När man läser Pelle Svanslös slås man av två saker: dels den exakta studien av den rena elakhetens mekanismer, dels hur förbaskat repetitiva berättelserna är. En typisk episod ser ut ungefär som följer: Pelle Svanslös träffar elake Måns, Måns blir upprörd över något Pelle sagt, Måns kallar samman några av sina vänner och berättar hur [...]
Läs hela inlägget »
När T. Sventon, Stockholm, bestämmer sig för att åka på semester till Arabiska öknen för att hälsa på herr Omar i oasen Kaf, då har han bara ett problem framför ögonen: hur tusan skall man få tag på en temla i Arabien? Troligen finns inte en enda att uppbringa på hela Asiatiska kontinenten! Det kanske [...]
Läs hela inlägget »
Det känns rätt bra att kunna avsluta Astrid Lindgren-temat med Ronja rövardotter, som kom att bli hennes sista roman; hon fortsatte förvisso att publicera smärre stycken över ett decennium därefter, men inga fullängdare. Men man skall sluta på topp, och Ronja röverdotter lever klart upp till den tidigare standarden, även bland fantasyberättelserna.
Till skillnad från huvudpersonerna [...]
Läs hela inlägget »
Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist är helt klart icke ämnade för barnaögon: i var och en av dem hotas med vapen, i de två senare delarna skjuts och förgiftas folk, och även om slutet i Kalle Blomkvist och Rasmus till slut visar sig lyckligt förskräcker vägen dit.
Minst olämplig är helt klart första boken, Mästerdetektiven [...]
Läs hela inlägget »
Tjugo år efter Mio, min Mio återvände Astrid Lindgren till fantastiken med Bröderna Lejonhjärta. Många teman återkommer, men i förändrad form: samma avstamp i verkligheten, men bara en pytteliten aning av osäkerhet om berättelsen är »sann« eller en fantasi; samma landning i en vacker drömvärld, men nu betydligt mindre lyrisk och mer jordnära; samma dikotomi [...]
Läs hela inlägget »
Om man kan anklaga Astrid Lindgren för att ibland vara lite väl romantiserande när hon skildrar det Sverige som en gång var, så gäller det knappast i Rasmus på luffen. Även om barnhemmet Rasmus startar berättelsen i kanske inte är något direkt helvete, så är det knappast heller en speciellt trevlig tillvaro; även om den [...]
Läs hela inlägget »
1954 var ett bra år för sagor: då utkom både de två första delarna av Sagan om ringen och Mio, min Mio. Det är konstigt hur lika de egentligen är: riddar Kato och Sauron hade nog känt sig rätt hemma i varandras fästen, och det är samma oväntade hjältar, samma tjat om bröd, samma tröstlösande [...]
Läs hela inlägget »
Det är konstigt att böcker så konfliktfria, så helt utan faror som de om barna i Bullerbyn ändå är såpass läsvärda. Visst, argsinta skomakare och hemfärder i snöyra är inte något man dagdrömmer om, men inte ens snöyran är så förfärlig som den är hos Emil. Man letar förgäves efter ens den minsta glimt av [...]
Läs hela inlägget »
Om Tom Sawyer inte hade uppträtt i Huckleberry Finn hade det varit lätt att se honom och Emil i Lönneberga som två skott från samma frukt, som råkat omplanteras i olika jordar: de har samma förmåga att förskräcka en i grunden välvillig omgivning, samma oskuldsfulla utseende, och samma förmåga att till slut visa mod. Men [...]
Läs hela inlägget »
I brist på annat rotade jag hemhemma fram vad verk av Astrid Lindgrens penna där funnes, vilket visade sig vara en hel del. Märkligt nog var det dock ingen av hennes böcker jag har minnen av att ha läst som återfanns, även om jag naturligtvis måste ha fått läst för mig ur vissa av dem. [...]
Läs hela inlägget »
