Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Per T Ohlsson’

Sveriges demokrati kan i år sägas fira hundra år; det var i december 2018, i skuggan av det nyss avslutade världskriget, den pågående spanska sjukan och livsmedelsransoneringar som Socialdemokraterna och Liberalerna till slut tvingade förstakammarshögern att ge med sig och vid en urtima riksdag förbinda sig till att utvidga rösträtten för kvinnor, ta bort den graderade rösträtten i kommunalvalen, endast låta människor rösta, och lätta på kraven om betald skatt.

Bara detta vore skäl nog för en bok som Per T Ohlssons 1918: året då Sverige blev Sverige, men som de flesta år hände naturligtvis även annat (järnvägsolyckan i Getå, Krügermonopolet på tändstickor började formas, debatter om förhållningssättet till det unga Finland) att fylla på med. Den som vill har mycket att gräva i här.

Problemet är att det nästan tycks ha blivit författaren för mycket. Trehundra sidor kan tyckas mycket, men de har uppenbart inte räckt till. Det kan vara det valda formatet, där alla förlopp ordnas kronologiskt, så att man likt husvagnssemestrare får fem minuter rösträtt, fem minuter byggnadsstrejk, fem minuter Isaac Grünewald och fem minuter Ludendorff i Hässleholm (en lätt bisarr episod som på bokens sista tio sidor delvis räddar upp den). Det är svårt att inte misstänka att det hade blivit bättre nerv av att försöka behålla fokus lite längre på varje ämne.

Att skildringen av de politiska skeendena inte bjuder på någon stor fördjupning jämfört med serien Sveriges statsministrar, som Ohlsson var redaktör för, må kanske vara förståeligt, men hjälper heller inte upp intrycket. För den som inte läst den serien kan dock det här vara en bra och viktig introduktion till ett år då mycket stod och vägde.

Annonser

Read Full Post »

Carl Gustaf Ekman kan ses som höjd- och slutpunkt för den politiska logik som rådde precis innan och efter demokratins genombrott: han var frisinnad (icke liberal), försökte hålla undan åt både höger och vänster, behärskade vågmästarpolitiken som ingen annan, försökte få igenom men  misslyckades med vad han egentligen gått in i politiken för: rusdrycksförbudet. Han föll till slut på en tämligen onödig lögn om partistöd från Ivar Kreuger, och efter honom gjorde kohandeln att en stabil majoritet till slut skapades.

Han retade slag på arbetarna genom att propsa på en statlig neutralitet på arbetsmarknaden, men möjliggjorde samtidigt strejkbryteri. Det var under hans tid som statsminister som skotten i Ådalen avlossades. Han inrättade Arbetsdomstolen. Bland det sista han fick igenom var att tillsammans med högern inrätta en korporativistisk jordbrukspolitik som begränsade den fria marknaden indirekt.

Han var den förste kroppsarbetaren som blev statsminister, han misstroddes av de flesta men lyckades genom vågmästeriet få igenom mer än andra ur hans generation. Han var där när liberalerna splittrades i två partier, och lyckades få ett parti baserat på landsbygdens frikyrkliga att ta regeringsmakten två gånger.  En märklig man.

Read Full Post »

Om Rickard Sandlers tid som statsminister idag koms ihåg är det troligen främst för försvarsbeslutet 1925, efter vilket, för att tala med Segerstedt, Smålands ryttare redo bort och lämnade ministären mysande i solljuset. Tio år senare kom detta beslut att framstå som förhastat, och efter ytterligare fem år som en monumental dumhet. Sandler verkar ha insett det själv, och på omvägar verkat för att skapa ett svensk-finländskt försvarsförbund – vilket även det visade sig vara en felbedömning.

Annars var Sandler den klart mest begåvade politikern i sin generation: förutom hans politiska förstånd, hans retoriska förmåga, hans integritet och hans analytiska kapacitet, som alla gjorde honom respekterad, så var han också matematiskt och musikaliskt begåvad, en stor talang som lärare (hans far var folkskollärare, liksom han själv ett tag, och han var den som grundade ABF), översättare av Kapitalet, och efter att hans Ålandspolitik gjort honom omöjlig som minister, utredare betrodd bland annat med att överse grundlagarna.

Statsminister blev han oväntat, närmast som adoptionskejsare: Branting var svårt sjuk, liksom Fredrik Vilhelm Thorsson, den ende från samma generation socialdemokrater med i närheten av Brantings status. Thorsson fick då med sig regeringen på att acceptera vem han än utsåg som efterträdare till Branting, och gick till kungen och föreslog Sandler – knappast okontroversiellt, såväl formellt som i sak, då Sandler började sin bana längst till vänster i socialdemokratin.

Hans regering föll till slut på Stripa-konflikten, en strejk vid en enskild gruva, egentligen en struntsak som dock de frisinnade under Ekman använde för att tillsammans med högern fälla regeringen. Nästa gång det blev aktuellt med socialdemokratisk regering var Hansson oomstridd socialdemokratisk ledare, och Sandler fick bli utrikesminister, en post han till en början visade oväntad talang för, men där det uppbyggda förtroendet slösades bort på frågan om att Åland skulle försvaras gemensamt av Finland och Sverige.

Sandlers formade kanske inte positivt socialdemokratins inriktning mer än skapandet av ABF, men vid viktiga tillfällen satte han stopp för utopiska strävanden efter socialisering. Hans generation var den som inledde byggandet av den socialdemokratiska staten, och även om hans bidrag i slutändan kanske inte uppmärksammats likt andras var det viktigt nog. På hans gravsten står endast ett epitet, men det är ett vackert – »folkbildare«.

Read Full Post »