Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ernst Hemingway’

Inbördeskrig är den värsta sortens krig, det att ställas mot tidigare vänner, grannar, ja, till och med familjemedlemmar tycks dra ut det värsta ur människan: i vanliga krig gör man okända människor till omänniskor, i inbördeskrig gör man sina grannar till det. Spanska inbördeskriget var inget undantag. Ernst Hemingway upplevde det som journalist, och skrev sedan For Whom the Bell Tolls, som förvisso inte är självbiografisk i någon rimlig mening, men ändå bygger på hans upplevelser.

Huvudperson är Robert Jordan, amerikansk sprängämnesexpert, som skickas till ett litet band partisaner för att spränga en bro och hindra reträtten för de fascistiska styrkor som snart skall överrumplas (om inte planen som vanligt läcker ut). Gerillakämparna han hamnar hos är dock i dåligt skick: ledaren Pablo tycks bara gå och vänta på det sista strået som skall få honom att desertera, och de övriga är måhända inte dåliga män, men ändå påverkade av Pablos beteende. Där finns också flickan Maria, som Jordan omedelbart förälskar sig i, trots att han vet att de måste leva ett helt liv på de få dagarna som kvarstår till attacken (det vore synd att kalla kärlekshistorien speciellt väl hopkommen; nog för att man kan förväntas bete sig annorlunda i krig, men kan så stark förälskelse uppstå på bara ett par timmar?).

Förutom Jordans försök att gjuta mod i trupperna och motverka Pablos inflytande skildras även personernas minnen: Pablos kvinna Pilars minne av hur Pablos republikanska styrka avrättade alla fascister i hembyn, Marias minnen av hur hon tvingades se på hur hennes föräldrar sköts innan hon själv våldtogs, Jordans minne av den cyniska stämningen i Madrid på de ryska sändebudens hotell. Förutom inbördeskrigets grymhet får man också se den utbredda inkompetensen: republikanernas enda effektiva officerare är ryssar eller utbildade av dem, resten är byråkrater, anarkister (i den mest pejorativa av meningar) eller orörliga paranoiker, vilka alla tillsammans medverkar för att försvåra saken.

Språket förtjänar också ett par kommentarer: Hemingway skriver dialog på vad som skall föreställa dåligt översatt spanska, med oengelska vändningar, bruk av de gamla pronomen, direktöversatta eller censurerade svordomar (ibland leder det till en slags pseudoshakespearsk stämning: man har svårt att ta någon på allvar som försöker förolämpa med»Thy mother«)  och falska vänner. Intressant försök, men det känns inte som det når riktigt ända fram.

Slutomdöme: intressant, smärtsam och obarmhärtig skildring av inbördeskrigets mekanismer. En kärlekshistoria som börjar väl abrupt, och som känns något gammaldags, men ändå växer. Viktig bok, på det sätt som någorlunda välskrivna krigsskildringar ofta är, oberoende av övriga kvaliteter. Klart läsvärd.

Annonser

Read Full Post »

Jag hade nog väntat mig mer. Hemingway är ju trots allt ansedd som mycket skicklig på att berätta korta historier, så då borde väl The Complete short stories of Ernst Hemingway vara en sjujäkla bra bok? Tyvärr tyckte jag inte det: för det mesta var det bra och läsvärt, men andra tillfällen kändes det mest platt och ointressant: enligt isbergsmetoden saknas ofta början, eller slut, eller riktig poäng, eller allt på en gång, och även om det blir riktigt bra när det fungerar blir det ohyggligt dåligt när det inte gör det.

Temana får väl kallas maskulina: antingen sådana otrevligheter som krig (i Italien, Frankrike och Spanien, mot österrikare, tyskar respektive fascister), eller övningar såsom tjurfäktning, jakt eller fiske (de två senare främst i Afrika och Michigan respektive Michigan och Karibien), för det mesta pessimistiskt skildrat: världen är grym, kvinnan är grym, mannen är grym. Däremot finns det inget ynkande: det gäller att bita ihop och fortsätta. Gör man inte det är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Hemingway är ju känd för sin tuktade prosa, men jag måste säga att den kvaliteten var svår att upptäcka: förmodligen för att han är så efterapad att det blivit en normalprosa. Denna kvalitet verkar dock gå bättre fram på svenska, i alla fall av vad jag läst tidigare att döma.

