För att ha gett namn åt genren är Juvanalis Satirer idag rätt bettlösa: det är inte bara det att det romerska samhället ibland är väldigt långt från dagens (andra gånger betydligt närmre; girighet och högfärd är inga nyheter), utan formatet med indignation på vers gör också att någon slagkraft förloras i regler för betoning och stavelseräkning (i synnerhet i översättning, även om Bengt Ellenbergers tycks god).
Sedan är vissa saker sådant som man idag knappast skulle kunna framföra klagomål på, och då inte bara sådant som Egyptiernas mångfald gudar eller kannibalisitiska religionsstrider (?!), utan även hur osmakligt omanligt det är med bögsex eller koketterande med grekisk bildning. Ej heller kvinnor ges någon postivi bild: den kända fråga om vem som bevakar väktarna gäller egentligen vem som ser till att vaktposterna inte själva knullar hustrun, trots att förhindrandet av sådant är vad de anställts för (här kan skjutas in att Ellenbergers förråd av kraftuttryck ger ett lite småängsligt uttryck, och dessa därför torde åldras snabbare än översättningen i stort förtjänar).
Annars finns det ytterligare ett par väl kända ställen: här får man läsa om bröd och skådespel, om att en perfekt hustru är en sällsynt fågel, ja, en veritabel svart svan, och att man istället för makt eller pengar bör sträva efter en sund själ i en sund kropp: Juvenalis kan ibland bli lite förnumftig, även om han för det mesta är upprörd.
Det är läsbart, men som satirer och kritik är det väl åldrat. Som kulturhistorisk källa är det dock oskattbart.
Kommentera