Torkel Janssons teser framgår alldeles utmärkt väl av omslaget till Rikssprängningen som kom av sig: förutom själva titeln så visar de sig i valet av omslagsbild: Eetu Istos Anfallet, med Aura i blått och vitt försvarandes en lagbok mot en dubbelörn (subtilt som en betongborr, således). Jansson hävdar alltså att Sverige och Finland fortsatte att hela tiden snegla på varandra även efter att de formellt separerade, och att den svenska lagen var något av det viktigaste som Finland fick med sig på färden.
I synnerhet den senare tesen tycks väl underbyggd: det är svårt att missta sig på att just det att man hade en egen lag sågs som ett av de främsta bevisen på att Finland utgjorde ett eget land under den ryske tsaren, och inte bara en provins under den ryska kronan, och att denna lag var något man var tvunget att hålla fast vid allt vad man förmådde för att dels få kvarstå som ett eget land, dels inte sjunka ner i undersåteskapets inflytelsebefriade tillvaro. Denna skildring utgör första delen av argumentationen, och även om den verkar mest solid, är den också den tråkigare; olika personers skarpsynta utläggningar om Finlands status – och Jansson är mycket förtjust i att citera sådana – kräver en mycket skicklig författare för att inte urarta i tråkighet. Jansson är inte en mycket skicklig författare.
Förutom citatsjukan visar sig detta i Janssons ständiga vilja att själv framträda, och man tröttnar snabbt på hans sätt att komma med personliga reflektioner mitt i citat och hans glädje över att vara den förste att skära upp någon dammig volym på Carolina Rediviva. Han tycks också vara omåttligt förtjust i att strössla texten med skiljetecken, och lyckas bland annat få in fyra tankstreck i samma mening. Flera gånger om.
Nå, i bokens andra del rycker det hela upp sig något, när Jansson kommer in på hur finländsk och svensk kultur i stort sett var oskiljaktliga: Runeberg och Topelius beundrades på båda sidor bottenviken, och samtidigt som Finlands statsväsende ständigt sneglade mot Sverige för att se hur man här löste allehanda problem, så hämtade Sverige från Finland mycket av det kulturella material som användes i nationsbyggandet. Janson har för övrigt inte mycket för nationalismen, men man undrar om inte denna inställning gör att han missar mycket; han tycks hela tiden strunta i vad som producerades på finska, och det är inte mycket av fennomanernas strävanden som han redogör för, varför det hela i slutändan tycks väl obalanserat: eftersom han inte gillar nationalismen tänker han inte erkänna den, och därför m. Även om det i boken finns mycket intressant om både svenskt och finskt riksbygge under 1800-talet så lyckas den alltså inte helt och fullt övertyga om den tes den driver, speciellt som den aldrig vågar ta upp saker som kan tala emot en sådan tes (den gång den faktiskt gör det, när det faktum att Finland inte moderniserade länsstrukturen när Sverige så gjorde, så blir det ändå bara ett tecken på att »Finland var mer svenskt än Sverige«). Står man ut med den pladdriga tonen och är intresserad av finsk historia kan den ändå väl förtjäna att tittas närmare på.
Lämna en kommentar