Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Henry David Thoreau’

Först vill jag säga ett par ord om själva boken, den volym som fått namnet Civil disobedience and other essays och samlar diverse kortare texter av Henry David Thoreau, dock inte sådana som publicerats i Walden: det är uppenbart en modern billighetsupplaga, en tryckt version av en elektronisk samling, med minimal tid ägnad åt sättning. Det finns förvisso få tryckfel, och inga uppenbara blundrar, men sättet texten flyter ut över sidorna, de minimala rubrikerna, och det allmänna intrycket gör läsningen mer nedslående än nödvändigt.

Så; nu över till innehållet. Essäerna kan i stort sett separeras i två distinkta grupper: en som ansluter till den essä som är nämnd i titeln, tillsammans med nämnda Walden Thoreaus mest uppmärksammade verk. Mer om dessa nedan. Den andra gruppen är nämligen mer rättfram: naturskildringar och betraktelser, föranledda av ett läst verk om Massachusetts flora och fauna, en vandringstur till ett berg sett i fjärran eller en transkription av ett föredrag. I allmänhet är dessa goda ting, som lyckas fånga naturens inneboende poesi och överföra den genom textens medium. Styckena om äppleträd, deras växtsätt och frukter, och

… den stolta vår utslagen
den vår, de svage kalla höst

för att citera poesi Thoreau själv önskade skulle skrivas, är små mästerverk, oavsett att Thoreau låter sin moralistiska ådra, en mycket Rosseausk sådan, komma i dagen. Det krävs mer civilisation för att kunna beundra naturens skönhet än Thoreau vill låtsas om, oavsett vad han anser om Boston och New York.

En essä som står lite för sig själv är »Paradise (to be) Regained«, en road recension av en världsförbättrares förkunnelse. Författaren, en herr Etzel, önskade utnyttja vindar, vågor, tidvatten och sol för att omdana världen och skapa ett nytt paradis; Thoreau lyckas att suggerera fram både ödsligheten i denna vision och hur långt ifrån verkligheten den var rent tekniskt, utan att framstå som annat än milt överseende, trots att man efter att ha läst hans hyllningar av stillheten förstår att han ryste in i själen över förslag att låta maskiner gå fram över landen, hugga ner skog, jämna ut dalar och dränera träsk. Denna Etzels vision stämmer dock fortfarande till eftertanke, liksom Thoreaus behandling av dem: visionärer talar fortfarande i denna dag om teknik som skall nyttja dessa krafter och saliggöra oss alla.

Till funderingar manar även den sista sammanhållna gruppen essäer: dessa behandlar i huvudsak moraliska spörsmål hur man som moralisk människa bör förhålla sig till lagar man anser förkastliga. I Thoreaus fall kommer denna indignation främst från slaveriet, vilket han avskydde med ilska och glöd; att han var konduktör på den underjordiska järnvägen förvånar och förvånade knappast. Han förordar att man som moralisk människa bortser från den jordiska lagen och ser endast till den himmelska när de hamnar i konflikt. Förutom att förespråka civil olydnad (inte bara direkt i sådant som hur man behandlar slavar på väg mot säker frihet, utan även i fråga om skattebetalande), så uttrycker han även sin djupa beundran för kapten John Brown, mannen som med sina medsvurna tog sig till sydstaterna och befriade slavar, och vars bana tog sig en ända vid Harper’s Ferry.

Allt detta är vid en första anblick gott och solitt; det är omöjligt att idag förneka att slaveriet var ett ont i sig självt som behövde bekämpas, även om de negativa effekterna långt ifrån tog slut i och med att sydstaterna besegrades. Det problem som uppstår är snarare när man försöker applicera ett likartat tänkande på andra frågor. De argument som framförs skulle idag lika gärna kunna placeras i reaktionens munnar: anser man att abort är mord enligt Guds lag, oavsett vad riksmöten och domstolar beslutat, så kan man i Thoreau hitta stöd och argument för ageranden som går bortom vad som kan anses vara såväl civilt och civiliserat. Thoreau må ha tagit ställning på ett sätt som förtjänar aktning, men de argument som han anförde måste likafullt avvisas: det goda samhället kan inte byggas på kommandon nedtecknade för tvåtusen år sedan, utan måste förankras djupare i insikt om mänskligt lidande. Jag vet inte om Thoreaus skulle accepterat detta, men jag hoppas.

Annonser

Read Full Post »

För en gång skull har Frans G. Bengtsson gjort mig besviken: inte genom den utmärkta inledande essän till Henry David Thoreaus Skogsliv vid Walden (även om jag läst den förutom då den ingår i Folk som sjöng), utan genom de översättningsmissar han fått in: nog borde han väl ha insett att man inte kan gå trettio mil på en dag? Eller ha konsulterat någon biolog för översättningen av diverse djurnamn och inte kalla skräddare för vattenspindlar?

Nåväl, översättningen är kanske inte mycket att hurra för. Hur är det då med innehållet? Tja, det är ibland rätt beklämmande det med: Thoreau lägger mycket möda på att förklara varför han funnit det nödvändigt att flytta ut till sin stuga vid Waldendammen, men det ger mest intryck av den sorts fattigdom som endast de som har väldigt gott om pengar kan leva ut. Han tycker uppenbart att fler borde söka sig till ett enklare liv, men det ger intryck av att grunda sig snarare på filosofi än verklig övertygelse, och rätt tråkig filosofi därtill. När han väl börjar beskriva sin nya tillvaro börjar man dock snart anse att han nog kanske har rätt i alla fall: hans beskrivningar av livet vid Walden och den skönhet som naturen där lägger ut framför honom skulle kunna få vem som helst att dra ut i skogen för att få väckas av fågelsång eller jaga en lom över en sjö i roddbåt.

Ibland har tiden gett skriften en sorgekant: Thoreau är uppenbart förtjust i tanken att trots att människor kommer och hittar på dumheter runt hans sjö, fäller träden, uppför svinstior, leder in vattnet till Concord för att diska tallrikar i, så kan sjön själv stå emot allt vad de kan hitta på:

Den har inte lagt sig till med en enda stadigvarande åldersrynka efter alla sina skiftande minspel. Den är evigt ung, och jag kan alltjämt stå och se en svala sänka sig till ytan för att fånga en insekt, precis som för länge sedan.

Tyvärr kan nog inte detsamma sägas om dagens Walden; människorna har till slut funnit på sätt att sätta rynkor även på de motståndskraftigaste sjöar. Thoreau skulle inte gillat det.

Min utgåva är illustrerad av Stig Åsberg, vars djurbilder är trevliga men stundom något träaktiga; de lider dock av den stora nackdelen att inte ha ett smack med texten att göra; flera av de avbildade arterna nämns aldrig av Thoreau, och när det gör det är det nästan alltid på annan plats.

Skogsliv vid Walden är en bok jag möjligen kommer införskaffa på originalspråk någon gång, inte minst eftersom Bengtsson tydligen utelämnat fyra essäer (kapitel? Skogsliv vid Walden är en av de där böckerna som trotsar all klassifikation). Den som är intresserad av ämnet bör dock på något sätt få tag i hans inledning; jag har svårt att någon kan skriva lika intressant om vad som kom Thoreau att ge sig på detta försök: han själv kan det inte, vilket både hans inledande (hundra tråkiga sidor)  och avslutande kapitel ger prov på. Emellan dem spritter det dock av liv och livskraft.

Read Full Post »