Feeds:
Inlägg
Kommentarer

De superhjältar man möter i Tretton svarta sagor om superhjältar är av varierande art: vissa går helt in för hela paketet med trikå och mantel, andra vill egentligen bara leva ett vanligt liv, vissa är helt klart superhjältar i bästa serietidningstradition, andra är mycket tveksamma. Vissa slåss med superskurkar, andra med demoner, några med tämligen ordinära problem. Någon är uppenbart kalkerad på en mer känd förlaga, andra tämligen unika.

Eftersom det är en samling berättelser med tretton olika författare varierar kvaliteten. Några är riktigt bra, någon är överambitiös och faller platt, de flesta håller god kvalitet. Ett par författare försöker kritisera hela superhjältegrejen, de flesta köper grundkonceptet.

Några av historierna som skall ha beröm: Anna Jakobsson Lunds »Mantlarna«, speciellt för idén med superhjältar på folkhögskola; Johannes Pinters »Bräckan«, för en alldeles egen idé om hur en superhjälte skulle behandlas och se sig själv; Oskar Källners »Memento Mori«, för ett gott hantverk där lätt maskerade versioner av Batman, Jokern och Stålmannen används på ett intressant sätt samt Love Köllers »Räddaren«, för ett alldeles eget perspektiv. Det finns mer att berömma, som hur Johan Rings »Den flygande mannen« visar på att hjältedåd inte behöver vara storslagna, men dessa stod överlag ut positivt.

Om mer negativ kritik skall delas ut så får väl det sägas att »Stenstoder i natten« har intressanta idéer (en maskerad hämnare i ett ångpunkigt Göteborg), men försöker göra för mycket på det utrymme den fått, och medan grundupplägget i »Jennifer« visserligen är lite klichéartat, dock inte så historien blir helt omöjlig, så är greppet att förlägga historien till 1994 direkt konstigt: det kommer nyheter om svårigheter med regeringsbildning, men av de politiker som uppträder var två av tre irrelevanta vid tidpunkten, vilket gör att historien blir förvirrande utan att det verkar finnas någon poäng med det.

Överlag är det dock en trevlig samling: någon gång tankeväckande, men för det mesta bara underhållande. Det är helt OK.

Annonser

Nedgång

Illiadens sjunde sång avslutar de inledande stridigheterna. Hektor utmanar grekerna på duell; han åtar sig att slåss mot vem som helst, till döden, med rustning och vapen som pris. Ingen grek verkar först villig, innan den modige, men kanske inte helt klarsynte, Menelaos till slut ställer sig upp. Då blir det fart på övriga, och det slutar med att Hektor får strida med Ajax den större, som till slut vinner lätt, men innan blod hinner spillas avbryts striden av härolder från båda sidor. Efter detta tar båda sidor hand om sina döda, innan natten lägger sig.

Sång åtta meddelar sedan hur Zeus tröttnat på att de andra gudarna lägger sig i kriget, och hur han förbjuder dem att göra det, ty nu är det till slut dags för att ge Akilles den ära han efterfrågade i första boken, och då måste trojanerna få övertaget. Efter en dags strider har grekerna pressats tillbaka till sitt läger, och trojanerna vaktar vid lägereldar: en scen enkel att måla upp, med en stark spänning.

I nionde boken skickar därför grekerna sändebud till Akilles: rika skänker skall han få, guld och gods, mer kvinnor än han kan tänka sig, ja även Briseis åter, med Agamemnons ord på att hon är orörd, därtill en Agamemnons dotter till hustru. Allt förgäves: Akilles tänker inte acceptera guld för som bot för den smälek han lidit när Agamemnon tog hans slavkvinna från honom. Grekerna förtvivlar, men skickar ändå Diomedes och Odysseus mot trojanska lägret för att speja. De tillfångatar en trojan ute i motsvarande ärende, frågar ut honom och dödar honom sedan, för att sedan smyga sig in till trakerna och dödar deras kung och stjäl hans hästar.

