Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

Nu när våren äntligen verkar vara här på allvar är en bok som i mycket bygger på dåligt väder kanske inte den första lektyr man sträcker sig efter. Förvisso handlar Erik Durschmieds Vädrets makt inte bara om dåligt väder – ett av de bästa kapitlen handlar om hur en lucka med fint väder ändrade historien – men nästan: det är stormar, hårda vintrar och outhärdlig, fuktig, tropisk hetta.

Naturligtvis finns det några självklara kapitel; det vore snubb på tjänstefel att skriva en sådan här bok utan att ta med den tyfon som räddade Japan från mongolernas andra invasionsförsök, eller att inte ta upp de vintrar som satte P för Napoleons och Hitlers ryska kampanjer (även Karl XII hade möjligen förtjänat att tas upp här; även om han faktiskt hade tillräckligt respekt för logistikens problem för att undvika att duka under även om han drabbades av en ovanligt usel sommar). Andra stycken är svårare att förstå vad de har i boken att göra. Baserat på en enda rad hos Cassius Dio, som säger att »kraftig nederbörd och starka vindar« gick till strid mot romarna, tillsammans med Arminius germaner i Teutoburgerskogen, målas ett riktigt helvetesoväder upp, med »hagel stora som sparvägg«. Förvisso var väl en sådan storm inte ämnad att öka de romerska legionärernas chanser, men den var knappast den avgörande faktor som den utmålas som, och germanerna gick säkerligen inte in i striden anropandes Tor (möjligen dennes föregångare Donar). Styckena om den italiensk-österrikiska fronten under första världskriget och Vietnamkriget verkar dessutom båda skrivna för att författaren har personliga kopplingar till dessa. Å tredje sidan får man mer oväntade stycken, som hur dåligt decemberväder var en förutsättning för Ardenneroffensiven. Bokens kortaste kapitel – en sida – är också briljant, då det endast beskriver hur det bestämdes att Dagen D blev just 6 juni 1944 (detta verkade vara enda gången vädret skulle vara bra nog), men inte händelserna under den.

Om det nu finns kapitel som är överflödiga, finns det då kapitel som borde fått ta deras plats? Ja, otvivelaktigt. Det kan inte ses som annat än en grov miss att inte ta med Karl X Gustavs tåg över Bält, för sällan har det väl varit tydligare hur vädret en viss vinter påverkade två länders framtid. Eftersom även klimat tycks ha definierats in i ›väder‹, så skulle man dessutom kunnat ta upp Slaget vid Hattin, vilket nästan tog död på kungariket Jerusalem. För att till viss del råda bot på detta har den svenske översättaren, Thomas Roth, skrivit ihop ett kort kapitel om vädret i Sveriges historia, som behandlar Lützen, tågen över Bält, Narva och Viborgska gatloppet. Heder till honom, synd att det skall behövas.

Annonser

Read Full Post »

Att folk försöker göra sig en hacka på gamla välkända figurer är välkänt. Att Adrian Conan Doyle – son till sir Arthur – tillsammans med John Dickson Carr således skrivit ihop några berättelser om sin fars mest kända skapelse, baserade på fall som nämnts i förbigående, och publicerat dem under namnet Sherlock Holmes bedrifter är således inte ämnat att förvåna. Samlingen är inte helt oäven, men visar upp ungefär samma variation av fall, från de lätt genomskådade till de mer fantastiska, som faderns, låt vara att variansen är något lägre. Man får inte se något riktigt lysande, och Holmes iaktagelseförmåga i bisaker är ganska snålt tilltagen, men berättelserna når heller inte de bottennivåer som kom från ursprungsförfattarens penna. Bäst är kanske berättelsen om det låsta rummet, vilket inte är helt förvånande när man betänker vem den ena av författarna är – även om han inte sägs ha varit den som skrivit lejonparten av detta.

Ett par randanmärkelser måste dock göras: dels så motsägs med flit ibland det Arthur Conan Doyle själv skrev, vilket drar ner betyget. Detsamma gör det faktum att Holmes här faktiskt yttrar »elementärt, min käre Watson«; ett av världens mest kända citat som aldrig sagts. Sådant går givetvis inte för sig. Något som däremot är ganska skönt är att till skillnad från när Hercule Poirot är i farten så är sluten inte alltid helt tillfredsställande för de goda; fästmän som dödar fästmöns släktingar åker dit utan att fästmön kompenseras, och detta trots att Holmes principer inte på samma sätt som hans belgiske kollegas likställer vad som är enligt lagen med vad som är rätt.

