Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Fursten

Jag visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag öppnade Mats Bergstrands kortbiografi över Ola Ullsten, men inte var det vad jag fick: det är inte direkt så att man förknippar folkpartister, speciellt inte folkpartister från förra seklet, med infernalisk maktpolitik och ett dolkstötande som Machiavelli skulle nicka uppskattande åt. Eller, annorlunda uttryckt: jag vill aldrig någonsin spela Diplomacy med Ola Ullsten.

Han var tidigare lite av en vit fläck i statsministerraden: de socialdemokratiska kan man inte gärna undvika att ha en viss uppfattning om även om man inte har egna minnen av dem, ej heller Thorbjörn Fälldin. Men Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister i ett år och den som lett en regering med mindre parlamentariskt underlag än någon annan? Han verkar närmast glömd.

Kanske med rätta: det främsta han i slutändan åstadkom med sitt manövrerande för att utesluta moderaterna ur den regering som var tvungen att bildas sedan regeringen Fälldin I spruckit när de övriga partierna lurat Centerpartiet var att förgifta relationerna till de övriga borgerliga. Meningen var istället att närma sig socialdemokraterna och bryta upp blockpolitiken, med en hållbar uppgörelse i kärnkraftsfrågan som ett steg på vägen.  Sedan kom Harrisburg, liksom en allmän försvagning av partiet när de två försmådda borgerliga partierna gjorde sitt bästa för att förnedra regeringen i sakpolitiken. Ola Ullsten blev därför aldrig någon stark statsminister, och kunde inte utnyttja den möjlighet han borde haft att verka som vågmästare på liknande sätt som tidigare liberaler på posten.

Efter nästa val blev det alltså att retirera till arvfursten palats, där han inte gjorde sig populär. I det därpå följande valet, där socialdemokraterna återtog makten, blev han närmast ett sänke. En sista plan fanns dock från hans sida: han red ut ett försök från partiet att direkt avsätta honom, för att sedan själv kunna avgå och utse sin efterträdare: Bengt Westerberg, en man som inte delade alla Ullstens visioner men som av honom i alla fall bedömdes som politiskt och ekonomiskt kompetent nog att leda partiet.

Som resultatpolitiker var alltså Ullsten i stort sett ett misslyckande, förvisso till dels beroende på otur, men också på grund av eget agerande. Som politisk intrigör var han dock livsfarlig.

 

Annonser

Omänskligheter

Det har i Feet of clay åter blivit dags för Samuel Vimes att dra på sig de tunnsulade snutkängorna och ge sig ut på stadens gator: någon försöker förgifta Lord Vetinari – och lyckas. I alla fall tillräckligt för att han skall bli sängliggande. Men hur, och varför?

Samtidigt så tycks stadens golemar vara oroliga. Detta är underligt i sig, då en golem bara skall vara en vandrande kropp, animerad av ett heligt ord men utan egen vilja. De har länge varit förbjudna att tillverka nya, men en har på något sätt dykt upp. Dessutom har Vimes ett möte med heraldikergillet; i sanning en möjlighet för Pratchetts ordvitsande att breda ut sig (hur någon stackare skall översätta det övergår förståndet mitt). Vakten växer och har nya vakthus i flera delar av staden, en ny dvärg från bortåt Uberwald har gått med (liksom en missionerande Ohmnian), en dvärg som är bättre på alkemi än yxstrid och som dessutom på ett mycket otraditionellt sätt dras till örhängen, högklackade järnstövlar och kjolar (att ha på sig själv, inte på andra). Detritus blir mer självgående, Angua och Carrot mer samspelta, och Colon och Nobbs fortsätter som vanligt (förutom då att det upptäcks att Nobbs är arvinge till titeln som greve av Ankh).

