Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Drew Karpyshyn’

Tre saker står klart när man läser prologen till Mass Effect: Retribution: Drew Karpyshyn har ingen som helst koll på fysik, The Illusive Man (hädanefter: Tim) har taskig smak när det kommer till dricka, och Cerberus lär sig aldrig att inte pilla med saker de inte förstår.

Om vi tar de två första, småsakerna först, så kan det direkt sägas att den som vill försöka få sin moraliskt tveksamme mästerplanerare att framstå som sofistikerad inte skall låta denne dricka amerikansk starksprit. Och om man nu måste beskriva en döende stjärna som kommer förvandlas till ett svart hål bör man åtminstone läsa lite mer än inledningen till artikeln på Wikipedia, så man slipper skriva idiotier om att gravitationsfältet skulle plötsligt öka; på samma sätt bör man, om man nu prompt skall ignorera att den underliggande fysiken för kvantsammanflätning faktiskt inte tillåter informationsöverföring, kanske välja någon annan egenskap hos de parade partiklarna än laddningen att laborera med. Skall man fuska med fysik skall man i alla fall hålla fusket till ett minimum.

Nåväl, till skillnad från det obegripliga i att Cerberus kan fortsätta få tag på vetenskapsmän när alla deras experiment och projekt tycks sluta i blodbad (det kan i och för sig bero på att vi bara ser dessa när antingen Shepard eller Anderson är inblandade) så har de tidigare underligheterna inte mycket med handlingen att göra. De försök som Cerberus tänker låta explodera i ansiktet den här gången har med Reaper-teknologi att göra, ett till och med för dem ovanligt puckat val. Eftersom Tim dessutom vill kombinera detta med hämnd och därför valt Paul Grayson som försökskanin kan det inte gå annat än åt helvete: Grayson lyckas innan han fångas överlämna tillräckligt med filer till Kahlee Sanders för att hon och David Anderson skall kunna allvarligt skada Cerberus, och när han själv, infekterad med Reaper-naniter flyr måste de försöka fånga och döda honom innan han kan överföra mer kunskap till Reapers än nödvändigt.

Retribution är möjligen aningen, aningen bättre än förra boken, och det av två anledningar: man får bättre inblick i hur Reapers lyckas förvända sina offer, och trådar sedan tidigare kommer tillbaka på ett annat sätt.  Hur mycket av den som kommer att vara relevant som bakgrund till Mass Effect 3 återstår dock att se. Som nöjesläsning för ickefrälsta är den dock tämligen lättmistlig.

Annonser

Read Full Post »

Den andra Mass Effect-romanen, Ascension, är tack och lov något bättre än Drew Karpyshyns förra försök: inte lika många infodumpar, de tondöva adjektiven och motsägelserna mot spelen är inte lika många, och historien drivs i alla fall av något mindre av att gestalterna direkt kan se igenom varandras försök att luras och med bara lite betänketid lista ut exakt vad de skall göra och var de befinner sig. Å andra sidan måste det till ett par rena gissningar och ett stort mått av direkt dumhet för att det hela skall gå ihop, vilket drar ner intrycket.

Historiens centrum är Gillian Grayson, en av eleverna på en akademi för begåvade människor: hon har biotiska krafter som går utanpå allt annat som tidigare uppmätts i en människa, men hon är dessutom autistisk. En av hennes lärare är Kahlee Sanders från förra boken, nu äldre men knappast mindre överduktig. Det som främst skiljer ut Gillian är dock att hon även är försöksperson för Cerberus, sig själv och de flesta av sina lärare ovetandes, och när hennes far kommer för att besöka henne har han även med sig lager av serum som skall ges till Gillian för att utveckla hennes potential.

I en annan del av galaxen håller Cerberus dessutom på med att försöka infiltrera quariernas rymdflotta, av något oklar anledning; och när Gillian och Kahlee till slut måste fly Cerberus så ramlar de rakt ner i denna operation.

För den som redan spelat Mass Effect 2 är det mesta här alltså vagt bekant som bakgrundshistoria, och det är intressant att se vad som egentligen skall ha skett. Vissa detaljer är kanske inte helt som man väntat sig dem, och andra verkar ha ändrats en del sedan boken skrevs, men i alla fall inget på samma nivå som den förra boken.  Om följande böcker klarar att hålla den här nivån kan man i alla fall tänka sig ha dem i bokhyllan utan att skämmas alldeles för mycket.

Read Full Post »

Det är lika bra att säga det med en gång: jag är en ohejdbar Mass Effect-beundrare. Som kommendörkapten Shepard har jag räddat galaxen ett antal gånger, och det är med stigande spänning jag ser fram mot tredje delen av speltrilogin. I väntan på denna har jag dock bestämt mig för att läsa de tre romaner som publicerats som äger rum i denna framtida värld.

Låt det redan från början vara sagt att förväntningarna på Drew Karpyshyns alster inte var jättestora: böcker som knyter an till spel är knappast något som lockar bättre författare. Jag hade dock förhoppningar om att kanske få lite mer insikt i bakgrundshistorien, kanske få reda på en del detaljer som skulle få en del saker i spelen att framstå som mer betydelsefulla än de var vid första påseende. Detta uppföljdes kanske i viss mån av del ett, Mass Effect: Revelation, men boken var också så erbarmligt skriven att jag ibland kände viljan att kasta ut den som ovärdig att associeras med två spel där historieberättandet är så skickligt: inte nog med att historien dels är naiv och språket misshandlat (man skriver bara inte en fras som »his ancient ancestors«), den tror sig dessutom vara betydligt intelligentare än vad den är.

Men visst, det är intressant att få reda på mer vad som hände den gången då David Anderson övervägdes som kandidat till att bli en Spectre men hindrades av Sarens starka avsky mot allt mänskligt – om man hyste någon som helst benägenhet för att känna ens en aning sympati för vad denne blev i spelet försvinner denna snabbt. Och visst är det lustigt med ett par småkommentarer som skulle kunna ses som blinkningar till vad Shepard senare kan göra, men detta vägs nästan helt upp av den usla prosan och oförståelsen till vem boken riktar sig: infodumpar är ett nödvändigt ont i många fantastiska berättelser, men knappast här, och knappast på detta sätt.

Det är nog få som plockar upp denna bok utan att ha spelat spelen, och då är det mest irriterande med förklaringar av saker man redan vet, de många men poänglösa skiljaktigheterna mot vad man sett i spelen, eller försök att använda välkända fakta för att bygga spänning: läsaren kommer med all sannolikhet långt tidigare än någon av de inblandade förstå varför vissa saker sker, samtidigt som författaren inte gärna kan berätta det eftersom ingen i själva historien skall ha en aning om vad som pågår. Nej, det är knappt jag kan rekommendera denna bok ens till andra som gillar Mass Effect: bristerna är för stora, och det man kan ta med sig är för lite.

Read Full Post »