Tendensen i Lars-Olof Larssons Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? torde stå klar redan från titeln: detta är en vidräkning med den devota bilden av den store befriaren och landsfadern som nästan från dennes dödsögonblick varit helt förhärskande.
Fram tonar istället bilden av en slug och beräknande, maktfullkomlig och skrupelfri, girig och hänsynslös, sjukligt misstänksam person: en som försiktigt känner av en situation och sedan med full kraft krossar allt motstånd när framgången är säker, som utan skam drar in kyrkans medel till kronan eller sitt personliga ägande, som alltid har nära till tron att även betrodda medarbetare är i stånd att förråda honom, och som med mycket skicklig propaganda lyckas dölja både dessa och andra fel.
På punkt efter punkt visar Larsson hur myten om den store landsfadern, danskätaren och småfolkets patriarkaliskt välvillige beskyddare är felaktig: om vi börjar med äventyren i Dalarna hävdar inte ens han själv via Peder Svarts krönika att han skall ha jagats av danskar, han var inte en fullföljare av Sturarnas politik utan satsade istället på den decimerade högadeln som politisk bas, han struntade i ingångna avtal, han ljög rakt ut för att få daljunkern avrättad som förrymd dräng när han själv troligen visste att det verkligen var den unge Nils Sture, han utnyttjade skulden till Lübeck för att dra in extraskatter som sedan användes till annat, hans omsorg om bönderna handlade snarare om skatteintäkter än välvillighet (och han var sällan sen att kväsa deras försök till självständighet), och så vidare.
Likväl kan inte vissa uppskattande omdömen undkommas: kung Gustav var i högsta grad realist, en skicklig politiker, försiktig och med en klar bild av vad som var görbart; låt vara att när detta innefattade fullständig hämnd så låg den inte långt bort. Till skillnad från i stort sett alla andra svenska kungar de tvåhundra åren före och tvåhundra åren efter honom var han utrikespolitiskt återhållsam och hade ett gott förhållande till de danska härskarna. Men där tar de goda sidorna också slut; den som vill bedöma härskare utifrån småfolkets perspektiv kan alltså endast ställa avsaknaden av krig med främmande makt mot plundring av kyrkor, skattehöjning och ett gryende övervakningssamhälle.
Har man inte tidigare funderat över Gustav Vasa och segrarnas makt över minnet kommer man definitivt göra det när man läser Larssons skildring. Rekommenderas å det starkaste.
Lämna en kommentar