Det är helt klart ett ambitiöst stycke text som Janet Fairweather presenterat Skara stifthistoriska sällskap med Biskop Osmund – missionär i Sverige under slutet av vikingatiden. Om denne Osmund finns egentligen inte mycket mer säkert att säga en vad som ryms i ett tunt häfte, som då ändå skulle presentera källmaterialet in extenso. Fairweather har dock valt att måla upp hela den miljö han verkade i, från den påvliga kurian till kung Emund Slemmes hov, från det nyligen stillade polska riket till klostret i Ely, den sista plats som höll ut mot Vilhelm erövraren, från ärkestiftet i Bremen till Husaby inofficiella domkyrka.
Som om inte detta vore nog mycket för en latinist utan egentlig tidigare erfarenhet i att forska i det nordeuropeiska källfattiga området, så väljer hon dessutom att allt som oftast strunta i tidigare forskares slutsatser om saker som Sigrid Storråda, Erik Årsäll, biskop Sigfrid och annat: grundinställningen tycks vara att en källa är lika god som en annan, och att om de motsäger varandra så är det för att två olika, men båda korrekta, traditioner blandats samman. Detta medför naturligtvis en mångdubbling av antalet personer som betraktas som historiska.
Jag kan inte egentligen uttala mig vad detta leder till i frågor om kontinental kyrkopolitik eller Polens tidiga historia, men jag kan i alla fall till viss del belysa ett av problemen: det med Växjö stift. På grund av andra dokument är det känt att detta stift var det yngsta av de som inrättades under kristningstiden, och det följer därav att Sigfridslegendens påståenden om dennes verksamhet där måste tas med stora nypor salt (kopplingen är förvisso omvittnad också i Äldre Västgötalagens biskopslängd, men oberoendet av denna går att ifrågasätta).
Fairweather går dock på i sina ullstrumpor, och tycks endast ägna sådana frågor de flyktigaste av tankar: hon tillhör den typen av historiker som helst vill ha en så sammanhängande berättelse som möjligt. Inget direkt fel i detta; god historia är ett samspel mellan kreativa gissningar och sträng källkritik. Fairweather är också hela tiden tydlig med vad som är hennes egna idéer, vilket gör det hela mer lättsmält. Men ändå: till slut kvarstår att för stor vilja att synkretisera olika traditioner gör att hela bygget ser skakigare ut än det kanske borde. En något mer traditionell beskrivning av det svenska kungadömet hade lämnat mer utrymme för uttagna svängar när det gäller Osmund själv.
Boken har översatts till svenska av Lars-Göran Lönnermark, biskop emeritus i Skara. Översättningen är stundom något knackig, och hans hantering av diverse fornnordiska namn förvånade åtminstone mig ett par gånger. I stort är det dock ett adekvat jobb.
Biskop Osmund lär inte revolutionera synen på den svenska historien. Den belyser dock en annars skäligen anonym person ur den svenska historien, och bidrar definitivt med ett perspektiv utifrån, vilket kan vara nog så nyttigt.
Kommentera