Det har förhoppningsvis inte undgått någon att det i år är 200 år sedan det som tidigare var ett klövs itu när Finland efter mer än ett halvt sekel som en del av det svenska riket övergick till att bli ett storfurstendöme under den ryske tsaren. För de som vill bättra knappa kunskaper om Finlands förhistoria, svenskfinsk statsbildning och biskopars bemödanden torde Kari Tarkiainens Sveriges Österland: från forntiden till Gustav Vasa vara en välfunnen volym. Boken är den första i en serie om fyra, och förtäljer den finska historien, med fokus på det finlandssvenska.
Vad är då att säga om detta infekterade ämne, som sedan det nittonde århundradet varit ett stridsäpple i finländsk historieskrivning ? Är svenskarnas ankomst att anse som så tidig att de som for snarade såg sig som svear, eller kanske inte ens det? Var det korståg, kristnande och kolonisation som kuvade karelernas västliga grannar? Var inlemmandet en svensk Drang nach Osten? Tarkiainen redogör för sådana föråldrade fantasier, men även om mer moderna teorier, som snarast pekar mot att inlemmandet av Finland i sveakungens välde är att se som en utdragen process, i stort sett utan allvarligare gnissel: det var helt enkelt inte speciellt stor skillnad på finnar och svenskar, och det fanns gott om utrymme i Finland för båda folken. Förvisso understöddes missionen ibland av maktspråk, men detta var oftare ett sätt att säkra själarna från rysk heresi än inhemsk hedendom.
Boken vilar på flera olika discipliner, och förutom de självskriva – arkeologi och historia – får filologi och ortsnamnsforskning bidra till kunskapsmassan. Tyvärr blir styckena om ortsnamnen ibland lite svåra att hänga med i för någon som inte har så bra koll på finsk geografi, och ett par extra kartor hade varit välkomna. Annars är boken i allmänhet rikt illustrerad och vackert tryckt. Andra små anmärkningar är att kapitlen om förhistorien skulle mått bra om ett lite annorlunda språkbruk; det är tveksamt om begreppen »svenskar« och »finnar«är meningsfulla för denna period. Annars är sammanställningen av olika discipliner lyckad, även om man även kanske skulle önskat en lite mer metodisk jämförelse med kolonisationen av bottenvikens västra kust.
Mycket av det som tas upp är sådant som alls inte är självklart att ens historieintresserade svenskar vet att de inte vet: Åbo biskopsdömes starka ställning, debatten om Mikael Agricolas härkomst, de folkvandrings- eller vendeltida språklånen från svenska till finska, att rusiga göticister ansåg att Sveriges vagga stått i Egentliga Finland. Kanske inte den sortens kunskap som man kan ha ens den nyttan av att kunna vinna i frågesport med, men ändå intressant att läsa om.
Lämna en kommentar