppblandad med goda mått av både humor och en genomträngande förståelse för åtminstone huvudpersonerna.
För nöjes skull 