I elfte sången kastar grekerna trojanerna tillbaka, så att de nästan måste retirera in i sin stad, främst tack vare att det nu är Agamemnons tur att rasa på slagfältet. Hektor får bud från gudarna att hålla sig tillbaka tills han ser att Agamemnon skadats och drar sig tillbaka, och när så sker vänder lyckan åter; flera av grekernas hjältar såras, och det är med stor möda de lyckas täcka reträtten innanför deras befästningar. I tolfte sången skildras striderna så vid dessa, hur greker och trojaner kastar sten på varandra och många goda män dör, innan Hektor och trojanerna till slut bryter igenom.

Ju mer man läser, desto mer imponeras man över hur mycket av de olika grekernas karaktär som framträder: Nestor, modig men fylld med sina eviga, långdragna reminiscenser, Agamemnon, stolt, blodtörstig och girig, Menelaus, ledd av sin bror, mindre intelligent men mer rak i själen, Diomedes, ständigt stridslysten. De är alla mer än de epitet som de bestås med, och deras respektive själsförmågor faktiskt påverkar förloppet i lika grad som gudarnas nycker.

Krigsherren

I fjol, lagom till hundraårsminnet av Finlands självständighet, kom minst tre nya biografier över Gustaf Mannerheim ut. En av dem var Henrik Menanders Gustaf Mannerheim – aristokrat i vadmal, vilket verkar vara ett verk utan alltför vidlyftiga ambitioner: täck in liv och dagar tillräckligt för att även okunniga skall vara orienterade, undvik att gå in alltför mycket på detaljer om någon viss episod i hans liv, och undvik direkta pinsamheter. Det blir inte direkt kongenialt.

Mannerheim var av gammal adel, placerades på den militära banan när han visade sig för ostyrig för annat, och visade sig passa för den. Efter att ha tjänat vid ett kejserligt garde deltog han först i rysk-japanska kriget och sedan första världskriget på ryska sidan, med ett mellanspel som spion i de kinesiska gränslanden. Under det oroliga 1917 sökte han sig tillbaka till Finland, och som den oförnekligen mest erfarne generalen fick han överbefälet över de vita trupperna under inbördeskriget.

När freden återställts fick han en mer undanskymd ställning som privatman, dock med prestige i högerkretsar. När molnen drog ihop sig under 30-talet började politikerna lyssna, och han lyckades få loss mer pengar till försvaret, men han verkar ha haft en pessimistisk syn på möjligheterna i ett krig med Sovjet. Efter vinterkriget var det bland annat han som såg till att Finland samverkade med Tyskland inför fortsättningskriget, men han verkar också ha varit med och se till att Finland kunde dra sig ur detta med självständigheten i stort sett intakt.

Meinander karakteriserar Mannerheim som konservativ, närmast reaktionär: hans insats i finska inbördeskriget skulle egentligen bara varit ett första steg mot att restaurera tsarväldet. Under mellankrigstiden och senare såg han visserligen kritiskt på partimotsättningar och delar av det demokratiska styrskicket (vilket han som medlem av finska riddarhuset varit med och godkänt), men agerade ändå med lojalitet mot det nya statsskicket. Som militär betonas hans blick för geopolitik och realiteter; vapenbrödraskapet med Tyskland framställs som ett sätt att på längre sikt överleva. Direkt kritik riktas i huvudsak mot hans ledarstil, som samlade mycket ansvar i hans egen hand och gjorde staben överflödig, vilket bidrog till den finska frontens snabba sammanbrott under fortsättningskrigets slutfas.

Som sagt, detta är ett översiktsverk, utan ambitionen att vara särdeles omstörtande. Man önskar dock att författaren dröjt något mer vid vissa smärtpunkter: vilket ansvar hade Mannerheim för de vitas ståndsrätter? Var hans försök att inta Tammerfors innan de tyska trupperna nådde fram en nödvändighet, eller slösades liv på en prestigefråga? Hur nödvändigt var fortsättningskriget? Svar, eller ens resonemang kring dessa frågor, får sökas på andra håll. Förutom detta önskar man att boken korrekturlästs något bättre, liksom att Meinander kunde nöjt sig med att kalla St. Petersburg för »Nevastaden« två-tre gånger totalt istället för varannan gång den nämns.

