Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Huruvida Alphonse Daudet verkligen skrev sina Brev från min kvarn sittandes i en kvarn på den provensalska landsbygden tycks sannerligen tveksamt; snarare är novellerna skrivna under parisisk längtan efter hans hembygd. Det är mycket folklivsartade saker: en get som flyr från sin matfar och äts av vargen, den stackars gamle mjölnare Cornille som egentligen utkonkurrerats av ångkvarnarna men som klarar sig tack vare bybornas välvilja, en herde som får en natt under stjärnorna med husfolkets vackra dotter.

Annat har hämtats från andra miljöer: enkla sjömäns vardag i vattnen mellan Frankrike och Korsika, franska Algeriet, till och med det flydda Paris, där en man med guldhjärna spenderar denne och till slut finner sig vara endast ett tomt skal (en övertydlig allegori om man någonsin såg en). En del novller har de för genren typiska vändningarna, annat är mer filosofiskt och romantiskt till sin karaktär, somligt är rent humoristiskt, som berättelsen om påvens åsna som efter sju långa år äntligen får sin hämnd på en insmickrande slyngel.

Det mesta är trevligt, oförargligt (även om översättaren i sitt förord meddelar att »några uttryck, som kan synas vulgära, ha uteslutits« – översättningen är ju från 30-talet, gubevars), fullt läsbart, och tillräckligt bra för att man skall förstå varför den går att hitta i antikvariat.

Annonser

Read Full Post »

Det är, om inte trevligt, så i alla fall uppfriskande att läsa författare som dels tycker om sina skapelser, dels är beredda att verkligen offra dem om historien så skulle kräva: när Snow faller offer för en demon i The Snow Queen’s Shadow så må det redan från början stå klart att Danielle och Talia skall besegra denna, men frågan vad priset skall bli känns redan från början mycket oroande.

Det är alltså återigen dags för en H.C. Andersen-historia att stå för inspirationen, nämligen »Snödrottningen«, och historien är väsentligen densamma: Snows spegel går sönder, bitar biter sig in i henne och får henne att hamna under kontroll av den demon som tidigare gett spegeln dess kraft, och hon börjar infektera andra genom att skicka in småbitar i dem också, vilket gör dem till kalla, bittra människor. Den ende som tycks motstå hennes magi är Daniellas son Jakob, och fascinerad kidnappar hon honom innan hon ger sig av mot sitt gamla hemland för att där rensa bort alla människor.

Även om slutet är något förutsägbart – och än mer slutet efter slutet – så är det ändå ett äventyr som i stort sett lever upp till tidigare delar. Man saknar förvisso Snow som sig själv – det är inte många stycken hon får innan hon besätts – men å andra sidan får man viss ersättning, och Danielle och Talia fortsätter att ha djup och bjuda på översakningar, samtidigt som smärtan stiger.  En värdig avslutning på en bra serie.

Read Full Post »

I alla tider har människor försökt meddela sig hemligen med varandra. Det sätt som varit effektivast är kryptering: meddelandet sänds öppet, men förvanskat så att bara den som vet en viss hemlighet skall kunna förstå det. I alla fall i teorin. Att den sällan stämt med verkligheten ges många prov på i Simon Singhs Kodboken, som med början i antik tid redogör för de sätt som använts genom åldrarna: från de enkla substitutionskrypton som redan antikens folk behärskade, över Vigenèrekryptot och Enigma, med en utflykt till tolkningarna av diverse döda skriftspråk, fram till dagens datorbaserade kryptering och morgondagens kvantkrypton (ett något överdrivet namn).

Det är alltså mycket som skall hinnas med, både chiffermetoder och de sätt som utvecklats för att knäcka dem, och även om innehållet ibland blir lite tekniskt lyckas boken för det mesta ligga på en lagom nivå av underhållning utan att ge allt för mycket avkall på korrektheten (även om översättaren Margareta Brogren ofta får flika in en liten korrigerande kommentar, som när Singh påstår att runskrift skulle vara oläslig).  Det är ibland häpnadsväckande vilken skarpsinnighet som i synnerhet forcörer lyckats upparbeta: att generera komplicerade metoder för att dölja sitt budskap är sällan något större problem, vilket däremot försöken att hitta svagheter i dessa är. Och inte mycket hjälper i slutändan om man inte hanterar sina verktyg på rätt sätt: en av anledningarna till att Bletchley Park lyckades avkoda så mycket av den tyska radiotrafiken var helt enkelt att tyskarna ofta gjorde misstag som underlättade.

