Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Middlesex’

Det sägs att bland författare från USA finns en vilja att skriva Den stora amerikanska romanen med »stora råa skivor Amerika«. Jeffrey Eugenides Middlesex faller väl på sitt sätt in i det mönstret: den är stor, berättar en mycket amerikansk berättelse – tre generationer som präglas i tur och ordning av invandring och kamp, etablering och framgång, uppror och ett nytt förhållningssätt–, och är dessutom likt en stor skiva biff en mycket tillfredsställande men inte direkt saliggörande spis. Den är dock även avvikande, främst genom den minst sagt okonventionella huvudpersonen: Calliope Stephanides föddes som flicka men berättar som vuxen man sin familjehistoria.

Det hela tar sin början i Mindre Asien, på tjugotalet, när Turkiet är på väg att driva tillbaka de grekiska styrkorna. Calliopes farmor och farfar – en detalj som jag skulle tvekat att avslöja om det inte gjorts i baksidestexten, för övrigt lika förljugen som mycket annat i sin genre – flyr, och hamnar till slut i Detroit, hos deras kusin. Sedan får man följa hur de sliter för att klara sig, som Fordarbetare, spritsmugglare, svartpubsägare, restaurangägare, innan staffetpinnen tas över av nästa generation i form av sonen Milton – republikan, håller stenhårt på Nixon, vilket gör att man som svensk är mer avogt inställd till honom än han verkar riktigt förtjäna – och dennes syssling Tessie (det är ju tusan att man redan skall ha formulerat sig två gånger denna vår om okonventionella släktträd…). Milton fortsätter att kämpa, och genom ett ödets nyck lyckas han komma upp sig i världen. Samtidigt tickar historien mot peripeti, den vändpunkt då sanningen skall avslöjas och det skall stå klart att dottern Callie egentligen är lika mycket man som sin bror Kapitel Elva (mindre lyckad översättning; det är svårt att som svensk direkt koppla detta till de amerikanska lagarna gällande att göra bankrutt). Tematiskt handlar det – förutom familjens strävanden och hur den amerikanska historien påverkar dem – till stor del om hur man anpassar sig – till ett nytt land, en ny ekonomi, ett nytt kön. Det är även en avkomling av de grekiska tragedierna, där Nemesis tagit genetikens gestalt, även om det amerikanska inslaget gör att slutet är långt ifrån så nattsvart som det hade varit om Sofokles hade hållit pennan.

Nu kanske ni tycker jag avslöjar mycket? Jo, men det gör boken också – den varvar fragment ur den vuxne Cals liv med den längre berättelsen om familjen, och referenser till senare händelser förekommer ofta. Det skulle lätt ha kunnat förstöra hela verket, men det fungerar utmärkt. Fiktionen med den vuxne Cal som berättare gör det möjligt att ta till några medvetna grepp, som att låta honom flyga ut i Homeros-pastischer,  men är inte helt konsekvent genomförd – ibland har han tillgång till tankar och skeenden som han rimligen inte borde ha.Vissa personer faller helt ur handlingen utan kommentarer, trots att man skulle förvänta sig åtminstone ett par omnämnanden.

På det hela taget som sagt gott och tillfredsställande, men inte något man går från med ett småfånigt, förnöjt leende på läpparna.

Annonser

Read Full Post »