Användbar och rejäl, men lite tråkig. Inte direkt ord som passar in på Mannerheim. Som omdöme för en biografi är de också ganska svala, men långt ifrån de sämsta tänkbara.

Flykt

Ehuru underhållande nog, så är knappast Sprig Muslin ett av Georgette Heyers bättre verk. Sir Gareth Ludlow är en någorlunda typisk hjälte, moderiktig och mästare i boxning, charmig men moraliskt otadlig. Han råkar på den unga Amanda när hon försöker få plats som tjänsteflicka på ett värdshus, trots att hon uppenbart fått en uppfostran som dotter till en gentleman. Det visar sig att hon flytt från sin farfar, för att visa hur självständig och mogen hon är och få gifta sig med sin älskade, som är hemma från striderna i Spanien efter att fått en kula i axeln.

Sir Gareth försöker få henne under någon respektabel dams beskydd för att kunna söka upp hennes släktingar, vilket visar sig svårt, då hon är snar till att rymma och ljuger som en häst travar. Det hela blir inte lättare av att han samtidigt försöker fria till Hester Thrale, en gammal vän, snart bekräftad ungmö, för att de skall få ett komfortabelt hem tillsammans (han har tidigare varit förlovad med en ung, självständig dam som avled i en olycka). Det hela blir naturligtvis mycket komplicerat och roande, innan det hela slutar med att alla intressenter samlas på ett ställe och får den framtid de förtjänar.

Som sagt: Sir Gareth är lite väl typisk. Han är intelligent och roande, men annars lite färglös. Amanda är det mer liv i, men hennes egensinne dras kanske lite för långt. Lagom spännande och roligt för en eftermiddags läsning, men inte en ny favorit.

Arma greker

Iliaden är inte överdrivet lång, men nog så matig, i alla fall vid ett tillfälle direkt långtråkig. När jag därför till slut från hyllan nedtog Svenska Akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning, där denna ograverad får möta läsaren istället för att ha passerat händerna på diverse välmenande emendatorer, så beslöt jag att läsningen skulle delas upp på etapper. Första etapper motsvarar de första sex sångerna, och dessa skall försökas behandlas en i taget.

I första sången möter vi Agamemnon och Akillles, som grälar om exakt den förre skall kompenseras för att ha skickat tillbaka en flicka han tagit som krigsfånge till hennes fader efter att denna bett till Apollon och fått honom att skicka pesten på akajerna. Här sätts den bakomliggande spänningen upp i verket: det hela slutar med att Akilles, efter att ha berövats sin motsvarande slavflicka, går tillbaka och tjurar, medan Agamemnon, istället för att själv betala för att tidigare ha förvägrat lösen, låter sin underställde bestrida kostnaden. Akilles får då sin mor, havsnymfen Thetis, att avkräva Zeus ett löfte om att grekerna inte må segra utan honom.

I andra sången sänder Zeus en dröm till Agamemnon och lovar falskeligen seger. Grekerna håller så rådslag, och efter en del underliga manövrer går de i fält, varpå följer den beryktade skeppskatalogen, i vilken redogörs för de olika småkungar som kommit för att återvinna Helena, de städer som sänt hjälp och hur många skepp som kommit.

Tredje sången skildrar den sista chansen till ett någorlunda fredligt slut på kriget: Paris och Menelaos skall kämpa i envig, segraren skall få Helena, och sedan skall alla kunna återvända hem. Det hela slutar dock illa: Menelaos är på god väg att ha ihjäl rivalen, då Afrodite griper in och bortför Paris till kvinnogemaket.

I fjärde sången skildras Agamemnons försök att utropa Menelaos till segrare, vilket stupar på att Athena viskar till en trojan och får honom att skjuta en pill mot Agamemnon, och striderna upptas på nytt. Därefter följer diverse blodiga möten mellan folk, där med stor noggrannhet skildras exakt hur det skinande bronset söker sig genom kött och ben på de olycklige. I femte sången får den väldelige Diomedes, med visst bistånd av Athena, fara fram bland trojanerna; han är nära att döda Aeneas, men återigen ingriper Afrodite; Diomedes attackerar och sårar dock henne, men Apollon bortför istället hans rov. Sedan stiger Ares ner och slåss för trojanerna, innan Athena återigen hjälper Diomedes som får såra sin andre gud, som springer till pappa Zeus för att gnälla.

