Anna Maria Lenngren och Jane Austen dog bara några månader isär, och blev troligen aldrig medvetna om varandra. Jag tror ändå att de skulle uppskattat en sådan bekantskap: de hade liknande blick för människans absurditeter, liknande borgerliga värderingar, samma tillbakadragenhet. En skillnad var dock att, undantaget prinsregentens begäran att få en bok (Emma) dedikerad till sig så fick inte Austen mycket uppskattning av sin samtid, medan Svenska Akademien gjorde vad de kunde för att dra den motvilliga fru Lenngren i ljuset (hade det inte varit för att den ett tag var politiskt misshaglig och fick lägga ner sitt arbete är det möjligt att hon blivit första kvinna invald, över 100 år före Lagerlöf).
En annan likhet är att de biografiska uppgifterna är fåtaliga: Torkel Stålmarcks Anna Maria Lenngren: granris och blåklint omfattar bara 150 sidor, men de upptas i hög grad av kommentarer av hennes olika verk (han kommer bland annat fram till att »Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon« inte främst är en ironi, utan en avbön på det att makens Stockholms Posten skulle kunna undgå den kungliga onåden). Det må därmed vara nog: det är ändå främst som diktare som hon är av intresse – den salong som hon ändå höll var i första hand social, för etablerade författare, och tycks inte varit av varaktigare betydelse.
Det blir ändå ett hyfsat, om än något skissartat porträtt av den skygga författarinnan, men som sagt är det närläsningen som är intressant: av de idylliska bilderna av borgerlig fröjd, av satir mot adelshögfärd och fjäsk, av de små försöken att stå upp för kvinnors förmåga. Lenngren är när allt kommer omkring den enda fortfarande allmänt njutbara diktaren utöver Bellman (som hon inte riktigt tycks ha kunnat fördra) från det sena sjuttonhundratalet, och att låta verket stå för människan är inte orimligt.
För nöjes skull 