Nåväl, som slutomdöme: om du läst alla originalberättelser och vill ha mer i samma stil så är denna bok något att titta närmare på. I annat fall bör man nog först vända sig till den äldre Conan Doyle.

Read Full Post »

På baksidan till Leif Landens Gustaf III: en biografi står att läsa att »naturligtvis får vi även möta det gustavianska Kultursverige«.  Detta »även« har inte där att göra, för även om det förvisso är en biografi, så tycks den vara skriven med utgångspunkt i denna kulturkrets, som ägnats en hel del skrivarmöda medan andra delar får mindre utrymme. Inget fel i detta, men man kunde nog ha hoppats på en lite bredare bild, lite mer problematisering kring till exempel hur kungen ansåg sig vara den upplyste despoten även på andra områden och faktiskt genomförde flera liberala reformer – religionsfrihet, tortyrens avskaffande, humanisering av strafflagar – samtidigt som han inskränkte tryckfriheten, frihetstidens kanske förnämsta politiska produkt, och införskaffade Saint-Barthélemy, som skulle tjäna som bas för slavhandel.

Att denna diskussion utgår kan kanske tyvärr bottna i att författaren låtit sig tjusas av sitt subjekt, för bilden som tecknas är i grunden välvillig. Även om man förvisso kan ifrågasätta deras riktighet, lyser anmärkningar om att skalden Oxenstierna skulle blivit kansler då kungen ville ha en sådan med detta namn vid sin sida likt Gustav II Adolf med sin frånvaro. Dagboksskrivande kritiker får förvisso utrymme, liksom de i grunden vänliga röster som yttrat kritik mot kungen, men författaren hyser onekligen sympati för denne. Kriget mot Ryssland framställs som i grunden präglat av en viss realism i planeringen.

Boken är indelad tematiskt snarare än kronologiskt, vilket medför nackdelen att det hela ibland blir aningen svårt att överblicka, men som å andra sidan hjälper till att framhålla vissa sidor. Kungens föräldrar och syskon kan således med denna metod få sina porträtt tecknade, vilket är en stor förtjänst. Å andra sidan kommer vissa saker i skymundan, som de politiska omvälvningarna. Att vissa citat återkommer mer än en gång drar ner betyget något, liksom bristen på en karta som visar krigsoperationerna, och en viss brist på korrekturläsning – tidigt sägs Finlands västliga delar ha förlorats efter stora nordiska kriget, kungar Karl stavas med C, von:et före Fersen försvinner frekvent. Detta är dock snarast ett utslag av ett rikt, om än stundom egensinnigt, språkbruk, som väl stämmer med den tecknade tidens.

Slutomdömet blir således att den som letar efter en allmän biografi över Gustav III kommer att finna att detta är en biografi så god som någon. Vill man ha tyngdpunkt på hans kulturpolitiska gärning och personliga omgivning, så är den att starkt rekommendera. Vill man däremot ha något som är mer riktat mot politik så bör man nog söka vidare.

Read Full Post »

Efter att Stig Hadenius på DN Debatt get luft åt sin åsikt att brottslingar borde hängas ut, med bilder, har reaktionerna inte låtit vänta på sig. Det flesta verkar ha den i mitt tycke vettiga åsikten att vi inte skall låta medierna döma i sådana här fall, och att publicering skall vara restriktiv. Hadenius åsikt att bilder bör publiceras på alla sådana fall eftersom det skulle kunna göra folk med uppmärksamma, och frågar

Kanske hade Englas mamma inte låtit sin dotter cykla ensam även om det var ljus eftermiddag och de båda hade mobilkontakt? Bara de vetat om faran.

Jo, det skulle de.

Den man som nu erkänt brottet bodde två mil bort, och den senaste gången han dömdes för sexualrelaterad brottslighet (blottande) var för åtta år sedan. Med såpass lösa kriterier så blir föräldrarna nog tvungna att flytta till Norrland om de vill kunna känna sig trygga. Trygghetsvinsten är minimal; antingen får föräldrar aldrig klippa navelsträngen eller så får man faktiskt acceptera den låga risken att som det innebär att leva i ett öppet samhälle.

