På Bokmässan fick jag tipset att Théophile Gautier – fransk romantiker, myntare av uttrycket l’art pour l’art, Baudelaires vän och förebild – skrivit vad som skulle kunna vara den allra bästa av vampyrberättelser, titelnovellen i den av Lars Nyberg utvalda och översatta samlingen Den döda älskarinnan.
Det är svårt att inte bli förtjust: på fyrtio sidor får man såväl dekadens som vad det verkar uppriktig kärlek, en skön kvinnlig vampyr, en präst som brottas med sina löften och en vampyrjägare som får en att undra vem det egentligen är som är demonisk. Huvudperson får under sin prästvigning syn på en kvinna så vacker att han håller på att glömma allt annat. Hon söker till slut upp honom, och ett märkligt dubbelliv börjar: om dagarna är han gudfruktig sockenpräst, om nätterna kavaljer i Venedig, och han är i båda fallen övertygad om att den andra tillvaron är en dröm. Slutet är konsekvent tvetydigt.
En liknande själssplittring är också huvudtemat i »Den dubble riddaren«, om en ung man född under dubbla stjärnor. Handlingen är kanske inte så stark, men teckningen av ett låtsat Norge som ett vackert rike av hovsamma herrar och fagra damer är det, liksom skildringen av den unge mannens stackars moder. Den tredje novellen, »Mumiens fot«, handlar förvisso om egyptiska gengångare, men inte av typen som går omkring i bandage och är allmänt mordiska. Stämningen är fin, även om berättelsen idag väl har varierats så mycket att den knappast känns helt fräsch. Slutnovellen, »Två aktörer för en roll«, är den svagaste: upplösningen känns inte som den riktigt passar med uppbyggnaden, även om idén är god.
Som samling betraktat är detta ypperligt: en fläkt tillbaka då skräck inte betydde orgier i blod, dekadens bara behövde antydas, och diverse monster ännu inte stelnat till Hollywoodmasker. Mycket trevligt.
Kommentera