Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den obesegrade

Tage Erlander är den ende som under hela sin tid som partiledare också varit statsminister; i närmare ett kvarts sekel beklädde han posten under de år då Socialdemokraterna var som starkast (över 50 % av rösterna i ett allmänt val i fredstid!). Denna långa tid på posten gör att de dryga hundra sidorna som Rolf Alsing fått att formulera en biografi på än mer uppenbart underdimensionerade än de för Per Albin, speciellt som några av dem dessutom ägnas främste antagonisten Bertil Ohlin.

Det säger sig självt att det inte kan bli annat än mycket översiktligt, med snabba redogörelser för politiska skeenden som om de inträffat under förra halvan av seklet belysts från flera håll i samma bokserie. Erlander var ansvarig för en utbildningsreform när han var ecklesiastikminister, och som statsminister satt han vid makten under rättsrötorna, han fick formulera en utrikespolitik under kalla kriget, han fick vara ansvarig för utformandet av välfärdsstaten (tyvärr endast ideologiskt belyst genom en allmän kommentar om att han ville bygga en stark och handlingskraftig stat för att kunna garantera människorna trygghet, även om lite av sakinnehållet och de politiska vändorna kring ATP-införandet berörs), han fick dra skämt i Hylands hörna, han fick vara med och kompromissa fram nya grundlagar och han han lyckades till slut bli landsfader och beundrad i de flesta läger.

Erlander verkar ha varit lyssnande, villig till kompromisser, beslutsfähig, debattskicklig, ideologiskt välorienterad men inte drivande, intresserad av internationell politik. En intressant politiker, som definitivt varit förtjänt av en mer ingående biografi.

Annonser

Familjen Tudor

Frånskild, avrättad, död, frånskild, avrättad, överlevde – det är minnesregeln för Henrik VIII:s hustrur. Räckan är längre än någon annan monark, och har fått vissa skämtare att hävda att han är den ende kungen med fler hustrur än älskarinnor (vilket dock endast är sant om man bortser från att några av dem gick från att vara det ena till det andra). Antonia Frasers biografi The six wives of Henry VIII försöker göra dem alla rättvisa, och gör att man känner sympati inför dem alla, från den sannerligen drottninglika Katarina av Aragonien till den unga, naiva och levnadsglada Katarina Howard. En intressant iakttagelse: de skäl Henrik angav när han gjorde sig av med sin första och andra hustru visade sig faktiskt giltiga för hans femte.

I nutid är det väl främst den fromma, intelligenta och skickliga Katarina av Aragonien och den förföriska Anne Boleyn som allmänheten utanför Storbritannien har något hum om till följd av historiska romaner, men dessa sex hustrur visar på ett intressant spektrum av möjligheter: två dog i barnsäng, en avrättades efter påstådd otrohet, en efter faktisk otrohet, en försköts efter tjugo års äktenskap, en efter några få månader. En var mer glad i sängkammarfröjder än nyttigt, en hade ett mycket vagt hum om dem. Två av dem överlevde sin kunglige make.

Viktigast för deras slutliga öde var dock detta: endast en av dem lyckades föda överlevande manlig avkomma (och det kostade henne livet). Katarina av Aragonien försköts först när sannolikheten för manlig avkomma var försvinnande liten, samtidigt som kungen förälskat sig i Anne Boleyn; hon i sin tur avrättades efter att likaledes endast ha lyckats föda en enda dotter (även om man i efterhand kan konstatera att det bara var en, men ett lejon). Jane Seymour avled när hon fött en son. Anna av Kleve försköts efter att kungen funnit att hon inte väckte någon åtrå; Katarina Howard avrättades när hon väckt för mycket. Katarina Parr till slut lyckades vara tillräckligt underdånig och en god fostermor för att klara sig.

Även om de sex alla framträder som individer (även om Anna av Kleve aldrig blir en riktigt karaktär med fasta grunddrag: först är hon oskyldig men välvillig, sedan förnöjt oberoende, senare svartsjuk förskjuten, och till sist ekonomisk och lite obekväm), så är det kring kungen det kretsar: i en tid när maken ägde makten över sin hustru, och kungen över sina undersåtar, så var det en klarsynt drottnings främsta intresse att hålla sin make nöjd –en make som krävde manlig avkomma och underdånighet.

