Det är svårt att tänka sig finare vänskap mellan far och dotter än den mellan Jan i Skrolycka och Klara Fina Gulleborg: hon har gett henne något att älska med allt vad förstånd han har, och hon älskar honom tillbaka. Inte undra på att hans förstånd går i kras när han får höra att hon där fallit i olycka, på grund av att hon av den nye bonden i Fallas girighet tvingats åka till Stockholm för att tjäna pengar, och att han därefter kallar sig Kejsarn av Portugallien i tron att hon gått och blivit kejsarinna.
Boken är inte riktigt vad jag väntat mig: nog visste jag ungefär det ovanstående, men jag trodde att mer av den skulle handla om Jans dårskaper, och inte som nu, en tredjedel av sidorna skulle gå innan hon ens åkte, och ytterligare en sjättedel innan han tog kejserligt namn och värdighet. Men låt gå: det är i alla fall Selma Lagerlöfs goda handlag med historier som kan tolkas såväl realistiskt som med mystiska förtecken, här väl närmast med Jan som helig dåre, med inre syn och moralisk kraft nog att få bonden i Falla att supa sig redlös och sedan trilla av kuskbocken och dö av rädsla för honom.
Moral? Ovanligt tydlig: ta vara på era föräldrar. De älskar er, men om ni skadar dem så kommer det till slut bara tillbaka på er själva. Oavsett om det är av i grunden god men helt missriktad vilja eller av girighet: fyra gånger ställs schemat med fnurra på relationerna mellan barn och föräldrar upp, och inte en enda gång är slutet riktigt bra, även om försoningen ibland är ett starkt inslag (och det då tack vare just kejsarns ingripande). Det är inte predikande, men det är tydligare än Lagerlöf brukar vara, utan att hennes vanliga skicklighet förminskats.
För nöjes skull 