För den som tycker om att leta fel är Jan Guillous böcker om Arn – här representerade av den första, Vägen till Jerusalem – en guldgruva. Guillou har påstått att det språk han använder skall vara 1800-talssvenska, vilket kan betvivlas. Det som inte kan betvivlas är att mycket av den historiska bakgrunden är rena 1800-talet: allt vad olika sena och opålitliga källor har att meddela om personer och händelser har utnyttjats, och följaktligen kan man träffa på skuggfigurer som Joar Jedvardsson, påstådd bror till Erik den helige, eller biskop Henrik som gör sagda Erik sällskap på korståg till Finland. Detta är nu dock den skönlitteräre författarens privilegium, och inte mycket finns att invända mot detta i sig, i alla fall när det inte går att definitivt motbevisa sådana påståenden (även om det är ytterst osannolikt att något sådant genomförts eller letts av en biskop Henrik). Visst kan man även hitta sådant som är uttalat fel, som när huvudpersonen i klosterträdgården hittar tulpaner en 400 år innan de skulle introduceras i Europa och ge upphov till världens första spekulationsbubbla, eller detta eviga tjat om »folkungar«, »erikar« och »sverkrar« (ingen av beteckningarna är samtida; det fanns förvisso de som kallade sig folkungar och som var verksamma mot slutet av trilogin, men de var troligare en politisk gruppering (en gissning som baseras på jämförelser med norska »-ungar«; oavsett om detta vore fallet kan vi dock inte sluta oss till vad deras politiska mål skall ha varit) än en »ätt«, ett uttryck Guillou också handskas ovarsamt med), men även det får man väl förlåta: i det stora hela beter sig personerna trots allt 1100-talsmässigt.
Historien är i korthet att den lille ambidextriöse folkungen Arn Magnusson på grund av ett löfte till Gud uppfostras i kloster av cistercier, inklusive en före detta tempelriddare, och växer upp till stor stark ambidextriös riddare, som hämtad ur en av de mer verklighetsfrånvända riddarromanerna: religiös, lärd, god, oövervinnerlig med vapen, med den enda svagheten att han är för oskuldsfull för det 1100-talsbarbari man möter utanför klosterportarna. Nu tycks en gång Guillou oförmögen att ha annat än övermänniskor som huvudpersoner, och man får väl vara tacksam för att övriga figurer är mer trovärdiga. I vilket fall, Arn förälskar sig i granndottern Cecilia, de klarar inte att hålla på sig till bröllopet, och på grund av en del andra omständigheter och märkligheter i den kyrkliga lagen måste de ägna sig åt botgöring i 20 år, något som riktiga 1100-talsmänniskor knappast skulle fått göra men som är nödvändigt för att Guillou i nästa bok skall kunna ha Arn rida runt i det heliga landet och vara rättrådig och ambidextriös.
Så som den här recensionen artat sig hittills är det väl lätt att få intrycket att jag inte direkt uppskattat böckerna. Visst är det lätt att driva med den superbegåvade Arn eller beklaga sig över Guillous många misstag, men i slutändan är det dock en bok som är svår att lägga ifrån sig, som faktiskt utnyttjar vad lite är känt om Sveriges 1100-tal på ett överraskande intelligent sätt, och som trots en del bekymmer i början faktiskt är skrivet på ett språk som lyckas ha en viss patina utan att låta alltför tillgjort. Det är inget odödligt mästerverk, men det är bättre underhållning än mycket annat man kan råka på i en bokhylla.
Jag tycker att Guillou ska ha några krediter för att ha fråntagit rollspelarna den tunga bördan att vara ensamma om att känna till ordet ambidextriös.
Jag tror inte att han någonsin använder ordet, det är mer att det ständigt skall påpekas att lille (eller för den delen store) Arn kan göra allt lika väl med båda händerna…
Varför var inte Carl Hamilton (agenten, inte folkpartisten) ambidextriös? Förvisso är tangentsbordhackande en ganska tvåhänt aktivitet, men borde han inte på tio 400-500 sidors romaner haft tillfälle att skjuta folk med vänsterhanden ibland?
Hur menar du ”varför”? Menar du varför jag inte klagar, eller varför Guillou inte beskriver honom som sådan?
På A. svarar jag för att jag inte läst någon Hamilton-bok på minst tio år, och på B säger jag vet inte, men det kanske inte var lika tufft med någon som kunde skjuta med vänster hand som någon som kunde slåss med svärd med vänster hand.
Jag menade B – en sådan hjälte, borde inte han vara ambidextriös? Men du har nog rätt, inte lika tufft. Han var ju å andra sidan vinkännare av rang, alltid något.
Ja. Det tycks dock vara en gemensam nämnare mellan alla Guillous huvudpersoner. Det är nästan så man misstänker att karln har något emot öldrickare.
I Hamiltons fall har jag alltid tänkt på det som ett sätt att visa på hans inre klasskamp – den engagerade, solidariska vänsterpersonen vars hela väsen ändå andas högborgerlighet; pengar, militär, fina viner. Läser man artiklar om Guillou själv är det ju inte sällan de fokuserar på (eller i varje fall nämner) kontrasten mellan hans vänsterideologi och hans höga inkomst, boende på Östermalm, intresse för mat och vin etc.