Det var lätt att i samtiden se Henriks liv som en klar illustration av den etablerade sanningen: äktenskap fick möjligen ingås på grundval av att man trivdes med varandra, men inte av lust. Henrik försökte med det senare i alla fall tre gånger, och fick betala priset (hans önskan när han sökte efter Jane Seymours ersättare att först se bruden sågs i samtiden som löjlig men var i ljuset av hans egen, i viss mening moderna, syn på äktenskapet rimlig).

Förutom det dynastiska kom vissa av kvinnorna lämna bestående avtryck: Anne Boleyn inte bara föranledde en brytning med Rom som Henrik teologiskt var ointresserad av (även om klostrens rikedomar var mat för Måns), hon skyddade även reforminriktade präster och fick en sådan installerad som ärkebiskop i Canterbury, och Katarina Parr gick än längre och gav till och med ut protestantiskt färgade skrifter. Hur historien skulle sett ut om någon av Henriks två första hustrur försett honom med manlig avkomma går bara att spekulera i, men rimligen hade den uppvisat betydande skillnader.

Lantmannen

För att troligen ha varit ambivalent inför utvecklingen som satte honom på posten tycks Axel Pehrsson-Bramstorp ha varit oväntat glad att få inträda i rollen som statsminister. Förvisso blev hans ministär inte särskilt lysande (två av de ministrar han tillsatte planerade utan att han visste det att kandidera för ett annat parti), och planen tycks aldrig ha varit att stanna så länge på posten (han var tillräckligt av en realist för att inse att den snart skulle gå tillbaka till socialdemokraterna), men han tycks ha varit förtjust i tanken på sig själv som statsminister.

Inte illa pinkat av en faderslös bondpojk från Skåne, som vandrat den långa vägen i politiken, men som också tycktes vara med överallt när landsbygdens folk skulle organisera sig. Om socialdemokraterna företrädde industriarbetarna företrädde bondeförbundet de nästan lika talrika lantarbetarna, och tillsammans lyckades partierna genom kohandeln lyfta Sverige ur tjugotalets vågmästarpolitik och vidare mot en starkare regeringsmakt. Socialdemokratiska partiet blev förvisso långsiktigt den stora vinnaren på detta av de två, men bondeförbundet lyckats föra in tillräckligt mycket av förståelse för de agrara näringarna att de sakpolitiskt kunde vara nöjda.

Sådan lycka kan dock inte vara: Bondeförbundet var dock i mångas ögon ett borgerligt parti, och stora delar av partiet gillade inte att det skulle vara ett bihang till Per-Albin Hansson. Bramstorp, som var politisk realist och en politiker som ville ordna saker till det bättre för medborgarna, fick allt svårare att få med sig det parti vilket han själv tagit över efter en sorts palatsrevolution, och även om kriget gav uppskov tycks bondeförbundet varit det mest tveksamma partiet inför koalitionsregeringen.

Lotta Grönings biografi tecknar en politiker som varit respekterad i breda läger, som hyste uppenbar beundran för Per-Albin Hansson och som möjligen förtjänat mer följsamhet av sitt eget parti. Att han tillfälligt var statsminister var bara till det yttre höjdpunkten på en karriär där han flera gånger kom att tjäna de människor som gett honom mandat och forma de rörelser i vilka de kunde uttrycka sin vilja. En viktig man i svensk 1900-talshistoria.

Motståndarlaget

Att Jon Morris The league of regrettable superheroes snart skulle få en uppföljare, och att den skulle heta något i stil med The legion of regrettable supervillains, förvånade nog ingen. Efter att hjältarna i mask och kåpa fått sin chans var det naturligt att deras nefariösa motståndare också skulle det.

Annars verkar de sällan haft någon verklig sådan; med något undantag verkar deras enda chans att undgå den vanligen maskerade rättvisan ha varit att publikationerna sålt så dåligt att de lagts ned. I bästa fall har de sedan gjort tillräckligt intryck för att kunna återkomma för att återigen störa rättvisan och friden, men i de flesta fall har de varit tvungna att finna sig i en livstid bakom galler, eller under halvannan meter jord.

Exakt vilka kriterier som tillämpats på urvalet är något oklart: vissa av dessa skurkar verkar sannerligen inte varit sina skapares stoltaste ögonblick (»The crow«, en operasångare som supit bort rösten och tar på sig en fågeldräkt för att hämnas, eller »Mad architect« vars skapelser inte uppskattas, »The Brickbat«, som går omkring i limefärgad kostym och Batman-liknande huva, och kastar tegelstenar fyllda med gas(?!), »He-she«, som är ett mellanting mellan Two-face från Batman och Hermafroditos och som inte verkar ha ett personnamn), men andra verkar inte konstigare än något annat i genren, som »King Killer«,  som är en slags chimaira som två galna doktorer satt samman av kvarlevorna från flera kriminella, eller »Mr Hydro«, en skurk kan förvandla sig till vatten och som Capten Marvel Jr har vissa problem med. »Animal-vegetable-mineral man« har vissa problem med presentationen, men grundkonceptet med någon som kan förvandla sin kropp till lite vad som helst är inte dåligt. Ett litet fåtal, som MODOK, en huvudfoting i svävarstol, används tydligen fortfarande ibland, och inte bara som skämt.