Bokens sista kapitel är dock tyvärr ett av de sämre; när Singh skriver om PGP (Pretty Good Privacy), så låter det snarare som en annons än som ett reportage: OK att dess största fördel framför konkurrenterna var dess användarvänlighet, men måste detta skrivas ut igen och igen, i långa paragrafer som aldrig verkar vilja sluta komma mot en? En av analogierna i kapitlet om hur man i modern tid hanterar nyckelutbyte är också direkt och fundamentalt felaktig, redogörelsen för kvantfysik är väl förenklad och någon gång felaktig, och i vissa perifera frågor misstar sig författaren. Detta är dock smärre skönhetsfläckar, och i stort är den en användbar och trevlig introduktion till kryptografins och kryptoanalysens värld.

Read Full Post »

Den andra Mass Effect-romanen, Ascension, är tack och lov något bättre än Drew Karpyshyns förra försök: inte lika många infodumpar, de tondöva adjektiven och motsägelserna mot spelen är inte lika många, och historien drivs i alla fall av något mindre av att gestalterna direkt kan se igenom varandras försök att luras och med bara lite betänketid lista ut exakt vad de skall göra och var de befinner sig. Å andra sidan måste det till ett par rena gissningar och ett stort mått av direkt dumhet för att det hela skall gå ihop, vilket drar ner intrycket.

Historiens centrum är Gillian Grayson, en av eleverna på en akademi för begåvade människor: hon har biotiska krafter som går utanpå allt annat som tidigare uppmätts i en människa, men hon är dessutom autistisk. En av hennes lärare är Kahlee Sanders från förra boken, nu äldre men knappast mindre överduktig. Det som främst skiljer ut Gillian är dock att hon även är försöksperson för Cerberus, sig själv och de flesta av sina lärare ovetandes, och när hennes far kommer för att besöka henne har han även med sig lager av serum som skall ges till Gillian för att utveckla hennes potential.

I en annan del av galaxen håller Cerberus dessutom på med att försöka infiltrera quariernas rymdflotta, av något oklar anledning; och när Gillian och Kahlee till slut måste fly Cerberus så ramlar de rakt ner i denna operation.

För den som redan spelat Mass Effect 2 är det mesta här alltså vagt bekant som bakgrundshistoria, och det är intressant att se vad som egentligen skall ha skett. Vissa detaljer är kanske inte helt som man väntat sig dem, och andra verkar ha ändrats en del sedan boken skrevs, men i alla fall inget på samma nivå som den förra boken.  Om följande böcker klarar att hålla den här nivån kan man i alla fall tänka sig ha dem i bokhyllan utan att skämmas alldeles för mycket.

Read Full Post »

Den som vill kan säkerligen utmåla Maria Turtschaninoffs Underfors som en tämligen spekulativ historia i spåren av Twilight, om en ung flicka som upptäcker att hon egentligen hör hemma i en magisk värld och slits mellan två pojkar – en mörk och farlig, en ljus och snäll – med en spänningshistoria och en liten dos subkultur tillagd. Den rent objektiva delen av detta vore också sann, men det är också en mycket bra historia, med mycket spänning, några mysterier, och en fin grund i nordisk – specifikt finsk – folktro, med häxor, troll, glosoar (borde väl egentligen »glosor«, men det är ju lika illa) och skogsrån.

Titeln syftar på den stad under dagens Helsingfors, där många av dessa varelser funnit sin tillflykt undan människorna och deras värld, och dit den unga Alva återvänder och finner att hon egentligen är Umbra, dotter till den forne kungen, väktare av en stor ondska. Troll har dock tagit över riket, övertygande om att ondskan egentligen är en skatt, och hon har lurats ner av den snygge Nide, men också följts av den i henne förälskade Joel.

