Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 april, 2008

Det är inte bara kung Lear som har problem med sina avkommor; kejsare och kungar tycks vara dömda till evinnerliga familjefejder. Få är de fall då bröder kunnat samsas och inte försöka dra till sig hela fadersarvet.

I Romarriket har vi Geta och Caracalla, där den senare dödade den förre. Konstantin den store, den förste kejsaren efter Augustus att regera i mer än 30 år och den som till slut samlade kejsarmakten i sin hand efter Diokletianus försök att fyrdela den, hade fyra söner. Crispus, hans son i första äktensket, lät han själv döda. Konstantinus, Konstantius och Konstans (mycket till fantasi hade de inte, romarna) fick efter hans död var sin bit av riket, vilket slutade med att Konstantinus och Konstans rök ihop, resulterande i den senares seger och den förres död. Konstans gjorde sig dock impopulär och råkade ut för ett uppror som ändade hans liv, varefter Konstantius återställde ordningen. Han anställde därefter mord på alla sina kungliga släktningar, sparandes endast Julianus, som sedermera blev kejsare och fick tillnamnet Apostata, ›avfällningen‹.

På nordisk botten finns andra, liknande tillfällen då bröder delat, eller vanligare, i tur och ordning övertagit kronan. Den danske kungen Valdemar Sejr hade tre söner, och alla blev i tur och ordning kung av detta rike. Den enskilde kung vars barn höll på värst av alla var dock Sven Estridsson. Denne märklige man – förutom hans ovanliga metronymikon är han intressant då han var Adam av Bremens sagesman – lyckades få nio söner som nådde vuxen ålder, av vilka inte mindre än fem blev kungar av Danmark: Harald Hein (›mjuk slipsten‹, d.v.s. ›den blödige‹), en fridsam och god monark, Knut den helige, som sökte även Englands tron men till slut dödades i ett bondeuppror, Olof Hunger, så benämnd på grund av den missväxt som drabbade landet flera år av hans regering, Erik Ejegod, som hade bättre tur med årsväxten och som förste kung efter att Jerusalem intagits i första korståget bestämde sig att åka dit på pilgrimsfärd, men dog på ditvägen, och slutligen Nils, som i minst sagt tveksamma affärer först tillsatte sin brorson som hertig i Slesvig och sedan fick sin son att mörda honom, varefter uppror bröt ut i vilket han blev fördriven.

Fast frågan är om inte Sverige ändå tar priset. Förvisso är det inte många kungliga barn som fått växa upp med några syskon i behåll, men av dessa är det väl efter medeltidens strängt taget ingen som överlevts av syskon med arvsrätt som inte från sina himlar se dessa ta makten (enda undantaget är väl Sigismund, vars bror hertig Johan fick behålla sin arvsätt. Å andra sidan oskadliggjordes denne med kusingifte, samtidigt som han dog ung). Som bekant blev ju inte mindre än tre av Gustav Vasas fyra söner kungar av Sverige – det är intressant att notera att den förste svenske kung som man vet någorlunda mycket om som varken fick eller förlorade makten via uppror var Gustav II Adolf. Dennes syskon efterträdde honom visserligen inte heller, men hans halvsyster Katarina var å andra sidan mor åt nämnde Karl X Gustav, vars syskon inte fick arvsrätt när Kristina abdikerade. Karl XI var enda barnet. Karl XII efterträddes av sin syster Ulrika Eleonora. Då hennes make, Fredrik I (hon abdikerade till hans förmån) föredrog fröken Taube framför henne är det inte att undra på att hon blev barnlös. Han hade förvisso syskon i livet, men dessa hade naturligtvis ingen arvsrätt, ej heller adoptivsonen Adolf Fredriks syskon. Dennes son Gustav III såg till en början ut att ha brutit räckan, men efter det katastrofala Finska vinterkriget så avsattes Gustav IV Adolf till förmån för den stundom så intrigante hertig Karl. Att Karl Johans syskon inte kunde ha arvsrätt stod ju från början klart, och denne hade ju bara en son. Dennes barn vidhöll dock traditionen, och Gustav XV efterträddes av brodern Oscar II. Med makten försvann dock brodersarven, och ätten Bernadotte började yngla av sig. Hade det inte varit för vanan att inte nöja sig med högadligt blod (och successionsordningen av år 1980) så hade dock mängden svenskar med arvsrätt börjat förgrena sig på det trevliga sätt som den brittiska tronföljden har, som i skrivande stund omfattar nära 1400 namn, bland annat fyra nuvarande regenter (båda siffrorna räknar bara protestanter. Fast London kan kanske vara värt en mässa).

Annonser

Read Full Post »