Boken använder liknande upplägg som första boken, med liknande problem (här har dock tre temasidor där var sin kategori skurkar – nazister, apor samt skurkar som tagit namn efter djur – behandlas, dock främst genom att fem missdådare får var sin kortare presentation). Med tanke på att det i synnerhet i mediets barndom var vanligt att hjältarna fick slåss mot mer eller mindre maskerade versioner av Hitler (ibland sammanblandad med djävulen) och nazisterna hade en mer tematisk genomgång även av de skurkar som fått längre presentation hjälpt att göra boken till något mer än bara en samling mer eller mindre konstiga skurkar i underliga kläder (även om »The dude« hade som sin särskiljande egenskap att gå omkring mycket välskräddad, men med vapen dolda i manchettknappar och annat). Det är återigen ganska rolig läsning, men mest en konversationspjäs.

Ta en moralkaka till

Andra delen av utgivningen av Plutarkos Moralia har fått titeln Levnadsråd; egentligen skulle den kunnat få någon titel som syftar på dygd eller något annat liknande, för det Plutarkos egentligen är ute efter är att framföra en viss moralfilosofi. Plutarkos är tack och lov ingen tråkmåns, men ett sådant ämne kan ändå tänkas lite mastigt, varför en snabb sammanfattning kanske kan vara till hjälp:

Se till att känna dig själv, och träna på att undvika lasterna i enklare situationer. Vill man ha en kardinaldygd kan »måttfullhet« vara ett rimligt val. Undvik nyfikenhet och pratsamhet, avund, vrede och hat, begärelse, att sätta dig i skuld och att vara överdrivet timid. Träna dig i dessas motsats. Ät inte kött. Behandla djur väl.

Förutom dessa ämnen behandlas dygd lite mer allmänt i vissa kapitel, till exempel om den kan läras ut, om avsaknad av den själv leder till olycka, etc: ändå tämligen konkreta frågor, ofta åskådliggjorda med exempel från historia och myt, med spridda citat från Homeros, skådespel och poeter. Inte riktigt moderna essäer, men mycket nära.

Moralkakor, visst, men ovanligt välsmakande sådana.

Skurkaktigheter

Meh. Jag är inte säker på om Chuck Klosterman i I wear the black hat faktiskt siktade på att irritera mig med sina solipsistiska passager, sin självupptaget popkulturellt kreddiga prosa, sina referenser till amerikansk idrott och sin något svårbegripliga grundidé, men givet att han I wear the black hat flera gånger insisterar på att han ibland ser sig själv som en skurk, så skulle det inte vara någon alltför stor förvåning om det var sant.

Det är en typ av intellektuellt arbete som jag finner tröttsam: en författare som har stor (men inte perfekt) insikt i sitt ämne och intressanta idéer om det, men där hälften av all energi lagts på att vara underhållande istället för tydlig. Detta är dock snarast en estetisk reaktion, och om boken är konsekvent i någon idé så är det i att vi inte skall förväxla estetik med moral (även om den aldrig säger det rent ut). Även om den flera gånger varnar för det, eller (i en välvillig tolkning) exemplifierar hur tröttsamt det kan bli om man gör det, så lider den tyvärr också av sådan slapphet. Jag blir aldrig riktigt klar över om sammanväxlingarna mellan att spela rollen som skurk, att ses som skurk, att vara ond, och att vara avskydd är något som författaren vänder sig emot samtidigt som han själv sitter fast i det, eller om han ser det som något oundvikligt.

Detta beror troligen på att skurkaktighet aldrig får en riktigt god förklaring, mer än att skurken är den som »vet mest och bryr sig minst«. Ibland är denna definition mycket välfunnen (tobaksbolag som bekämpar cancerlarm är ett exempel så gott som något), ibland byter den ihop helt när ovanstående sammanväxling opererar. Ett exempel ur boken: antag att Batman är en figur i sinnevärlden. Vi har ingen kunskap om hans inre motiveringar, endast hans gärningar: en ensam, vad det verkar mentalt instabil person som sätter dit brottslingar och inte tvekar att ta till våld: skurk? Definitivt kriminell, men skurk? Klosterman ger inget entydigt svar.

