Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Mikael Niemi’

Snabb fråga: vem vet vad som är historiens värsta olycka i ett elkraftverk i termer av antal döda? Den som tänker Tjernobyl har fel: inte ens om man tar alla döda som Greenpeace räknar med kommer man upp i mer än knappt hälften av vad svaret dödade. När Banqiaodammen i Kina sprang sönder 1972 dog runt 170 000 personer, och elva miljoner blev hemlösa.

Det är alltså ingen dålig sorts olycka som Mikael Niemi valt som ämne i Fallvatten: hela dammsystemet i Lule älv brakar samman, och folk fångas upp av krafterna. De kan sitta i en helikopter med en nybliven exfru de hatar, de kan försöka köra undan svallvågen i en älskad Saab, de kan göra vad som helst för att hinna hem till en älskad dotter, de kan försöka överleva i en nästan fylld båt utan åror, eller de kan vara rena svin som man helst skulle sluppit läsa om.

För som vanligt när det kommer till Niemi är det, trots att genren och grundhandlingen skulle passat i en engelskspråkig storfilm ändå förankrat i en på det hela taget rätt sjaskig svensk verklighet, med uppslitande skilsmässor, folk som tycker att de är bättre än andra, folk som tycker sig ha rättighet att göra andra djup skada, folk som är djupt olyckliga eller bara lite lönnfeta. Möjligen en av de skildrade skulle passat i nämnda film som hjälte, någon möjligen som komisk bifigur, andra skulle varit skurkar som skulle fått betydligt värre slut.

Vad det inte är teoretiserande: folk reagerar och tänker att de varit övermodiga när de försökt tämja älven, men det finns ingen större berättelse, ingen direkt anklagelse. När älven börjar sjunka är det som spelar någon roll om man lever eller är död, inte vad som skett före eller kommer ske efter. En likhet med filmen blir därför tyvärr att berättelsen inte riktigt stannar med en.

Annonser

Read Full Post »

Var börjar man när man skall recensera en bok som man inser att man själv snarare är den sista än första att läsa? Jag skulle ju kunna berätta om hur Mikael Niemi i Populärmusik från Vittula blandar realism med fantasteri, tragiska episoder med burlesk humor, och vanliga tonårsproblem med bälgande av hembränt, men det kommer troligen inte bli något nytt. Jag skulle kunna beskriva den tornedaliska blandkulturen, där man pratar meänkieli hemma och finska i skolan, inser att det som lärs ut i samma skola ofta bara är sant för de som bor i den närmast tropiska södra landsändan, har föräldrar som antingen är laestadianer eller kommunister (och agas frikostigt oberoende på vilket), och sugs med i den våg av populärmusik som kommer i form av Elvis eller Beatles, men det skulle knappast det heller vara något som inte sagts förut. Jag skulle kunna återberätta något av de mustigare styckena, som när fadern skall tala till sonen som en man till en annan, och istället för att tala blommor och bin så handlar det om vilka ens hemliga släktingar är och vilka man ligger i fejd med, men det har förmodligen redan framförts i någon annan recension.

Nej jag tror jag helt enkelt struntar i allt sånt och bara ger omdömet: bra, en aning ojämnt, inte lika hissnande som Svålhålet, men ändå en bok som man inte bör missa.

Read Full Post »

Det är väl lika bra att börja med den obligatoriska jämförelsen direkt: Ja, Mikael Niemis Svålhålet påminner onekligen om Liftarens guide till galaxen – inte bara genom att båda är humoristiska, episodiska och utspelar sig i rymden, utan också någonstans i tonen, i sättet att hitta på fantastiskt bisarra beskrivningar av hur världen fungerar. Skulle Arthur Dent trilla ner i den kosmiska sylta som gett namn åt boken skulle han antagligen känna sig som ohemma på samma sätt som han gör nästan hela sin egen trilogi igenom. Skillnader finns förvisso också: förutom det uppenbara att det brittiska fått lämna rum åt det tornedaliska, så ger Niemi varje idé mer tid att utvecklas, och låter den få ta huvudrollen i en liten novell så att det hela drar iväg åt Borges till, men mer rustikt, inte så elegant. Dessutom är han jämnare; aldrig riktigt lika halsbrytande snabb i kasten från en vansinnig scen till en annan, men heller aldrig gåendes på tomgång.

Boken är väl snarast att betrakta som novellsamling. Vissa noveller verkar ha en och samma berättare och utspela sig i samma värld, men de stämmer inte riktigt överens. Ibland motsäger de nästan sig  själva. Andra berättelser verkar knappt höra ihop med något annat. Och hela tiden blir det mer och mer skruvat – det börjar med ett besök på asteroiden Runkstrumpan, där namnet »Jorden« är ungefär såhär roligt:

Därefter får man möta den pacifistiska sekt som försöker övertyga universum om att livet bara uppkommit på en enda planet och att man skall dyrka en (död) entitet vid namn Holger, en förklaring för varför allt går åt helvete på CERN och en betraktelse över androider – kanske inte speciellt originell i sin genre, men troligen i humorn med vilken konsekvenserna av androider som inte går att skilja från människor speglas – liksom sättet det hela löses på, som kanske får en att sätta skrattet i halsen.  En mycket intressant och rolig bok, på det hela taget. Läs!

Read Full Post »