Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.

Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.

Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.

Dessutom finner man här föreskrifter om de judiska högtiderna, inklusive det jubelår som skall firas vart femtionde år, då all mark som varit såld skall återgå till sina ägare, och alla israelitiska skuldslavar friges.

Bäst är det stycke där Herren förklarar vad som skall ske med de som inte upprätthåller hans förbund: »Jag skall låta er himmel bli som järn och er jord som koppar«. Jag förstår inte exakt vad som menas, men jag tror inte heller jag vill veta. Stycket fortsätter med en del andra straff, för de som framhärdar i sin olydnad. Det finns mycket att säga om att skriva kontrakt med djävulen, men frågan är om inte Gud är mer skrämmande: inte nog med att man absolut inte vill bryta dem, han dikterar villkoren själv.

Att höja sina röster hjälper heller knappast: det är arbetsgivarnas marknad, och de vet det. Låga löner och närmanden, skrämseltaktik och patronisering. Undra på att man tröttnar.

Förordet av Annika Lantz påpekar hur lite det är som hänt, i alla fall vad gäller de grundläggande problemen. Samtidigt: skillnaderna är också stora. Lönerna är inte lika än, men ingen kan längre stå och försvara det rakt av. Kvinnliga arbetare ses inte längre som en samhällsfara. Det finns arbetsgivare beredda att utnyttja anställda, men det är något som måste skönmålas om det skall ses som acceptabelt. Elin Wägner skulle knappast vara nöjd idag, men hon skulle nog glädjas åt att saker bättrats.

Nåväl, detta är inte enda sådana episoden. Detta är på det hela taget mer än roman om Lord Peter med vänner än en riktig deckare: läsaren kan snart lista ut vem och på ett ungefär varför, även om styckena där fröken Climpson med kollegor snokar runt är väl så viktiga för att verkligen skaffa fram bevisen, så man får energi över till att bry sig om Peter och Harriet, och Parker och Lady Mary, och andra i närheten (det är lite som Sayers helt plötsligt kommit på att hon har en hel radda gestalter som kan få återkomma), och detta är minst lika roligt.

Jag vet inte riktigt vilken form framtida böcker kommer att ha: Sayers kan när hon vill få till riktigt bra deckare, eller halvdana deckare med trevliga scener ur Peter Wimseys liv, och jag finner att jag hoppas att den senare vara skall överväga, även om en kombination vore ännu bättre.

Titelns bokhandlare är också huvudperson: Jakob är förnamnet, badandet, och det efterföljande disputerandet, sker i en liten krets där han är den främste, och vari man återfinner hans främste vän korpralen Krakow, som spelar rollen som landsbyggds-Don Juan, utan att det dock ligger större allvar däri. Bokhandlaren är en rätt ensam själ som alltid varit för blyg för att finna väg till ena pigo, och beundrar därför den mer världsvane korpralen, som i sin tur beundrar bokhandlarens boklärdom. En dag lyckas bokhandlaren vinna pengar som tar honom och hans vän till Stockholm för att söka efter korpralens gamla kärlek Sabina. Bokhandlaren finner henne, men av barmhärtighet döljer han sanningen för sin vän: hon är nu gammal och fördärvad, en före detta sköka ingen längre vill ha. De återvänder hem, och tillvaron fortsätter med sammankomster varje söndag under det varma halvåret.

Så en dag kommer till slut förändringen, i form av en vacker dam, syster till bokhandlarens lätt efterblivne granne. Hon återvänder nu till Grimsby efter år i Antwerpen, med ett minst sagt spännande bagage. Tycke uppstår, giftermål ingås, och så kommer katastrofen, som leder till motvilja och förtal, avsky och isolering, och sedan allt mer hatfulla utfall makarna emellan. Det är ingen vacker syn, även om många av detaljerna vore enastående komiska om inte bitterheten vore så tydlig och så begriplig.

Berättelsen är i sig inte sådan att den direkt gör ett trevligt intryck, även om enskildheter gör det. Mitt i all must och frodighet är dock personernas uppträdande i stort sett rimliga, och Piratens handlag med skånsk landsbygd omkring förra sekelskiftet är omisskännligt. Ändock  föredrar jag nog hans lättare stycken.