Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hjalmar Bergman’

Om en författare på två försök misslyckas med att fånga mig är jag beredd att uppge denne som hopplös. Med Herr von Hancken har därför Hjalmar Bergman försuttit sina chanser, och kommer därför knappast vinna mer utrymme i mina bokhyllor inom överskådlig framtid.

Även om boken med den gamle, grinige och bittre titelpersonen, berättad av en något självgod före detta informator åt dennes efterblivne son, är bättre än Hans nåds testamente i det att det i alla fall inte råder mycket tvivel om vad som skall vara roligt, så är det inte det: huvuddelen av skämten är av den obehagliga typen »låt oss skoja med någon lättlurad«. Detta fungerade måhända i Don Quijote, men då bara för att skojarna var de som framstod som de mest fnoskiga och den gode riddaren själv var åtminstone på vissa plan överlägsen. Här är det istället någon form av fransk doktor och en kvinna i dennes sällskap som tycks stå för skämten (och det är alltigenom oklart vad de syftar åt), och den stackars von Hancken som råkar ut för dem: han förbereder en mottagning för kungen på den ort dit han och hans familj dragit sig för att dricka brunn, trots att han borde veta att kungen inte skall komma dit, och sedan skall han istället anordna revolution (det är sen, sen gustaviansk tid). Visst, han må vara en löjlig figur i sig själv, men just därför känns det bara fegt att tuta i honom än mer fånigheter. Fast humorn funkar knappt ens när inga utomstående är där och eggar: det känns bara sorgligt pinsamt.

Nej, Herr von Hancken är inte en bok jag kan riktigt tycka om: vissa scener må vara komiska, och figurerna  är fåniga, men problemet är att det är allt de är: behållare endast innehållande vissa kvantum av olika skröpligheter, inte allsidiga människor.

Annonser

Read Full Post »

Efter läsning av Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente kan jag inte säga att jag förstår ett skvatt av varför den blivit skriven.

Handlingen går förvisso enkelt att berkiva: gamle nåden Roger Bernhusen de Sars sitter på sitt gamla gods och är argsint och åldrande, hans oäkta dotter Blenda ränner med gossen Jacob, son två av tjänstefolket, och snart dyker baronens förskräckliga, rättfärdighetsfromma och snikna syster med sina två söner upp för att fira hans sextiofemsårsdag. För att jävlas med henne och para ihop de två kära barnen planerar han därför att kungöra sitt testamente: Jacob får allt, på villkor att han gifter sig med Blenda. Problemet är att jag inte förstår vad det hela går ut på.

Troligen är det hela menat som en humoresk, låt vara med tragisk grundton, men detta syfte missades i så fall helt för mig: nästan alla personer är väl smålöjliga på sina egna manér, men en gammal gubbe som pratar konstigt eller en försupen tjänare som mest vill minnas hur vacker han var i ungdomen gör inte i sig själva att det blir roligt. Det närmsta man kommer därtill är väl när baronen lyckas få in träffar på sin syster, men det sker för inkonsekvent och med för mycket försoning däremellan för att man skall kunna finna det riktigt skoj.

Problemet är väl snarast att boken hänger och pendlar lite väl mycket: hade figurerna skruvats till lite mer hade det kunnat bli komedi, hade de varit aningen mindre konstiga hade det kunnat bli hyfsat som normal roman. Som det nu är hamnar den på mellanhand, och där gör den i alla fall inte mig ett skvatt gladare. Obegripligt.

Read Full Post »