Sjätte sången är kanske den mest mänskliga av alla: när striderna går trojanerna emot får Hektor rådet att ta sig tillbaka till Troja för att tillse om offer till Athena, och han möter då sin moder, som anställer detta offer, Helena och Paris, där Helena säger att hon önskat att hon dött hellre än anställt allt detta elände, och till slut sin hustru Andromake och sonen Astyanax. Hektor jollrar med sonen och tröstar sin hustru, innan han åter drar i strid.

Exakt varför Homeros låter oss se exakt vad som händer när metall möter mänsklig vävnad är inte helt klart; traditionellt torde detta setts som tämligen oproblematiskt, men på senare tid har flera röster velat se honom som närmast pacifist (en hållning som Jesper Svenbro i förordet redogör för och tycks vara i alla fall nära att ansluta till): i så fall skulle denna blodighet närmast motsvara vad man kan se hos vissa filmmakare och fotografer: »se hur djävligt kriget är; ena stunden åker man kring i stridsvagn i rustning, i nästa har ett spjut sökt sig in genom ögat, ned i gommen och klyvt tungan«. Att härlighet förgås är alla människors lott, men Iliaden kan enligt denna läsning tolkas som en indignerad och sorgsen redogörelse för hur snabbt, och hur meningslöst så sker. Hade bara inte gudarna bestämt sig för att leka med människorna fanns det kanske möjlighet att samsas, men när de nu så driver sitt spel för att vålla ofärd så hjälper ej all mänsklig vishet.

Jägare

Till skillnad från böckerna verkar serierna som Bioware låter ge ut i sina världar inte riktigt ha något vidare syfte än att vara goda historier. Böckerna ger bakgrund till gestalter som dyker upp i spelen och förklarar delar av historien närmare, medan serierna verkar vara mer av äventyr på egna vilkor. Så även i Dragon Age: Magekiller, som handlar om Marius och Tessia, specialister på att söka upp och döda magiker (det framstår som de har vissa skrupler om vilka jobb de åtar sig, men jag skulle inte svära på det).

I vilket fall: de hamnar först i Tevinter, där Marius tydligen en gång varit slav och tränats i det som nu är hans yrke, och jagar där Venatori. Därefter måste de fly söderut, och hamnar i kaoset som uppstått sedan Corypheus rivit ner slöjan mot drömvärlden och gröna portaler börjat spy ut demoner. Till slut rekryteras även de in i Inkvisitionen och får där göra insatser, bland annat tillsammans med Dorian och Krem.

Som sagt, det är oklart riktigt vart det här syftar: är det främst för att ge ännu en glimt av Tevinter? Att visa upp vissa figurer som i spelen kanske borde fått lite mer utrymme (fler än en bekant dyker upp, ibland oväntat)? Det är en habilt berättad historia, vilket i sig egentligen är nog, men lite undrar man om det inte borde till lite mer än så.

Riksbyggaren

Tage Erlander var en man med god lycka: han tillträdde som statsminister just som Socialdemokraterna äntligen, efter de hårda åren under kriget, skulle ta sig an alla de reformer som fått stå tillbaka. Han ledde sedan genomförandet av detta, ibland med viss hjälp av turen, ofta på grund av sin egen skicklighet, och avslutade sin karriär ungefär när de första ristningarna i bygget satte in. Han slapp genomleva den värsta nedmonteringen och mordet på sin adept, och borde rimligen ha kunnat avsluta sina dagar någorlunda tillfreds.

Skall man tro Dick Harrison i Jag har ingen vilja till makt var dock sådan tillfredsställelse tämligen fjärran från Erlanders person; de utdrag ur dagböckerna som anförs visar på en person som gick och grämde sig på mycket, i synnerhet sig själv, och främst verkar vara nöjd med ledighet och när den svenska politiken någon gång står tillbaka för den internationella, eller kanske främst när högern eller folkpartiet gjorde bort sig (skulle Erlanders liv göras till drama skulle Bertil Ohlin få anta karaktären av skurk ur någon äventyrsserie för barn: låg och gemen, men alltid till slut besegrad).

