Huvudpersonen i Hedda Gabler heter inte ens så: hon har gift sig med Jörgen Tesman, en snäll men naiv historiker, så naiv att man vill skrika. Hedda är i mycket hans motsats: hennes far var general, hon har alltid varit rik och upphöjd, har aldrig hittat något hon kunnat gå upp i och roar sig därför med att manipulera andra utan att ha något riktigt mål med det, en elakhet nästan lika aningslös som mankens snällhet.
Värst drabbas Eljert Lövborg, Tesmans gamle kollega och stundom konkurrent, och fru Elvsted, som förälskat sig i honom och verkar ha lyckats få någon ordning på det liv han tidigare ödde på skörlevnad. Hedda verkar mest tycka det verkar spännande att få makt att rubba deras banor, likgiltigt hur. Och i bakgrunden står domare Brack, betydligt mer målmedveten.
Mer av moralitet än politik, alltså, och inte ens den är helt tydlig: Hedda är tydligt inte någon förebild, men är samtidigt tillräckligt komplex för att inte kunna avfärdas hur som helst. Någonstans verkar det ha saknats bromsar, någon som kunnat hjälpa henne hitta möjligheter andra än att kasta sig in i ett äktenskap med en man hon inte ens kan respektera. Detta gör att det logiska slutet blir att Ibsen än en gång följer Tjechovs lag.
Lämna en kommentar