Det är såväl ett låst-rum-mysterium som en omgång av den vanliga sociala kritiken: Vimes må ha sina fördomar mot dvärgar, troll, zombier, golemar och vampyrer, men han är alltid beredd att sätta dem åt sidan om det irriterar någon nog rik och snorkig. Mysteriet får man tidigt en tillräcklig ledtråd till om man tänker efter, och den sociala kritiken är inte den allra vassaste, men det är likfullt förtjusande att se Carrot använda sin underliga ärlighet som ett skarpt vapen eller Colon hamna i skiten (inte riktigt bokstavligt, men nästan). Eller för den delen hur Nobby undviker att dras in i konspirationer.

Familjen

Jag vet inte varför jag var mer tveksam inför läsandet av Thomas Manns Buddenbrooks än vad jag brukar vara inför, säg, godtycklig roman av Dickens: i alla fall efterhand framstår Mann som mer lättillgänglig. Inte för att han är på något vis simpel, men för att hans roman ligger närmare den moderna smaken; de olika groteskerier som Dickens ibland hänger sig åt saknas nästan helt, och istället finns ett jämnt, stadigt berättarflöde, ibland avbrutet av enkel komik (som när Lübecks arbetare 1848 gör uppror och en ur massan ropar ut ett krav på republik, och på svaret att de redan har det kräver en till), ibland av inte alls speciellt smärtsam introspektion.

Boken handlar i vilket fall om den goda borgarfamiljen Buddenbrook, och speciellt de medlemmar av dem som i bokens början firar flytten in i ett nyligen inköpt gammalt hus: den gamla generationen, som på allvar lagt grunden till förmögenheten, den då unga generationen i begrepp att ta över, och främst de små barn som leker, i synnerhet Thomas Buddenbrook, som en dag skall ta över efter fadern, Thomas broder Christian, en mer ömtålig karaktär, samt Antonie, den som finner mest glädje i äran i familjenamnet men som är dömd att vara den som ser allt bli till aska, i synnerhet sina egna försök att öka denna ära.

Eftersom det är en bok som skildrar flera generationer, så är den inte helt lätt att sammanfatta: i huvudsak gäller dock att de äldre generationernas strävan passerar tämligen stillsamt, medans de ovan nämnda personernas lidanden profileras mer, och i viss mån även Thomas Buddenbrooks ende son och arvinge, liksom sin farfar och farfarsfar kallad Johann. Den anges ibland följa det enkla schemat »förvärva-ärva-fördärva«, men riktigt så enkelt är det inte: det stämmer någorlunda på farfar och far, men Thomas är inte den typ av lätting som tanklöst slösar bort familjeimperiet: han är till en början framgångsrik som köpman och lyckas ta sig upp till stadens styrelse. Hans problem är ett annat, subtilare: han bottnar inte själv i den roll han tilldelats, han måste hela tiden anstränga sig att hålla fast vid den. Till en början räcker hans energi till, men när den med åren rinner bort så orkar han helt enkelt inte hålla affärerna rullande och förfallet sätter allt tydligare in.

Man kan, trots den uppenbara lusten att berätta om den högborgerliga miljön och alla dess ritualer, med lätthet läsa boken som en enda lång kritik mot den: från hur farbror Gotthard stöts ut ur familjen när han valt att gifta sig in i en familj som driver en vanlig affär, över Antonies misslyckades äktenskap och fram till Thomas allt hårdare tillkämpade kontroll över vardagen, samtidigt som en rivaliserande familj, som helt tycks sakna det mått av kultur som trots allt familjen Buddenbrook kan uppvisa, hela tiden firar nya triumfer.

Skall något anföras mot boken är det väl snarast att en del av tankegångarna idag framstår som obehagliga: att en av personerna beskrivs som havandes en »ädel ras« karaktäristika går möjligen att bortse från som kosmetisk skada då denna beskrivning skulle kunna tas bort utan att helheten skulle ändras mycket, men samtidigt finns även en del föreställningar om olika sorters människor och olyckan när dessa blandar blod: även om det inte sägs riktigt så oförställt så framgår det som unge Johanns totala brist på disposition för köpmansyrket och den vånda detta medför beror på att modern inte valdes ur köpmanskasten utan snarare kom från en konstnärlig familj – även om det finns punkter som även motsäger detta, som de olyckliga äktenskap som Antonie varit inblandad i, liksom Christians konstnärliga temperament och gåvor, som inte verkar ha någon klar motsvarighet i äldre generationer.