Omdömen om kändisar: Klosterman säger sig gilla Kanye West men vilja att han någon gång misslyckas, och inte gilla LeBron James men ändå hoppas han aldrig gör något fatalt misstag. Gott så, en intressant undersökning av sympatier och hur man inte måste vara sympatisk för att bli omtyckt, men: innebär det att inte vara gillad att man är en skurk?

Klosterman blandar högintressanta argument med banaliteter och navelskådande. Han har mycket att säga, ibland underhållande, ibland viktiga påminnelser om att inte lita på att magkänslan ger moraliskt rimliga svar. Det finns material i boken som skulle kunna gjort den långsiktigt viktig, men som nu är den inmålad i ett hörn av allt estetiskt poserande (dock inte nödvändigtvis av samtidsreferenserna, även om det idag kan tyckas som en värld där Sarah Palin var sinnebilden av det republikanska partiets galenskap i alla fall hade någon oskuld kvar). Läsbart, ja, men läsvärt? Jag är inte övertygad.

C-laget

Hela upplägget bakom Jon Morris The league of regrettable superheroes tycks vara att få läsaren att klia sig i huvudet och undra »va fan?«, eller kanske »va fan gick fel?«, dock kanske inte alltid av uppenbara anledningar, och sedan ge ett svar.

Detta är en förteckning över superhjältar i anglosaxiska serier från 1938 och framåt, superhjältar som idag vanligen är bortglömda eller reducerade till att dyka upp som skämt i andra seriers (något undantag finns). Man möter de som bara verkar ha förlorats i mängden (»Amazing-Man«), de som verkar lätt defekta men inte helt omöjliga (»Ghost patrol«), det bisarra (»Fatman«, som kan förvandla sig till ett flygande tefat), och det helt inkoherenta (»The puppeteer«, som tog sitt namn för att han var marionettmästare i det civila, som förvandlade sig genom att spela Beethovens femma på en speciell skivspelare, och som antingen själv startade den eller lät sin tama örn som serien insisterade var en korp göra det). Ibland undrar man hur de ens är hjältar, som »Doctor Hormone« (inte en pseudonym!) som förvandlade hela befolkningen i ett land till djur för att de skulle kunna stå emot en invasion.

Ett fåtal av hjältarna kan man möjligen fortfarande höra talas om, som Stålfamiljens olika ståldjur som vid något tillfälle skall ha samarbetat (hela konceptet med att ha djurversioner av hjältarna verkar idag korkat, men då var det väl en naturlig utveckling från att ha haft andra familjemedlemmar som gjorde samma sak, och det har ju överlevt), några relativt moderna marvelmutanter som något oförtjänt tagits med (de är ju snarast skapade för att ha symbolisera att alla mutanter inte kan få förmågor som att absorbera andras förmågor eller skjuta laserstrålar ur ögonen, vilket förvisso ställer dem utanför normala människors värld men samtidigt är tillräckligt häftigt för att kunna ses som avundsvärt), samt, förstås, »Squirrel girl«.

Men nu håller jag på att falla i samma fälla jag tycker boken hamnat i: det är förvisso en spännande kavalkad av underliga idéer och märkliga misslyckanden (tjugo år innan Spindelmannen skapade »Else Lisau«(psed.) »Spider Queen«, som också hade ett par nätskjutare runt underarmarna som hon kastade sig längs gatorna med), men det ger inte mycket till överblick; boken är indelad efter de klassiska metallåldrarna i superhjälteserier, men inom varje ålder listas hjältarna i bokstavsordning, så man får inte ens en vettig tidöverblick (vilket hade varit önskvärt i synnerhet för de senaste 50 åren, som trängs i sista avdelningen.

Detta hade kanske kunnat glömmas lättare om inte boken i övrigt varit tämligen respektfull: det finns en mycket lågmäld ironi inför vissa av hjältarna, men inte tillräckligt för att det skall bli ren underhållning. Popkulturhistoria kan var underhållande eller underhållning, (i goda fall båda), men här tycks såväl båda fått lite för lite uppmärksamhet. Läsvärt och intressant, en bok att bläddra i och förundras, men inget som ger speciellt mycket utöver enstaka fniss. »Vad fan?« är spännande, men man önskade sig lite mer »å fan?« också.