Tyvärr verkar det dock som mediernas, förvisso bräckliga, motstånd mot att publicera namn är på väg att kringgås nu i internets glansdagar. Om detta talade PO Yrsa Stenius i P1:s publicerat. Men, och detta påpekar hon visligen själv, på internet är man tvungen att själv söka upp denna typ av information. När aftonpressen tapetserar staden med löpsedlar finns det knappt någon möjlighet att gå utanför dörren om man vill undgå att meddelas namnet på den senaste mördaren.

Det som tyvärr troligen blir resultatet av sådan information är snarare det motsatta vad Hadenius tror: inte färre brott, utan fler, den här gången riktade mot forna borttslingar. Man kan förvisso fråga sig om man efter avtjänat straff inte borde få ytterligare vård, men detta är återigen samhällets, inte den enskildes, ansvar. Det som framgått av den senaste veckans stohej visar att det tycks finnas mycket att göra på detta område innan det är dags att kapitulera för medborgargardetänkandet.

Read Full Post »

Genom den svenska historien tycks människor ha begåvats med de mest underliga namn. Sådana förekommer nu säkerligen även i andra länders historia – Frankrike ha till exempel Karl den tjocke, vars inkompetens var av sådan art att han ströks ur kungalängden, något som inte ens hans efterträdare på tronen Karl den enfaldige lyckats med (även om hans namn är en översättningsmiss, ›den ärlige‹ skall det vara). De enda som förefaller inte riktigt ha behärskat denna konst är romarna, vars främsta företrädare på denna arena är den värdige Quintus Fabius Maximus, kallad Cunctator, ›sölaren‹, på grund den långsamt verkande strategi han brukade mot Hannibal.

Nåväl, de svenska namnen tycks gruppera sig enligt vissa tider eller grupper. Förutom de latinska excesserna, som här får företrädas av bröderna Chesnecopherus (av allt att döma efter Ekeby), så har vi först två adliga grupper vars efternamn inte är helt genomträngliga, även om man betraktar den unika svenska sedvanan att ta namn efter vapenskölden: Bonde och Trolle. Den förste lyckades sätta upp den inte helt sympatiske Karl Knutsson på tronen, och även om han själv aldrig brukade detta namn torde således han vara den som gjort sig förtjänt av det missvisande, geijerska tillnamnet bondekonung. Hans främsta motståndare var ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna), och dennes position och unionsvänliga politik kom senare att ärvas av Gustav Trolle, vars eftermäle således blivit i klass med hans familjenamn, då dennes motståndares moral förvisso inte var stort bättre än Karls, men vars lycka var desto bättre, nämligen Gustav Vasa.

Makthavare har förvisso en tendens att bli begåvade med de bästa namnen. Möjligen kan man ana att detta har ett samband med Frans G Bengtssons observation att de nordiska öknamnens klass till stor del samvarierar med deras ålder: ju äldre namn dess bättre, och att det faktum att vi har fler kunganamn i behåll gör urvalet skevt på andra håll. Tyvärr har nu bröder Weibull med efterföljare berövat mig möjligheten att utan att ljuga kunna skriva in en person som Erik Väderhatt i den svenska historien, och jag får mig nöja med en del andra, förvisso inte helt oävna namn. Yngst, och således minst gott, är Jöran Persson, vars enda merit får sägas ligga i namnlikheten med en sentida svensk statsminister. Raskt över till nästa, Erik Läspe och Halte. Läspandet är väl inte mycket att säga om, men den tvivelaktiga äran att ha fått öknamn efter hälta delar han mig veterligen faktiskt med en enda person, Attilas och Djingis Khans siste efterföljare på posten som asiatisk hästburen erövrare, den huvudstaplande Timur Lenk. Huvudet är även det mest framträdande på den äldste här upptagne, Ragnvald Knaphövde (även om dennes fader hade det ännu roligare namnet Olof Näskonung. Kung verkar han dock inte ha varit), både eftersom han det mistade  efter att ha förolämpat västgötarna genom att inte ha velat lämna gisslan, och eftersom det har ingått i hans tillnamn. Det förefaller ju sig naturligt att då koppla samman dumheten med namnet och anta att »knap« syftar på att det var mindre väl beställt med innehållet i skulten, men enligt en äroräddande eftervärld skall det istället betyda att skallen var ovanligt runt. Fan trot.

