Lars-Olof Larssons På marsch mot evigheten kan ses som en fortsättning av hans trilogi om de svenska härskarna under 1400- och 1500-tal; här är dock inte huvudpersonerna de krigarkungar som utvidgade och försvarade det svenska väldet, utan en småländsk adelsätt som inte ens fanns när perioden inleddes; dess grundare, Per Stålhammar, föddes som fattig bondson ungefär när Gustav II Adolf kom till makten och avled när Karl XII var som bäst i färd med att jaga över de polska landen på jakt efter kusin August, och hans levnad sammanföll alltså ganska exakt med Sveriges tid som stormakt.
Stålhammar tjänade den långa vägen och avslutade sin bana som överste vid de småländska ryttarna, där även hans söner skulle bli högre befäl. Förutom Pers väg uppåt följs också hans son, den brevskrivande karolinen Jon som sände över 80 depescher till hustrun Sofia Drake på Salshult, i vilka han gav anvisningar om sönernas utbildning och bifogade skuldsedlar från andra krigare. Slutligen får man också en teckning över denna fru Sofia, liksom över Jons brorsdotter Ulrika Eleonora som rymde hemifrån, klädde ut sig som karl och bland annat tjänade som artillerist och gifte sig med en piga.
Det hela blir en rätt rask marsch igenom det långa sextonhundratalet; i synnerhet den egentliga delen av detta sekel avhandlas med fermitet, speciellt som källorna för denna tid är om inte tigande så i alla fall tystlåtna; något bättre blir det med Jons och dennes svåger Fredriks brev till fru Sofia. Det är verkligen i första hand fråga om en släktskildring: den som främst är intresserad av rikets historia mer allmänt kommer förmodligen finna det som finns lite väl knapphändigt, även om den lite mer småskaliga skildringen inte förhindrar en del mer allmänna betraktelser (till skillnad från Larssons tidigare böcker är detta snarast en uppvärdering av i synnerhet Karl XII, vars krig inte skall ha orsakat fullt så stora förluster i befolkningen som ibland görs gällande).
På marsch mot evigheten är på intet sätt någon dålig bok, men den är kanhända något mindre angelägen än Larssons tidigare böcker.
Lämna en kommentar