På det hela taget var det väl inte tråkig läsning, men jag blev ändå lite besviken: jag hade som sagt förväntat mig och hoppats på något bättre. Möjligen var det besvikelsen över ett par av de första berättelserna kombinerat med trötthet som drog ned intrycket mer än rimligt: många av de senare berättelserna tyckte jag bättre om, när jag vant mig av med att vänta mig att det skulle finnas någon slags tanke bakom att upptäcka. Möjligen är väl hela poängen att livet inte har någon sådan: att det är grymt och sedan dör man.

Read Full Post »

Hur skall man beskriva Hemingways En fest för livet? Det är onekligen en självbiografi, där en gammal Hemingway går på spaning efter den enkla lycka som flytt. Fast för att vara en självbiografi så är det väldigt sällan man ser Hemingway, eller för den delen hustrun. Mycket handlar hur Hemingway vandrar runt i Paris, eller om de författande kollegorna – det längsta kapitlet handlar om en bilresa med Scott Fitzgerald, och dennes alkoholproblem. Alkohol inmundigas annars, precis som i Farväl till vapnen, ofta och gärna. Hemingway tycks dricka ungefär en drink per uppslag, och det är nästan så man undrar vem av de två som egentligen har problem med spriten.

Jag är mest förvånad över att en så oorganiserad samling kan bli så bra litteratur. Inga av de teman som presenteras kan egentligen sägas vara så värst intressanta i sig själva: att sitta på ett bra café och skriva med en drink vid sin sida, att åka på hästkapplöpning, samtal med författande vänner (alla tycks känna alla, och en hel författargeneration tycks mangrant dyka upp), skidresor till Alperna innan skidresor till Alperna blev vanliga, stunder med hustru och barn. De senare är väl de stycken där Hemingway själv kommer fram tydligast; fast snarare den gamle Hemingway, som kan titta tillbaka på sin tidigare lycka och avundas sitt yngre jag. Det bär det dock som sagt inte handlingen framåt, och därför måste hela äran för att boken är så trevlig tillskrivas Hemingways författarkonst och stilistik.

Read Full Post »

Hemingways Farväl till vapnen baseras på hans egna erfarenheter från första världskriget, vid den italiensk-österrikiska fronten. Det märks. Hela kriget framstår som en stor meningslöshet, där bergstoppar skiftar ägare men inget tycks ändras för det, och det är paradoxalt nog när berättaren tillika huvudpersonen själv träffas av splittret från en granat, avfyrad av fientligt artilleri, och hamnar på sjukhus för en flera månader lång konvalescens som han tycks börja leva. På sjukhuset finns nämligen Catherine Berkley, den sjuksköterska han tidigare börjat inleda ett förhållande med, ett förhållande som nu blommar ut. Det är därför med viss bitterhet som han till slut återvänder till fronten, och kriget framstår nu än mörkare, speciellt som umgänget nu börjat förtvivla. Snart bryter också slaget vid Caporetto dödläget, och alla flyr hals över huvud. Om krigets galenskap tidigare varit opersonlig, gestaltad genom omänsklig artillerield, får man här istället se hur det uttrycks på ett aningen mer personligt plan; nu är det enskilda människor som är de närmast skyldiga till galenskaperna.

Boken handlar dock minst lika mycket om kärleken mellan Catherine och berättaren; ja, om kriget är huvudämnet i två av de »böcker« romanen är indelad i så upptas de övriga tre främst av denna kärlek. Till en början är den närmast ett tidsfördriv, men under sjukhusvistelsen så mognar den. Huvudpersonen överger de lösa förbindelser han tidigare fyllt den tid som inte spriten och umgänget i mässen tagit i anspråk – i enlighet med sin egen persona måste ju Hemingways huvudperson i en halvt biografisk roman vara en karlakarl. I enlighet med en sådan världsbild är även den kvinnliga huvudpersonen aningen stereotyp. Hon har förvisso inget emot att ogift vara i grossess, och uthärdar modigt den svåra förlossningen, men framstår i ömma stunder som lätt tokig, helt uppgående i förhållandet, något som huvudpersonen även själv säger sig göra men på ett mindre hysterisk sätt, för där hon tycks villig att offra sin egen lycka för hans behåller han mer kyligt förnuft i sin kärlek. Detta tar tyvärr bort lite från vad som annars är en mycket god berättelse.

Read Full Post »