Utgång vänster, ridå

Sista boken om Beatrice Shakespeare Smith, So silver bright, är i princip en rak fortsättning på den andra: tredje och sista akten är inte platsen att introducera några stora nya roller (även om en och annan biroll och statist kan tänkas): detta är tillfället för att knyta ihop trådar, gärna med en elegant vändning, och att ge alla gestalter det slut de varit på väg mot, osäkra på om det hela är tragedi eller komedi (för älvorna är allt definitivt komedi; för övriga är det lite mer osäkert).

Beatrice skall alltså, nu när hennes två älskade är säkra, också se till att återförena sina föräldrar, och dessutom hålla sig undan havsgudinnan Sednas vrede: två långtifrån lätta mål, men kanske kan det hjälpa om man uppsöker Drottningen och från henne får en Önskan uppfylld. Å andra sidan, med den nyckfulla journalen som mycket i förra boken kretsade kring i åtanke kanske inte en Önskan är vad som krävs heller.

Om första boken var en förtjusande utforskning av teaterns magi, och andra var ett halvhjärtat försök att göra detsamma med reseskildring och mindre genrer, är det mesta sådant nu definitivt borta: Bertie har ordmagi och jordmagi, lite ärvd magi från jord och hav, och kanske även lite stulen eld, men det är inte riktigt narrativ magi i berättelsen. På något sätt. Man lämnas hungrig efter mer, inte som älvor som gått utan mat i två timmar, utan som en som fått äta rester av en från början mycket god måltid.

Read Full Post »

Mitt på scen

I Lisa Mantchevs andra bok om Beatrice Shakespeare Smith, Perchance to dream, har Bertie lämnat teatern för att försöka rädda sin älskade Nate från havsgudinnan Sednas tentakler. Med sig har hon Ariel, älvorna ur En midsommarnattsdröm, och en sida magiskt papper med vilket hon kan skriva om verkligheten (dock med oförutsägbart resultat).

Tyvärr innebär detta att en av den första bokens stora styrkor, den fantastiska magiska värld som utgjordes av Théâtre Illuminata, gått förlorad. Sällskapet träffar förvisso på en intressant tjuv, ett kringresande nycirkussällskap, och en benkarvare, men de är alltför veka substitut. Berties magi är också något odefinierad, och en del beskrivningar lätt oklara.

Å andra sidan är älvorna fortsatt förtjusande, de fortsatta undersökningarna av Berties släkthistoria precis lagom smärtsam, och hennes kluvenhet mellan Nate och Ariel en inte oäven variation på temat snäll och stygg pojke – fast ifrågasättandet av hela det tankekomplexet går från intressant till en upplösning som är lite för enkel. Det finns i alla fall utrymme för ytterligare konflikter där.

Det man verkligen saknar är dock känslan av metalitteratur. Det finns förvisso en del Shakespeareciterande och ordmagi, men där första boken gav känslan av att man var i en värld styrd av teaterns regler finns här inte riktigt samma känsla av att världen styrs av någon annan litteraturforms, utan bara en sorts händelsernas ironi. Låt oss hoppas på en mer storstilad sista akt.

Read Full Post »

Ingång vänster

Eyes like stars av Lisa Mantchev är hennes första roman, och det märks: även om figurerna och idéerna är roliga , så haltar handlingen något, med klimax lite för tidigt och underlig ordning på en del händelser. Annars är det en mycket trevlig bok, om den unga Beatrice Shakespeare Smith, som växt upp på teatern med diverse rollfigurer som vänner och lekkamrater, men som nu själv måste börja bidra.

Théâtre Illuminata är alltså ingen vanlig teater: det finns inga vanliga skådespelare, men alla rollfigurer i alla världens pjäser finns där och spelar sig själva i goda men traditionella uppsättningar. Scenarbetare finns inga heller, utan maskineriet sköts magiskt. Förutom Beatrice finns där fem vanliga människor, som dock även de tycks ha snärjts av teaterns magi och blivit karikatyrer: föreståndarna för dekor, rekvisita och kostym, teaterchefen och inspicienten. De Beatrice mest umgås med är dock älvorna från En Midsommarnattsdröm, vilka är förtjusande bråkiga, högljudda och hungriga, samt Nate, en pirat från Den lilla sjöjungfrun. Sedan finns där också Ariel från Stormen, som bara vill fly från teatern och den magi som binder honom till den, och som är farligt tilldragande.

När Beatrice ställs inför kravet att själv bidra eller kastas ut från teatern ser han sin chans: hon bestämmer sig för att bli regissör och sätta upp Hamlet, fast förlagd till det forntida Egypten, och snart sprider sig kaos: den synbarligen lilla förändring detta medför tycks nog för att förändra teatern i grunden.

Som sagt, figurer och sceneri är utmärkt, dialogen bra, men handlingen är något mindre lyckad. Detta kompenseras dock i viss mån av små dolda referenser till så oväntade ting som Zork och Borges. Det finns två böcker till i serien, och de skall införskaffas.

Read Full Post »