Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Essayer 2’

Det sägs att människans natur inte ändras. Troligen har jag själv anfört det; självmotsägelse kan troligen ingen undgå. Montaine har närmast gjort den till metod i sina Essayer, och hoppar ibland mellan ståndpunkter utan annat mål än att prova dem och se vad hans inre tycker om dem.

Alltnog: oavsett människans naturs beständighet så ändras i alla fall sederna, och ibland kraftigt. När Montaigne i kapitlet om grymhet erkänner sig blödig även inför djurs lidande, och klagar på mänskligheten så säger han att

Ingen finner något nöje i att se djur leka och kela med varandra, men alla finner nöje i att se dem slita varandra i stycken.

Oavsett vad man anser om människans oföränderlighet kan man i alla fall konstatera att internet för en gångs skull visat människan som bättre än vad hon anklagas för.

Det obestämda framkommer annars bra i essän om självmord; där anför han skickligt såväl argumentation för som mot en beredvillighet att dö som en hög dygd, utan att riktigt lyckas landa i något bestämt. Mer bestämd är han å andra sidan när han avfärdar läkekonsten; en fullt rimlig inställning i en tid när medicin var en blandning av enkel naturmedicin, alkemi och astrologi.

En stor del av den andra boken ägnas annat åt vad som sägs vara ett försvar av den katalanske teologen Raymond Sebond, detta är dock som bäst en indirekt manöver till dennes fördel, ty mycket av innehållet går snarare ut på att avfärda människans möjlighet att veta något med säkerhet (en underlig metod att försvara någon som hävdade att Guds storhet inte enbart visade sig genom bibeln utan även i naturen).

Montaigne läser man hursomhelst bäst antingen mycket övergripande eller mycket närgånget, att ta de enstaka styckena och försöka bli klok på dem ger mindre än man hoppas på.

Annonser

Read Full Post »