Sjunde dagen i Decameron, och temat är »hustrur som bedrar sina äkta män«. Vilket tydligen bara kan tolkas som att bedrägeriet skall ha med sängkammargäster att göra.
Inte för att jag direkt klagar – berättelserna är i huvudsak bra, även om jag blir lätt trött på konventionerna med kvinnor som förälskar sig i vem som än förklarar sin kärlek till dem, eller som bestämmer sig för att vara otrogna på grund av sina svartsjuka karlar (speciellt som istället för det tämligen begripliga »om jag ändå skall ha plågan kan jag lika gärna ha nöjet« motiveras som det något otydligare »hämnd!«). Nåja, när återstående delar av berättelserna som drivs av denna otrohet blir bra så får väl man stå ut med viss schablonmässighet i andra partier. Annat, som att man tydligen inte har något sätt att avgöra om någon är full eller nykter – vid två tillfällen lyckas flinka hustrur övertyga omgivningen att deras makar är fulla och bara pratar dynga– är dock svårare att begripa sig på.
Nåväl, trots en viss enformighet i temat så är det här en av de bättre dagarna.
Kommentera