I 600 år har de strävat genom universum döda rymder, likt en bubbla i en glaskropp. I 600 år har de sovit, nedfrusna. I 600 år har de väntat, på att komma fram i en ny galax, där de vill få en ny start, långt från gamla fördomar och trätor. Och så, en dag, så väcks de. Men inte till den triumf, till det utforskande, expanderande, spännande äventyr de väntat, utan till katastrof. Deras rymdskepp har styrt in i något som nästintill helt förstört det, och dödat många av de sovande, inklusive de som skulle hålla i rodret.
Det är alltså ingen rolig sits kolonisatörerna hamnat i i Jason M Houghs och K.C. Alexanders Mass Effect: Andromeda: Nexus uprising, förhistoria till dataspelet. Har man spelat det vet man ungefär var allt detta skall sluta: i än mer elände. Den trio som tar över ledningen består av en ekonom som är lika beräknande som renons på psykologisk insikt, en deprimerad byråkrat och en gammal soldat som agerar först och tänker sedan. De klarar visserligen av att hålla näsan över vattnet, men är alla otillräckliga för att verkligen kunna leda en grupp oroliga, hungriga personer som väckts ur sömnen för att reparera stationen i hopp om att kunna återgå till ursprungsplanen.
Som sagt: den som fått hantera efterverkningarna av händelserna vet ungefär vad som skett. Man vet också ungefär hur de olika personerna är funtade, hur de agerar och tänker. Nexus uprising bjuder inte på några oväntade insikter, inga totala omvärderingar, inga överraskningar. Det är raka motsatsen till den upplevelse som personerna i den får.
För nöjes skull 