Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Plutarkos’

Plutarkos ges ibland äran som den förste essäisten; inte för hans kanske mer kända Parallella liv, utan för de småskrifter som vanligen kallas Moralia: avhandlingar i diverse ämnen som berör hur man bör leva sitt liv. Dessa planeras av Atlantis ges ut i en serie i översättning av Sven-Tage Teodorsson, en glädjande gärning för de som finner denna typ av informella texter i diverse ämnen nöjsam läsning.

Essäer är förresten knappast en helt adekvat benämning: i den första volymen, som givits titeln Kärlek och vänskap, hittar man såväl klassisk dialog som brev och vad som kan vara en föreläsning som allmänt hållen diskurs. Även om det finns essäistiska anslag, och essän som genre är svår att helt ringa in, får väl detta snarast ses som en slags urformer ur vilken sedan den moderna essän utvecklade sig.

Nåväl, detta är ju bara formalia: oavsett vad texterna kallas är det ju innehållet som är det intressanta. Dess omfattning fås direkt av titeln, och de ämnen som behandlas sträcker sig från det kontroversiella – att som Plutarkos ens jämföra kärleken till unga män med den till kvinnor, och sedan dessutom föredra den senare var en ovanlig åsikt –, över det personliga –  Plutarkos brev till hustrun när de förlorat sin tvååriga dotter – till det analyserande och närmast självklara – den avslutande texten om smickrare innehåller en hel del klarsynta observationer, men är knappast sprängstoff.

Plutarkos framstår som ömsom förnuftig, ömsom närmast väl förnumstig (ovan nämnda brev till hustrun är grundat i en tro att överdriven sorg är onyttig, vilket förvisso förtjänar att betänkas, men det får också stycken i det att verka lite väl okänsliga). Översättaren verkar ha något otalt med samtida skribenter som menar att Plutarkos kvinnosyn skulle vara förfärlig; Plutarkos utgår nästan hela tiden från ett manligt perspektiv och när han talar om äktenskapet tar han för givet att mannen är den främste, vilket retat upp vissa. Teodorsson har förvisso en poäng i att Plutarchos syn på kvinnan som intelligent varelse och någon som är värd att betrakta som kamrat snarast är progressiva för sin tid, men man kan ifrågasätta om det verkligen var det som måste sägas om de enskilda texterna.

Första mötet med Moralia har i alla fall avlöpt relativt väl: idéhistoriskt är det intressant, språket flyter för det mesta på (men spelade verkligen de gamla grekerna landhockey?), och ämnena är såväl tidlösa som färgade genom en stundom helt annan kulturs syn. Läsvärt.

Annonser

Read Full Post »

Sven-Tage Teodorssons översättning av tio av Plutarchos Levnadsteckningar är lite udda på ett par sätt. För det första är bara det att han behållit strukturen med par av biografier (en grek, en romare, och en kort jämförelse) lite underligt – jämför med t.ex. Ingemar Lagerströms översättning. Dessutom är basen för urvalet inte direkt det första man skulle vänta sig: paren har alla valts ut då en av de båda haft direkt koppling till staden Syrakusa (i fyra fall greken, i ett fall romaren).

Säga vad man vill om detta, men det har i alla fall lett till bekantskap med annars rätt obekanta personer: förutom Brutus, som väl de flesta känner till, finns ett par någorlunda kända romare (Crassus, Marius och Aemilius Paullus) och en grek vars namn blivit ett talesätt (Pyrrhos) och sedan en hop som man måste vara specialintresserad för att känna till (Nikias, Dion, Timoleon, Pelopidas samt Marcellus).

Inte så att dessa personer var oviktiga, långt ifrån: Pelopidas var en av de två thebanska generaler som tillsammans var de första som lyckades besegra en spartansk armé på lika villkor, Marcellus var tillsammans med Fabius Maximus Cunctator (min stora favorit bland romarna, om så bara för tillnamnet) den general som gav Rom hopp om att kunna besegra Alexander, Nikias ledde den expedition från Aten som skulle betvinga Sicilien men slutade i ett så stort fiasko att det knäckte staden helt.

Även om det var avsett som det är det knappast uppbyggelig läsning: det är mycket krig och strider, någon gång uppblandat med politik och även om Plutarchos är skicklig på att visa på personligheterna hos de han skildrar så är det lite väl mycket handling. De avslutande betraktelserna visar också på hur världen ändrats: alldeles frånsett att det idag knappast är på modet att på detta vis bedöma den moraliska halten i biograferade personer, så har även måttstocken ändrats. Idag ses det knappast som ljuvligt att få dö av sina sår i sin moders famn.

