Det tycks som om Jane Austen när hon skrev Emma tröttnat på att skriva om väluppfostrade dygdemönster till hjältinnor: Emma Woodhouse skulle nästan passa som en avskyvärd kusin eller syster någonstans som på grund av sin högfärd och inbilskhet gör allt för att hindra det lyckliga slutet, och skulle som sådan ställa till med en hel del förtret. Fast ändå inte, ty Emma inser naturligtvis till slut alltid när hon handlat fel och rättar sig, och hon har faktiskt en stor portion förmåga att göra rätt från början: det är egentligen bara andra ungmör i hennes närhet som hon lyckas trassla till saker för (även om det vore långt mer moraliskt rättvist om hon kunde göra detsamma för några av de självupptagna bifigurer som finns i romanen).

Det kanske är lika bra att ta det från början: Emma Woodhouse bor med sin gamle, rike, orolige fader. Hon har för ovanlighetens skull inte det minsta pengabekymmer (även om andra i hennes omgivning kompenserar för detta klara karaktärsfel hos en Austenhjältinna), hon är vacker, intelligent, beter sig för det mesta väluppfostrat. Så vad kan då fattas henne? Tja, något att göra, förutom att ta hand om fadern och hushållet: den brist på verklighetsförankring hon uppvisar – hon låter ofta sin fantasi springa iväg med henne och formar idéer som sedan visar sig helt sakna grund – tycks vara ett resultat av den instängda tillvaron i ett samhälle där varje ny ankomst ger diskussionsunderlag för flera veckor. Speciellt illa drabbar fantasierna Harriet Smith, oäkta dotter till någon som satt henne i internatskola, som Emma tar under sina vingar och försöker få att uppträda som en dam, utan en tanke på att hon kanske aldrig kan komma att få de pengar som krävs för sådant.

När Emma först börjar med detta är det nästan så man vill ge upp för att slippa läsa om hennes inbilska, uppblåsta beteende. Som tur är går detta över, och till slut var det hela så spännande att jag inte kunde lägga ifrån mig boken vid normalt sovdags – något som inte hänt på riktigt länge. Till den köping som utgör Emmas hela värld – hennes orolige far hindrar henne från att röra sig längre sträckor – kommer nämligen nya människor, och snart har alla dragits in i ett väldigt spekulerande om vem som egentligen är förälskad i vem. Emmas fantasifullhet gör att man förstår att hennes gissningar troligen är fel – speciellt som det motsägs av den mer klarsynte Mr. Knightley – men det innebär ju inte alltför mycket. Det är dock fullt möjligt att lista ut åtminstone vissa av dessa kärlekspar på förhand.

I en av de där fantastiskt avslöjande essäerna som bifogats texten – varför de prompt skall vara först förstår jag inte; de ger ingen större glädje till den som inte redan läst berättelsen – klandras en av filmatiseringarna för att den placerar alltför stor emfas vid klassamhället. Författaren påstår att Emma i själva verket speglar ett samhälle där sådana distinktioner nästan suddats ut. Det är märkligt, för av de Austen-romaner som jag hittills hunnit med är detta nog den där huvudpersonen varit mest upptagen med att hon tillhör en bättre samhällsklass: man kan ge gåvor till och prata vänligt – inte nedlåtande! – med de mindre bemedlade, men en fri bonde går inte att umgås med, och hon den nyinflyttade köpmansdottern skall inte tro att hon har någon rätt att föreställa bygdens främsta dam (hennes totala vulgaritet är nog snudd på rekord till och med hos Austen). Och kan man verkligen gå på middag hos paret Coles? De verkar ju vara trevligt folk, men någon verklig klass verkar de inte ha – de har ju själva tjänat ihop sina pengar!

Nå, detta var som sagt första boken på länge som höll mig vaken längre än planerat (Austen har till och med lyckats få till ett slut som inte tycks alltför abrubt) vilket gör att jag inte kan annat än rekommendera den varmt.

För den som närmast tänker på Runebergs infama porträtt i Fänrik Ståls sägner är det en lätt chockartad upplevelse att läsa Christopher O’Regans skildring av Gustav IV Adolf i I stormens öga: långt ifrån att en halsstarrig galning som tror sig kunna påverka kriget med ryssen genom ett maskeradnummer (sådant hade fadern bättre hand med) skildras Gustav IV Adolf här som en i grunden plikttrogen och klarsynt politiker, dock totalt utan förmåga att omge sig med pålitligt folk: hans regering sysslade mest med att obstruera hans beslut, hans befälhavare i finska kriget ägnade sig mest åt att fly eller kapitulera, och till och med hans närmaste intrigerade mot honom.

Boken ägnar sig främst åt att beskriva 1809 års revolution, då Gustav Adolf berövades tronen, samt vad som ledde fram till den och något av vad som därav kom. Fokus ligger alltså i första hand på intriganter, i andra hand på den utrikespolitik som Gustav Adolf fick så mycket stryk för men som hans efterträdare sedan kom att ansluta sig till. För det mesta är det rakt berättande, där författaren undviker att sätta sig och sitt resonerande i rampljuset. Detta gör nu kanske inte så mycket när det är frågan om en tid när det egentligen finns mycket att bråka om när det gäller händelseförloppet, men ibland blir man betänksam: visserligen påpekar han att det är segrarna som skrivit Gustav Adolfs historia, och att det var för dem passande att häva så mycket skit de bara kunde på honom, men den skulle lättare kunna tvättas bort genom att det pekades ut mer explicit var den fått fäste än genom att låtsas som om den inte fanns. Nu undrar man om det är O’Regans personliga fördom som får honom att säga att det var hertig Karl som spred ryktet om att Gustav Adolf inte var son till Gustav III, eller om det verkligen är allmänt accepterat, speciellt som O’Regan inte håller sig med någon notapparat.

På det hela tagen framstår boken som lite väl apologetisk och gustaviansk: revolutionärerna och ämbetsmännen som motverkade Gustav Adolf utmålas som ett gäng skurkar (vilket de formellt sett också var. För att avgöra huruvida de även var det moraliskt krävs det mer än vad O’Regan meddelar för att avgöra). Gustav Adolf utmålas som en nästan alltigenom god figur: när han begår missgrepp skildras det som misstag, inte som något grundläggande karaktärsfel (förutom det att han är för naiv). För den som vill få reda på vad som verkligen hände när Gustav IV Adolf fördrevs från tronen finns det naturligtvis mycket att hämta här, men boken verkar inte helt pålitlig på den när den kommer med omdömen.

20 år sedan muren föll. jag borde väl skriva något långt och förklarande om pan-europeiska picknickar, DDR-ledningar, och Gorbatjov, men det får nog stå tillbaka för kanske den bästa sammanfattningen av hela skitprojektet de hjälptes åt att demolera som skapats:

Huvudpersonen i Kevin Fratos Numera negerkung, Harley, har det inte lätt: Han har flytt från USA för att undvika sin inkallelseorden, och hamnat i ett i dubbel bemärkelse kallt Sverige, där ingen verkar bry sig. Det är kanske bättre än den rent negativa uppmärksamhet samhället skulle ägnat honom därhemma, men ändå. Han hamnar i en Svenska B-kurs, uppfinner alter egot Lay-Z, och retar gallfeber på sin lärare med sina verklighetsfrånvända uppsatser och sitt automatöversatta språk. Samtidigt skriver han brev till sin bror som är soldat i Irak och längtar efter sin fostersyster/älskade i Philadelphia.

Det är en stark berättelse om hur kriget förstör personer; inte bara Harley utan även brodern Joey och fadern Leonardo, som var i Vietnam, men även hur uselt det är att inte tillhöra de bemedlade i USA och hur omänsklig svensk flyktingmottagning är. Harley är långt ifrån den som lider mest, även om hans personliga, instängda helvete, varifrån han genom att spela Lay-Z söker kontakt med sin svensklärare är illa nog för tre. Samtidigt förtas det hela av att man börjar ana en foliehatt på författaren: inte kan väl terroriststämpeln appliceras med sådan total urskillningslöshet i verkligheten? Dessutom förekommer det lite väl många sammanträffanden: en trång krets personer träffar på varandra om igen och igen. En gång kan väl accepteras, men när det händer tredje gången blir det för mycket.

Automatöversatt språk var det också. Harley skriver till en början svenska som han egentligen hette Google Translate, med de mest märkliga vändningar som ibland tar sin tid att dyrka upp: han går igenom »sederna« på flygplatsen, hittar »100-dollars lagförslag«, och frågar om folk »fångar hans driva«. Till det kommer dubbel bestämd artikel (»den presidenten«) och andra grammatiska tokigheter.

Breven till brodern – där man ser tydligare vad som verkligheten låg bakom de eskapader Lay-Z utför i svenskauppsatserna– är däremot skrivna på en engelska, och augustprisjuryn valde att inte ta boken till beskådan på grund av språket. Jag vet inte om det var det enda som hindrade, och jag vet inte om den är riktigt så stark att den hade kunnat vinna, men nog hade den förtjänat chansen att ställa upp.

Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra är en av de där böckerna som precis kommer över tröskeln till att vara rumsrena:  nazistanstrykningen vill inte riktigt släppa. Det är nog lika bra det, för även om inte nazisterna tagit upp den och dess idéer om »övermänniskan« som en del av sitt tankegods så hade den ändå varit en mycket obehaglig bok. Nietzsche uttalar sig genom profeten Zarathustra, och brännmärker i stort sett hela det existerande samhället, dess moral och upprätthållare. Huvudargumenten tycks vara att Gud är död samt att utvecklingsläran visar på att den nuvarande människan bara är ett steg på vägen, och från dessa inte orimliga åsikter hävdar Nietzsche att all etablerad moral måste kastas över ända, att barmhärtighet är ett gift, att alla som inte är Zarathustra är dumma, svaga, vilseledda eller korrupta – oftast på samma gång.

Bortsett från att moralen stinker av tonårstrots och misogyni (Nietzsches åsikt tycks vara att kvinnor endast går att umgås med när man har en piska i näven) så är det även en utomordentligt svårtillgänglig bok rent språkligt: Zarathustra går vid ett tillfälle till angrepp mot diktarna:

De är för mig inte renliga nog: de grumlar sina vatten så att de ska se ut att vara djupa.

Detta är nu en ovanligt klar och förståndig tanke hos Nietzsche; för det mesta får man dock intrycket att han inte så mycket grumlar vattnet  själv för att framstå som djupare utan för att han inte kan bättre. I stycket han kallar »De sju inseglen« använder han omkvädet

Å, hur skulle jag kunna undgå att trängta efter evigheten och efter den bröllopsartade ringarnas ring,– återkomstens ring?
Jag har ännu aldrig funnit den kvinna, med vilken jag ville ha barn, det skulle i så fall vara den kvinna, som jag älskar: ty jag älskar dig, o evighet!
Ty jag älskar dig, o evighet!

Nej, på det hela taget tycks allt tramsigt övermänniskotal (Nietzsche tycks förresten vara lamarckist och hävdar alltså att samtiden gör bäst i att sträva mot det som komma skall) och tjat om hur ond han är utmynna i en etik för eremiter; för dessa uppfyller de två krav som krävs för att Nietzsches tankar inte skall utmynna i olycka: de slipper umgås med andra – och andra slipper umgås med dem.