Det är mycket som skall berättas – fattas bara annat efter 30 år på taburetterna, varav mer än 20 som statsminister –, ty Tages dagar var inte bara en lycklig tid av ibland hårt men alltid givande arbete då Sverige gick från ett fattigt, lortigt och trångbott land till att bli något som sågs med avund och beundran: hela verket omfattar 800 sidor prosa, om allt från de ständiga valkampanjerna (en vartannat år, plus folkomröstning och ett omval i samband med ATP-striderna), drabbningarna i riksdagen, samarbetet med Bondeförbundet, utrikespolitiken (i synnerhet bekymren att få Sovjetunionen att göra efterforskningar efter Raoul Wallenberg), den ständigt ansträngda hälsan, och familjen. Mellan de korta kapitlen som behandlar ett visst skeende läggs ibland mer tematiska sådana, om mer framträdande ministrar, Erlanders kulturintressen, språkbruket i dagböckerna. Harrison är som vanligt en flyhänt och kapabel skribent, och som läsare känner man sig alltid i trygga händer.

Även med en såpass tjock bok är det ändå knappast möjligt att täcka in alla aspekter: ett par ämnen jag skulle sett mer av är att någon gång få en mer ingående studie av Erlanders talekonst: vid ett tillfälle skildras hans fysiska uppenbarelse, och man får höra om hans egna svaga omdömen om sin röst, men annars är diskuteras den nästan bara på en tämligen övergripande nivå. Likaså hade det varit intressant att få läsa något om de beslut om kärnkraft och kärnvapen som måste ha fattats under andra halvan av regeringstiden; den diskussion som nu finns sträcker sig i princip bara fram till 1960, varefter det framstår som att idén med kärnvapen snabbt avfördes från dagordningen. Likväl pågick ju samtidigt uppförandet av Marvikenreaktorn, en underlig hybrid som skulle kunna producera såväl el som vapenplutonium (en kombination som ledde till extremt höga konstruktionskrav liksom en design med allvarliga säkerhetsrisker). Likaså påbörjades uppbyggnaden av den civila kärnkraften under Erlanders tid. Harrison påpekar att Erlanders naturvetenskapliga studier vid universitetet gjorde att han hade unika insikter, och det hade varit trevligt att följa det spåret lite längre.

Nåväl, detta är randanmärkningar. Långt viktigare är den helhetsbild som förmedlas, av en politiker som på ett fullständigt unikt sätt kunde vara statsminister i närmare en generation, i viss mån hjälpt av ett valsystem med inneboende tröghet, men också av sin egen förmåga. Han framstår som en man som ägnade en hel del kraft åt att fundera över ideologi, och hur den hämmades av regerandets dagliga störningar (och de var en hel del: rättsrötor, nedskjutna DC3:or och Catalinor, nytillsatta ministrar som på grund av ordningsförseelser som nådde pressen hängde sig). Han retar sig på motståndare, gläds över semestrar, oroar sig över sina framträdanden och sin hälsa, besöker sin åldriga mor, socialdemokrater i Tyskland, Österrike och Storbritannien, kusiner i Amerika, de Gaulle och Chrusjtjov. Dagböckerna gör att man kommer hans egna tankar och reaktioner nära, men gör också att man inte riktigt får samma känsla för hur han uppfattades utifrån.

Det är, som sagt, mycket som skall berättas, och när det har gjorts så förstår man förvisso mer av Erlander, men man sitter ändå med en viss förundran. Det förflutna är ett annat land. Man behöver inte gå långt tillbaka för att man knappt skall känna igen sig, även om detta kanske i ännu högre grad gällde för Erlanders tid. Vi lever i det land han styrde uppbyggnaden av, i de hus han var med och finansierade, i de städer som under hans tid befolkades och på den landsbygd som samtidigt glesades ut och började skogas igen. Vi kommer troligen inte vara färdiga med Erlanders arv på länge än.