Dessa avslutningar visar också varför parallellstrukturen så ofta ignoreras: den är ofta ganska ytlig. Marcellus och Pelopidas jämställs då de var framgångsrika generaler som till slut dog när de utsatte sig själva för onödiga risker, Crassus och Nikias ledde båda katastrofala fälttåg, Dion och Brutus blev båda av moraliska skäl tyrannmördare, Marius och Pyrrhos var gamla stridshingstar som inte klarade av politiken eller visste när de skulle sluta, och Paullus och Timoleon var båda framgångsrika befälhavare i krig förda för att befria en annan stat (i Timoleons fall tycks detta i huvudsak ha varit sant, i Paullus fall slutade det med att Makedonien och Grekland kom i beroendeställning till Rom).

Nå, det är läsvärda biografier, och man kan hoppas att Teodorsson drar fram ett par andra udda teman som ursäkt för att utkomma med böcker som kompletterar dessa så man till slut kan få tag på allt av Plutarchos på svenska.

Read Full Post »

Den som är intresserad av den bevarade antika litteraturen får ofta ta vad som bjuds: jag skulle egentligen vilja äga någon komplett upplaga av Plutarkos biografier – vilka lär vara de mest intressanta skildringarna av livet för diverse romare och greker – men på de språk jag behärskar verkar det endast finnas en sådan i tryck: Drydens. Ja, den Dryden, 1600-talspoeten och kappvändaren. Efter honom finns det bara översättningar i urval, något som i viss mån kan ursäktas när det gäller skadade texter och liknande, men inte på det sätt som här är fallet. Eftersom något är bättre än intet får man dock hålla till godo med vad som bjuds, och nu bjuds alltså 5 biografier, behandlande bemärkta romare, i översättning av Ingemar Lagerström.

Sagda romare är av det mer martialiska slaget (det var de flesta av de personer Plutarkos biograferade): Coriolanus, så konservativ att han begick landsförräderi hellre än tålde att folket fick makt, surgubben och slavdrivaren Cato den äldre, som för övrigt ansåg att Kartago borde förstöras, den omåttligt rike och snåle, men i övrigt inte alltför otrevlige Crassus, Julius Caesar, som knappast behöver närmare presentation, samt Markus Antonius, den förres gamle vapendragare som förlorade inbördeskriget mot Octavianus, sedermera kejsar Augustus. Alla dessa figurer är intressanta på sina egna sätt, och Plutarkos har onekligen bidragit till att hålla intresset uppe: det var på hans biografier som Shakespeare baserade sina pjäser om tre av de ovan nämnda romarna, det är han som är källa till vissa av de berömda romarcitaten, och det är han som kanske mer än någon annan format eftervärldens bild av sagda personer.

Biografierna är ofta roliga i sig själva, även om de militära kampanjerna mest är tröttande, men som allra bäst är Plutarkos i sina utvikningar: han är typen som gärna låter sig själv komma fram i texten, och kan därför få för sig att gå i polemik mot Catos åsikt att man bör sälja av gamla orkeslösa slavar istället för att ta hand om dem på ålderdomen. På det hela taget är också Plutarkos en human figur, även om hans bild av Kleopatra är så negativ att den knappast kan vara sann: sådär feg och lika uppenbart som meningslöst trolös kan inte gärna någon som lyckades styra sitt land i 20 år ha varit.

Översättningen lämnar dock lite att önska: det är svensk normalprosa, vilket jag i sammanhanget finner aningen urvattnat. Nog finns det lite mer färg i originalet? Lite mer av romersk stenstil (låt vara att översättningen är från grekiska)? De noter som boken försetts med är också märkliga: ofta förklaras flera saker i en och samma not, som därför finns i texten flera gånger, ibland rentav i olika stycken, vilket ger intryck av att de hafsats ihop lite på måfå.

För den som vill ha något relativt kort att läsa om diverse romerska marmorgestalter finns här mycket intressant, både från ett historiskt och ett mänskligt perspektiv: den ärkekonservative misantropen Cato den äldre är nästan tänkbar idag, en stenrik Crassus som fuskar på områden han inte behärskar likaså, liksom en Markus Antonius som offrar världslig makt för en ung kvinnas skull. Plutarkos har fortfarande mycket att ge.

Read Full Post »