Historien är rättfram, med vändningar som man visserligen för det mesta ser komma men som man i alla fall inte tvingas vänta länge på när de väl förberetts – även om det är nära att man blir frustrerad vid ett tillfälle. Den unga kärleken med trånad och tvekan skildras också fint, utan att den får ta över helt, och även om den är viktig tar den aldrig över helt. Världsbygget är också kompetent, med en del utslängda detaljer som kanske inte är helt självklara för alla läsare men som är skojiga för den som förstår vad det är de ser. Den finlandssvenska miljön och språket är också skoj, även om det för en rikssvensk ibland framstår som lite väl ålderdomligt – »aderton« läser man väl här annars bara i samband med en viss akademi – men oftast bara ger lite färg åt det hela. På det hela taget är det en mycket trevlig och nästan överraskande bra bok.

Read Full Post »

Han må inte tro det själv, men de tur som tidigare gett honom smeknamnet »Lucky« Jack Aubrey står honom och hans doktor fortsatt bi i Treason’s Harbour. Nämnda hamn är den i Malta, och fransmännen är där i full gång med att på olika sätt göra livet surt för Stephen Maturin, direkt eller indirekt.

Förutom franska agenter och den stackars fru Fielding de försöker utnyttja för att snärja Maturin, men som han med sin vanliga försiktighet lyckas få att förstå vad hon egentligen håller på med, så är även Mr Wray, högt uppsatt i amiralitetet där för att försura tillvaron, skickandes ut Aubrey på inte mindre än två olika uppdrag som han inte är menad att återvända helskinnad från: först en tur ner till Röda havet, inbegripandes en ökenvandring, och sedan skenbarligen ett enklare uppdrag, egentligen en fälla.

Sedan finns naturligtvis de vanliga sidopassagerna: Maturin har fått en dykarklocka nedskickad som han vill använda, medan Aubrey irriterad undrar hur han skall kunna ha en sådan på sitt skepp, Maturin och den återvändande naturintresserade prästen Martin är som vanligt irriterade på hur Aubrey vägrar att göra den minsta omväg för dem, och ryktet går om hur Aubrey är otrogen med Mrs Fielding efter att han räddat hennes hund ur en vattencistern. Bra saker, bra berättat, och mycket tillfredsställande.

Read Full Post »

Att göra förutsägelser är svårt, särskilt om framtiden. Detta borde troligen herrar Friedrich Engels och Karl Marx ha begrundat före deras författande av Kommunistiska manifestet, ty det är inte mycket av det de förutspår som sedan skett i sinnevärlden.

Detta är kanske inte så konstigt, med tanke på deras materialistiskt, deterministiskt enkelspåriga historiesyn: liksom de flesta försök att upprätta kommunistiska samhällen finns här endast utrymme för en historia, och den skall se likadan ut överallt: en aristokrati skall avskaffas av en bourgeois (för vilken man skall vara denna tacksam), som därefter skapar ett proletariat som de kan suga ut innan detta reser sig upp, tar makten och instiftar ett klasslöst samhälle. Avsteg från denna stig medges ej, varför även försök att underlätta för den arbetarklass som det kommunistiska partiet säger sig föreställa utdöms som antingen konservativt eller aningslöst, och alla försök att föra historien in på annan bana avfärdas som än mer hopplösa.

Annars kan analysen av samtiden ibland ha saker som talar för sig, även om det ständiga fokuset på kampen mellan proletariat och bourgeoisi gör att i princip alla händelser måste skyllas på vilja hos den senare, vilket återigen känns väldigt enkelspårigt: någon skall ta skiten för allt som är fel, och denna någon är burgeoisin.

Största felet är dock som sagt spådomarna: eftersom bourgeoisin per definition är onda utsugare intresserade av snabbast möjliga profit kunde författarna inte tänka sig en utveckling där de faktiskt medgav att arbetarna skulle få ökad köpkraft, eller att bättre levnadsomständigheter skulle visa sig såpass mycket mer attraktiva än den utopi de målade upp.

Nåväl, även om tiden på många sätt sprungit från deras ursprungliga tankar har idéerna om välstånd från alla gjort sig desto mer gällande. Som historiskt dokument är det intressant, möjligen som inspiration, men som handlingsprogram för idag är det hopplöst.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »