Med Harry Potter and the Chamber of Secrets börjar J.K. Rowling på allvar etablera de mönster som hon sedan skall bryta mot i de sista delarna av series: somrarna med Dursleys, trubbel mot slutet av dem, mysteriet som skall lösas med en uppenbar misstänkt som naturligtvis är någotsånär oskyldig, Harrys förmåga att bli utstött från övriga elever. Samtidigt finns där fröna till saker som skall bli viktiga eller viktigare senare, och saker som en gång verkade uppe i luften visar sig vara välplanterade från början.
Världen utvidgas också: vi får möta Weasleys, en första inblick i magiministeriet, se trollkarlsrasismen och förtrycket av husalver och annat som Rowling vill protestera mot (däremot inte som i första boken så mycket att barn spelar dataspel istället för att läsa). Ja, och så Gilderoy Lockhart, denne fantastiskt pompöst självupptaget inkompetente lärare. Och allt med internatskolemiljön, mysteriet med attackerna på elever och annat mystiskt som pågår.
Det är också faktiskt den sista boken där det fortfarande finns fog att säga slutet gott, allting gott: mycket möda läggs på att attackerna inte skall leda till några dödsfall, och när allt är slut finns det egentligen ingen anledning för Harry att klaga på något. Det skall dock snart ändras. Men än så länge kan Harry se fram emot somrar med enbart Dursleys att bekymra sig för.
Kommentera