Början på något nytt

Berättaren i Uwe Timms Upptäckten av Currywursten är en märklig person: efter att i många debatter om currywurstens ursprung bestämt hävdat att denna korvanrättning först skapades av Lena Brücker, en dam han en gång bott ett par trappor under, grips han av tvivel och uppsöker henne för att få visshet. Han hittar henne på ett ålderdomshem, men även om det snart står klart att hon också vill räkna sig som upptäckare av de kryddade korvarna så står det lika klart att hon vill berätta om hur det gick till på ett mer omständligt sätt än han först trott: hon vill få ur sig en del av sitt livs berättelse, om hur hon under andra världskrigets sista dagar mötte en ung soldat och hyste honom i sin lägenhet, om den kemi de kände mellan varandra.

Soldaten, Paul Bremer, valde att desertera och gömde sig i hennes lägenhet. När kriget tar slut berättar hon det inte (vad är det med tyskar och att hålla sådant hemligt? Den tyska filmen Good Bye Lenin! har ju nästan samma grundidé): hon vill inte mista honom, vill inte att han skall återvända till den familj han inte berättat om men som hon ändå upptäckt. Han lever därför i en tro  på att inte bara kriget pågår, utan även att engelsmännen och amerikanarna gjort gemensam front med tyskarna mot Sovjet, och håller var dag på och ritar in de frontlinjer Lena Brückner halvljuger fram i en atlas, uppenbarligen fast i den drömvärld Hitler manade fram. Lena, å sin sida, ogillar detta – hon avskyr nazisterna, har gjort småaktigt motstånd i sitt jobb på en kantin där hon och kocken samarbetat för att göra livet lite surare för krigshetsarna och medlöparna – men vad gör man inte för att hålla fast vid känslan av att vara älskad?

Berättandet är ibland glidande; »jag« kan stå för både den anonyme ramberättaren och Lena Brückner – ibland samsas de två om att vara »jag« i samma stycke, vilket mest är förvirrande utan att jag tycker att det tillför  något.

Boken har rätt starka drag av skröna; Bremer har lyckats ta ett ryttarmärke trots att han ligger vid marinen, något som vid ett par tillfällen hjälpt honom, när man väl kommer till upptäckten av currywursten visar den sig mer slumpartad än man kan tro, berättelserna om det lilla motståndet är tämligen absurda. Samtidigt verkar den realistisk när de kommer till attityderna hos personerna: Bremers övertygelse om att Tyskland kan resa sig från gravens brant och ovilja att tro på förintelsen, angivaren i trappuppgången, rädslan för att råka ut för angiveriet, det kaos som uppstod vid krigsslutet och hur även gamla nazister kunde komma tillbaka. Egentligen är det ju mörka ämnen, men mörkret tar aldrig överhanden.

Upptäckten av currywursten är kanske inte en stor roman, men den är helt klart trevlig läsning som skickligt lyckas balansera svärta med humor.