De märkliga namnen verkar efter en nedgång under medeltiden ha åtnjutit en renässans under Gustav II Adolfs levnad. Själv benägen att föregå med gott exempel ingick han en kärleksaffär med en dam kallad Margareta Cabeliau, vars holländska familj lanserade den fisk som sedan dess bär deras efternamn. Detta faktum har nu dolts av senare forskning, som identifierat mätressen med Margareta Slots. Hon gav honom för övrigt en son, Gustaf Gustafsson af Vasaborg. Förvisso var sådant alls inte ämnat att minska faderns anseende vid denna tid, men troligen var dock Bengt Bengtsson Oxenstierna, senare given namnet Resare-Bengt, en större prydnad för sin ätt. Denne hedersman, broder till rikskanslern, har bland annat gett efterlämnat en anekdot från de vidsträckta resor som gett honom hans namn: när han kom till den persiska shahen visade honom både vederbörlig ära och sina främsta dyrbarheter. Den största av dessa hade han enligt utsago i sin trädgård, dit den svenske adelsmannen beviljades tillträde. Han blev dock troligen aningen paff när han där fann – en enbuske!

Den främste företrädaren för 1600-talets märkliga namn är dock den svenske fältherre som fick ta över 30-åriga kriget efter Johan Banér, som trots att han kallats Sveriges främste härförare är märkligt bortglömd – troligen för att martialiska bragder inte längre ha samma glans som förr. I vilket fall så avled denne 1641, efter att ha lett den svenska insatsen under 7 år och då lyckat reparera mycket av vad som brustit vid Nördlingen. I vilket fall behövdes någon att ta över efter honom, och då med hans egna ord endast en av hans underbefälhavare kunde passa på denna post, gick så äran till denne: den giktbrutne, vid artilleriet tränade, Lennart Torstenson. Nu kan man ju invända att hans namn inte är så speciellt, men detta är ju det fina i kråksången: Lennart Torstenson var Lennart Torstenson (eller snarare Linnardt Torstenson), varken mer eller mindre. Inga Banér, Lilliehökar eller Gyllenstiernor här, utan bara Torstenson. Detta namns krigiska ära är dock minst lika stor som någon annans, för tillsammans med Karl X Gustav är han den enda för vars segrar har varit i någon del blivit beständiga, och permanent utvidgat Sveriges landamären. Hans gikt blev dock till slut för mycket för honom, och han gav 1645 upp överbefälhavarskapet för att återvända hem, och de sista åren ägnade han åt generalguvernörskap över de västliga landskapen. Hans ätt kom sedan att slutas av hans sonsöner, tjänandes i Karl XII:s armé.

Read Full Post »

I min bokhylla har länge stått två band med fyra shakespearetragedier som en gång hört hemma i ett bibliotek. Jag har inte kommit mig för att läsa dem förrän nu; jag tror ett tidigare försök strandade på språket, som är från tidigt nittonhundratal, med pluraländelser och två betydelser på ordet ›vi‹.

Romeo och Julia har jag visserligen fått läsa i gymnasiet (vi fick även se Baz Luhrmans filmatisering). Detta verk avviker kanske mest från de övriga; karakteriseringen som »komedi som slutar olyckligt« är välfunnen. Till skillnad från de andra finns här ingen egentlig skurk; Tybalt är förvisso högdragen och stridslysten, men han är inte den som driver handlingen. Detta är en del av pjäsens styrka, då det är det olyckliga öde, på samma sätt som i Kung Oidipus, som är ansvarig för olyckan, inte en teaterskurk. Tyvärr ingriper detta öde inte helt lyckat i slutet; fram till dess har det varit äran och andra känslor som tvingat fram den ena olyckliga tilldragelsen efter den andra, men för att det hela skall sluta olyckligt måste det till en tillfällighet som hindrar broder Lawrences sändebud från att nå Romeo.

Det är lämpligt att Hamlet gjort de båda älskande sällskap i samma volym; båda har mycket större inslag av lättsinne och i båda så är det främst de goda som orsakar att det blir någon pjäs av det hela. Hamlet är, såsom Frans G Bengtsson framhållit, den ende av de tragiska hjältarna som är riktigt intelligent; han styrs minsann inte av några känslostormar utan av en långsam hämndlystnad. Tyvärr låter sig hans ordvitsande inte riktigt översättas, och man går således miste om en hel del fina poänger.