Det finns mycket mer man skulle kunna säga om dessa 650 sidor roman, om skildringarna av Lübeck och dess omgivningar, om Christian med sina tvångstankar och sin oförmåga att passa in i denna värld, men att göra en såpass gedigen och innehållsrik, tillika lättflytande och för det mesta mycket mänskliga skildring full rättvisa kan knappast göras i detta format.

Solblekt smuts

Jag har haft väldigt svårt att plocka upp och fortsätta läsa i Raymond Chandlers The little sister. Inte för att den varit så hemskt oangenäm (även om det överlägsna sätt kvinnor behandlas inte ger några poäng), men för att annat verkat mycket trevligare. I vilket fall: Philip Marlowe söks upp av ung kvinna från småstad, som vill att han skall leta reda på hennes bror för löjligt lite pengar. Han gör det i alla fall, och i stort sett allt verkar gå fel: alla han pratar med verkar få en ishacka i nacken.

Spåren leder till Hollywood, en sjaskig värld där folk med tvivelaktig moral och talang blir stjärnor, sammanlänkad med en gangstervärld där obehagliga typer traskar runt och hotar varandra. Marlowe må framstå som den mest moraliske, men det är inte på grund av några större egna kvaliteter: en viss dödsdrift, en gnutta ridderlighet, och en vilja att ställa sig på den underlägsnes sida. Han kommer med cynismer, beter sig som en rövhatt mot kvinnor, och ljuger för polisen.

Det är ett skitigt, rangligt Los Angeles, där usla hotell, knarkarkvartar och filmstjärnevillor tävlar om utrymmet. Det är en värld där man hugger varandra i ryggen, bildligt och bokstavligt, och det enda som är riktigt som man kan önska är Chandlers prosa. Läsvärt, men kanske inte helt nyttigt för själen.

Dagtingaren

Av de biograferade i Sveriges statministrar genom 100 år var Thorbjörn Fälldin den förste som stått till förfogande för sin biograf, Olle Svenning, vilket ibland märks genom kommentarer om hur Fälldin i efterhand såg på gamla motståndare (bland annat Palme, som han aldrig kunde få personlig kontakt med).

Mer unikt dock är att han troligen är den siste statsministern som kommit från vad som får sägas vara en enklare bakgrund: han är i alla fall säkerligen den siste som fått läsa in de sista åren av grundskolan via korrespondens på grund av att han var tvungen att hjälpa till i hemmet. Han började sin karriär på lokalplanet, hamnade i riksdagen lite på slump, uppskattades direkt, och blev till slut centerpartiets partiledare, vid en tid när partiet var socialdemokraternas främsta utmanare: ett parti för en då mer folkrik landsbygd, för folk som flyttat därifrån, liksom för den begynnande gröna vågen. När partiet därefter lyssnade på Hannes Alfvéns varningar om kärnkraften blev det också det klart främsta alternativet mot den generella utvecklingen mot centralisering, storskalighet och socialdemokratisk hegemoni, speciellt om man inte ogillade social utjämning.

Till slut ledde motståndet mot kärnkraft till taburetterna: borgerligheten lyckades ena sig och för första gången på 44 år ta makten. Efter att i valrörelsen ha lovat inte kompromissa i kärnkraftsfrågan tvingades dock centern till reträtt på reträtt, och även om de lyckades hålla mot nybyggnationen så blev det inte en avveckling till 1985 som var tanken. Vad värre var: samlingsregeringarna Fälldin ledde föll sönder. Den ekonomiska politiken blev också en lång golgatavandring, när de strukturella problemen blev allt tydligare. Mer lyckad blev dock lagstiftning och annan politik: Sveriges första kvinnliga utrikesminister, jämställdhetsreformer, allmän decentralisering, genomslag för miljöpolitik och dessutom i alla fall viss ny trovärdighet för borgerlig regeringsförmåga. Utrikespolitiken fortsatte ungefär som förut, och när U 137 strandade så visade sig Fälldin ha såväl kyla som styrka att sätta mot Sovjet.

Skall man bedöma politiker efter vad de uträttat blir Fälldins eftermäle blandat: han misslyckades i stort sett i den fråga han själv såg som viktigast, den ekonomiska politiken var inget att glädjas över i efterhand, och hans parti förlorade ställningen som främsta utmanare till makten; men samtidigt genomfördes också reformer man än i dag kan glädjas över.

Oklart tänkande

J.D. Salingers The catcher in the rye är en modern amerikansk klassiker som inte verkar ha fått samma uppmärksamhet på denna sida pölen. Efter en läsning är detta mindre förvånansväckande än den otroliga popularitet den verkar ha i USA, där den verkar ha en status jämförbar med t.ex. Den store Gatsby. Det är svårt att riktigt se vad poängen är: huvudpersonen Holden Caulfield är en yngling som när boken börjar relegerats från ännu en skola, och bestämmer sig för att åka in till New York och driva omkring i väntan på att han måste berätta för föräldrarna.

Holden är verkligen inte en sympatisk person; han tycks ha någon lättare störning som gör att han driver omgivningen till vansinne med ett evigt tjatande om vissa frågor (främst tjejer), han blir själv irriterad på allt och alla, och han skriver på ett sätt som är torftigt i sitt genomskinliga självförhärligande och med sina försök till att framstå som äkta. Han är ständigt upptagen med att klanka ned på vad han ser som »phonies« och omgivningens misslyckanden med att hålla »intelligenta konversationer«. Salinger har lyckats skapa en bok som klart beskriver en riktigt jobbig tonåring, som trots att han är klart på väg att köra alla sina möjligheter i botten och inte är helt bakom flötet man ändå har svårt att sympatisera med.

Holden må ha rätt i en del av sin kritik av omgivningen, men i huvudsak är detta en sorts existentialism på tomgång uppblandad med banal cynism sedd genom tonåringsögon.

Gravgåvor

Kent Anderssons Krigarna från Valsgärde var inte helt vad jag förväntade mig: jag hade trott att det skulle vara en mer allmän genomgång av vendeltidens krigarkast utifrån de ovanligt rika gravarna i Valsgärde vid Fyrisån, där en person i varje generation gravsattes obränd i ett skepp, medan övriga personer normalt brändes. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara en detaljerad genomgång grav för grav av de olika föremål som återfanns där i utgrävningarna kring mitten av nittonhundratalet.

Det är inte en dålig bok för det: den är fylld av bra foton, och innehållet är intressant och vackert nog att hålla intresset, men även med det begränsande ämnet så är det inte mycket teori och utblick (till exempel nämns den intressanta parallellgraven i engelska Sutton Hoo endast en gång).  Även inom de avgränsningar som finns satta finns det några små plumpar: det finns ingen tydlig hänvisning från text till de bilder där de beskrivna föremålen finns med, vissa föremål avbildas mer än en gång medan andra inte visas alls, och på en sida finns foton av detaljer av ett svärd som avbildas på sidan intill, men de är så små att huvudfotot faktiskt visar sakerna i större skala.

Med allt detta sagt: för den som intresserar sig för vacker fornnordisk design, av svärd, sköldar, hjälmar och huvudlag för hästar, eller bara exakt vad man fann i gravarna i Valsgärde, så är det en fin bok. För den som vill ha en mer övergripande bild över samhället under perioden är den dock inte speciellt givande.