Låt det först vara sagt att det inte är fråga om någon systematiskt historia: snarare nedslag i diverse tillfällen som hjälpt till att skapa den de sätt som text idag presenteras på, från Gutenbergs dagar via diverse klassiska boktryckare fram till dagens datoriserade användning (inte nödvändigtvis i den ordningen). Man får läsa om John Baskerville, skapare av ett elegant typsnitt men en katastrof som boktryckare, om hur Helvetica kom att idag finnas nästan överallt, hur nazisterna först anbefallde användning av frakturstil som det enda rent tyska för att sedan göra en helomvändning och kalla det judiskt när de kom på att det var omöjligt att använda det för propaganda i andra länder då det inte fanns tillräckligt med typer, och man får en någorlunda återhållsam skildring av alla nyligen i typsnittens värld initierades främsta hatobjekt: Comic sans, ett typsnitt så missbrukat att det nästan bara går att använda ironiskt.

Det är en bok tillkommen med mycket kärlek (och en hel del brittiskhet: självklart finns här ett stycke om det typsnitt som används i Londons tunnelbana), vilket någon gång gör att jargongen eller omdömena springer iväg från läsaren. Den som inte redan är frälst har svårt att veta exakt vad ett »modernt« typsnitt är (de dök upp i slutet av 1700-talet, när förbättrad teknik gjorde det möjligt att använda riktigt tunna linjer och skapa mer sofistikerade antikvor), eller vad som gör ett snitt vänligt eller auktoritativt. Ändå finns det en hel del också för amatören att intresserad av: goda historier, oväntade lärdomar, eller bara uppskattning av ett område som alltid kommer att vara essentiellt ett hantverk: skapande av något som samtidigt skall ha en funktion och vara estetiskt tilltalande.

Det är många fynd som görs, en del helt omvälvande för förståelsen av forntiden. Vissa platser har nyttjats ända sedan de dök upp ur Mälaren under stenåldern – i Uppland finns egentligen inget sådant som orörd natur: allt har påverkats av människan, så länge det varit torrt. Något liknande kan knappast hävdas om speciellt många andra landområden; inte ens andra som också varit täckta av inlandsisen. Till yttermera visso har Uppland ständigt förändrats, inte bara genom att nytt land kunnat tas  ibruk, utan genom att karaktären ändrats, när gamla fjärdar blivit sjöar eller åar, fortfarande farbara men nu kontrollerbara vid utloppen, och sedan inte ens farbara. Till skillnad mot Västergötland eller Skåne har därför de viktiga bygderna ständigt flyttat sig.

Det är många fynd, många fyndorter, många teorier som skall hinnas med: boken är vacker, i stort sett välskriven (även om jag ständigt irriterar mig på de citattecken Hagerman sätter ut när hon egentligen borde ta fram en synonymordbok), väckande en del intressanta tankar om till exempel hur mycket bronsålderkulturen i Europa var gemensam. Ibland går det kanske lite väl långt: är det rimligt att dra linjer från dyrkan av en fruktbarhetsgudinna under bronsåldern fram till altarskåp med Anna själv tredje från fjortonhundratalet? Spännande tanke, men rangligt bygge. Likaså det om folkvandringstid: även om det inte har mycket av innehållet gemensamt med t.ex. Birger Nermans idéer om ett Storsvitjod så är det något av samma optimistiska mönstersökning över det. Jag förstår faktiskt knappt vad stycket har i boken att göra, för till skillnad från tidigare åldrar så verkar det inte finnas många nya fynd att berätta om.

Nåväl, för den som är intresserad av vår forntid, århundraden från vilket det inte fick mycket mer bevarat än spår i marken och enstaka stenar eller bronsföremål, när jorden började brukas och byar grundlades som i alla fall i ett fall ännu ligger kvar, så är detta högintressant.

Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.

Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.

Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.

Dessutom finner man här föreskrifter om de judiska högtiderna, inklusive det jubelår som skall firas vart femtionde år, då all mark som varit såld skall återgå till sina ägare, och alla israelitiska skuldslavar friges.

Bäst är det stycke där Herren förklarar vad som skall ske med de som inte upprätthåller hans förbund: »Jag skall låta er himmel bli som järn och er jord som koppar«. Jag förstår inte exakt vad som menas, men jag tror inte heller jag vill veta. Stycket fortsätter med en del andra straff, för de som framhärdar i sin olydnad. Det finns mycket att säga om att skriva kontrakt med djävulen, men frågan är om inte Gud är mer skrämmande: inte nog med att man absolut inte vill bryta dem, han dikterar villkoren själv.

Att höja sina röster hjälper heller knappast: det är arbetsgivarnas marknad, och de vet det. Låga löner och närmanden, skrämseltaktik och patronisering. Undra på att man tröttnar.

Förordet av Annika Lantz påpekar hur lite det är som hänt, i alla fall vad gäller de grundläggande problemen. Samtidigt: skillnaderna är också stora. Lönerna är inte lika än, men ingen kan längre stå och försvara det rakt av. Kvinnliga arbetare ses inte längre som en samhällsfara. Det finns arbetsgivare beredda att utnyttja anställda, men det är något som måste skönmålas om det skall ses som acceptabelt. Elin Wägner skulle knappast vara nöjd idag, men hon skulle nog glädjas åt att saker bättrats.