Av helt motsatt kynne är Othello; värdig, men känslosam. Här följes handlingens enhet, allt handlar om hur Othello låter sig luras av den genomonde Jago och till slut, galen av svartsjuka, mördar sin älskade Desdemona. Jago är så mästerligt intelligent att pjäsen nästan förstörs; man får aldrig någon riktig chans att hoppas att det skall gå väl innan det till slut går åt helvete med allt.

Detta får man å andra sidan i Kung Lear (eller »Konung Lear«, som det står i min upplaga). Här har man inte mindre än trenne onda genier som driver handlingen framåt, men samtidigt som de är mindre intelligenta än Jago är det också mer mänskliga. Jago är bara ond; man förstår aldrig varför han är sådan eller hur han kommit så i Othellos gunst. Det sista är förvisso också sant för de smilande, otacksamma döttrarna i Kung Lear, men där finns i alla fall ett element av klar maktlystnad med som gör att de går att greppa om. Tragedin blir också större av att det faktiskt finns så många goda krafter som verkar för att hindra ondskan, och även om de skändliga inte får triumfera – i alla fyra pjäser straffas skurkarna vederbörligen med döden – så lyckas de ändå ställa till med många fula ting.

Som sagt är det dock svårt att säga hur mycket som gått förlorat vid översättningen; det är bara från andra källor jag vet att när Hamlet säger »Gå i kloster, Ofelia!« så är det i original en ordlek: »nunnery« kunde förutom ›kloster‹ även betyda ›horhus‹. Nä, att läsa dessa har varit trevligt, och aptiten har helt klart väckts att läsa mer av Barden, men då skall det nog vara på originalspråk. Med utförliga noter.

Read Full Post »

Äpplen

Äpplen tycks dyka upp mer i kulturhistorien än de kan sägas ha någon rätt till. De historier där denna frukt på något sätt är inblandad är legio, medan en annars utmärkt frukt som päronet knappt förekommer i en enda. Det var ett äpple med texten »till den skönaste« som Eros kastade in bland de övriga gudarna på en bröllopsfest hon inte blivit bjuden till som kom att leda till det trojanska kriget; Herakles sista stordåd var att bortröva Hesparidernas äpplen, vilka egentligen tillhörde Hera, som fått dem i bröllopsgåva (och således passande byte för den arme hjälten), och vars främsta väktare ingalunda var tre nymfer utan draken Ladon. Bortrövade äpplen finns för övrigt på nordisk botten, där det är Idun och hennes föryngrande frukter som av Loke rövas bort för att blidka Tjatse.

Redan de gamla grekerna ansåg således äpplen vara en sorts förbjuden frukt, vilket man kan tänka sig inverkat på det att första moseboks förbjudna fruker ofta avbildas som äpplen. Detta tema, med äpple som kunskapsbringare, skulle väl i sin tur ha gjort att dessa är den vedertagna gåvan från fjäskande elever till sin lärare. Man får väl i så fall hoppas att ingen baktanke förelagt i det att kunskapen i första mosebok kom till ett högt pris. Mer entydigt god kunskap sägs ju Newton ha bibringats av ett fallande äpple som träffade honom i skulten. Denna variant av Lidners knäpp har naturligtvis ifrågasatts av den stränga historievetenskapen, men verkar hålla streck.

En mer otrolig historia är den om Willhelm Tell, som sköt ett äpple som vilade på sonens huvud. Denna har i det närmaste helt avvisats av historikerna, men lever naturligtvis ändå på liknande sätt som Robin Hood-myten. Rent påhitt är naturligtvis Snövit-sagan med sitt förgiftade äpple, men den fick nog så tragiska konsekvenser när gav om inte orsaken så metoden för Alan Turing att begå självmord, även om man aldrig tog prover från det halvätna äpple som hittades bredvid hans dödsbädd för att se om det var det som preparerats med det cyanid som konstaterades vara dödsorsaken.

Så, varför äpplet? Två saker verkar som de bör beaktas:

  1. Äppleträdet var det första att domesticeras
  2. Äpplet en otvetydig fördel framför annan frukt: det kan lagras i flera månader.

Förutom att ha ett kronologiskt försprång så är således äpplen dessutom den frukt som kunde njutas under största delen av de människor som än inte fått ta del av kylskåpens och de transatlantiska handelsskeppens välsignelser. Inte konstigt att det kommit att bli dominerande.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »