OS

Så, nu är OS vederbörligen öppnat,de första medaljerna har delats ut, Kina har fått sin propaganda och Ryssland en informationsskärm att dölja intåget i Syd-Ossetien i. Det kan då vara på sin plats att påminna om ett OS för fyrtio år sedan, som i minst lika hög grad plågades av politiskt tumult.

1968 var ett år då ungdomsrevolter skakade många länder, och Mexiko var inget undantag. Tio dagar innan OS kulminerade protesterna när fem tusen personer – förutom studenter även arbetare, med familjer – samlades på ett torg i stadsdelen Tlatelolco i Mexico City. Militären omringade dem, och började skjuta in i massan. Hur många som fick sätta livet till är oklart, men det handlade om minst tvåhundra personer (enligt vissa bedömare tusentals). Den olympiska kommitén övervägde att ställa in spelen, men kom framt ill att det inte var lämpligt.

Under själva spelen inträffade sedan en annan politisk protest, vida mer omtalad, och tillsammans med Bob Beamons fantastiska nya världsrekord i längdhopp det spelen främst kom att kommas ihåg för. De amerikanska svarta 200-meterslöparna Tommie Smith och John Carlos vann respektive tog brons, och hade planerat en demonstration för detta (det var inte helt oväntat att de skulle ta medlaj, Smith hade redan satt världsrekord två gånger): de hade köpt svarta handskar, och bar svarta strumpor som syntes. När The Star Spangled Banner spelades sänkte de huvudena och höjde handskarna i en gest som symboliserade Black Power. Olympiska kommitén blev rasande och gav dem 48 timmar att packa och ge sig iväg. Senare protesterade även flera andra svarta friidrottare, främst 400-meterslöparna som kom i svarta baskrar och höjde även de knytnävarna, och Bob Beamon bar även han synliga svarta strumpor. Här uppbringades dock en räcka ursäkter, som att fyrahundrameterslöparna inte förolämpat flaggan genom att höja händerna just då, eller att de log under protesten.

Till de måhända en aning lättsammare sakerna som tilldrog sig under detta OS kan noteras den första diskningen för doping. Lättsamt? Ja, i dagens värld får man nog säga att två mellanöl för att lugna nerver är en synnerligen sympatisk form av fusk. Den skyldige var en svensk modern femkampare, Hans-Gunnar Liljenwall, som därigenom gick miste om en bronspeng.

Read Full Post »

Runt jorden

Mitt första möte med Jules Verne var via Jorden runt på 80 dagar. Trots att den är väl så känd som något han skrivit kan den tyckas vara aningen otypisk då den inte föreslår någon nytt, fantastisk teknik i stil med Nautilus eller rymdraketen, men Vernes gebit var faktiskt inte först och främst den genre som idag identifieras som science fiction, utan snarare den fantastiska reseberättelsen. Denna genre omfamnar till stor del den tidigare, men rymmer dessutom sådant som sökandet efter den skeppsbrutne kapten Grant. Men nu var det alltså jorden runt det skulle åkas.

Många har nog redan gjort denna resa i sällskap med Phileas Fogg och Passerpartout, men för de som inte gjort det, eller endast gjort det på film, kan det vara på plats med ett påpekande: under hela resan förekommer inga luftballonger. Själva poängen är ju att resan skulle vara möjlig med reguljär trafik, och även om detta i slutändan inte är möjligt, så förekommer inget försök att färdas i luften. Däremot nyttjas ångbåt, tåg, elefant och isjakt, och även om resenärerna oftast inte gör det så låter sig Verne ofta hejdas vid de sevärdheter som finns längs rutten, vilket gör att man trots den hastiga färden ändå får mer än en glimt av det gamla indiens prakt. Det hela är klart pojkboksfantastiskt, men detta gör inte att aningen mer stadgade naturer inte kan leva sig in i äventyret och ängslas med Passerpartout – den flegmatiske Fogg tycks inte beröras av sådana känslor. Äventyrskänslan är till och med så stark att man glömmer att slutet egentligen är helt och hållet otroligt, eftersom man tycker att någon borde noterat den detalj som upplösningen bygger på vid något tillfälle, men inte. För min del noterade jag dock det först när jag fått det påpekat för mig, så jag hoppas jag inte förstört slutet för någon annan (historien fungerar som väl är någorlunda ändå). En annan svaghet är att i alla fall den översättning jag läst var något förvirrad, med en märklig svaghet vad gäller siffrorna. I det stora hela är det dock en fungerande pojkboksroman: inte speciellt djup, men nog så roande för stunden. Gott så.

Read Full Post »

Nimrods söner

Att recensera en antologi är ganska svårt göra, i alla fall en antologi som satts samman av redan förefintliga texter: helst bör man ju vara så förtrogen med ämnet att man kan peka på texter som borde varit med, varefter man kan småmysa i sin överlägsenhet. Är antologin ordnad runt ett tema man själv är bekant med kan man även förklara hur den inte alls lyckats få med något som riktigt beskriver vad det nu handlar om, och gå över från småmys till att känna sig riktigt uppe i smöret.

Alla sådana förmåner har nu förnekats mig, då ämnet för den antologi jag läst – All världens jakt, av Björn von Rosen – handlar om ett ämne som jag personligen inte kommit närmare än att ha beskådat kattens lek med… inte råttor, men väl möss, vilket förvisso inte är långt ifrån de jakter som Thomas Mann beskriver hur hans hund ger sig in på. De författare vars alster finns med är nämligen inget att skämmas för att man läst; förutom den kanske något oväntade Mann och den inte mer väntade Strindberg finns Hemingway (naturligtvis. Något vore allvarligt fel om Hemingway inte skulle haft förmåga eller kunskap till att tota ihop en läsbar novell om jakt), Blixen och Conan Doyle. Dessa alster är också bland de för lekmannen mer roande: Strindberg skildrar sig själv som en jägare lika okunnig som inkompetent, och Conan Doyles jakthistoria är den enda där sådanas rykte om sig som opålitliga skrönor får klar bekräftelse, vilket tillsammans med att den är den enda med klar poäng gör den roande. Annars är det mycket som för ickejägaren inte framstår som så värst upphetsande, såsom jakt på vildsvin i Indien, där de först drivs ur buskage för att sedan jagas till häst.

Nä, förutom de ovan nämnda berättelserna, och ett par andra kortare episoder, är det mesta inte så värst rolig läsning: det finns exempel på jägarnas gamla rovdjurshat, förståeligt när det gäller människoätande tigrar i Indien, mindre förståeligt och tämligen skenheligt när det gäller rovfåglar som anklagas för att attackera vaktlar, där upprördheten visserligen sägs komma från dessa oförmåga att försvara sig men snarare verkar komma från författarens vilja att själv få ta kål på dem. Än mer obehagligt för en modern läsare är de elefantjakter som skildras, där man trots att man noterat nedgångar i stammen fortsätter att jaga för att få tag på fina troféer att visa upp.Dubbelmoral i all ära, men man bör nog själv vara jägare för att kunna uppskatta detta verk till fullo. Jag är det inte, och gör det inte.

Read Full Post »