Maktens män

Den latinska litteraturens främste biograf är utan tvekan Suetonius, vars Kejsarbiografier (översatta av Ingemar Lagerström) tillsammans med den samtide Plutarkos Parallella liv  utgör de bästa samlingarna levnadsteckningar från antiken. Suetonius skriver om de tolv första självhärskarna, från Julius Cæsar till Dominitianus; det är hos honom man kan läsa om Caligulas önskan att göra en kapplöpningshäst [...]

Läs hela inlägget »

Minnen

Segrarna skriver historien, heter de ju, men det är ytterst sällan det sker så bokstavligt som när det gäller Julius Cæsar; det enda jag kan komma på som närmar sig (i alla fall i läsaruppskattning) är väl Churchills historik över andra världskriget. Cæsar har det dock bättre: hans memoarer (här Inbördeskriget) har inte så många [...]

Läs hela inlägget »

Bengtssonska brev

Min förmåga att variera texter över detta ämne börjar kännas något uttänjd, men i varje fall: Frans G. Bengtssons Epistlar till vänner är en samling brev riktade till tre personer: Olle Holmberg, Algot Werin och Fredrik Böök, skrivna främst under åren innan han blev en såpass erkänd författare att han inte längre behövde skriva växlar. [...]

Läs hela inlägget »

Schack

Bara för att verkligen driva hem hur besatt jag är av Frans G Bengtsson skall nu en Jonas Ellerströms och Jesper Halls Schackspelaren som blev författare behandlas: detta är en samling schackrelaterade texter av eller om Bengtsson. Det finns en översikt över hans schackspelande (på amatörnivå när han skenbarligen låg vid Lund för att studera) [...]

Läs hela inlägget »

Anglofili

Som pendang till sin Döda vita män, som behandlar döda brittiska, manliga excentriker har Johan Hakelius även skrivit Ladies, som handlar om brittiska kvinnliga excentriker (inte nödvändigtvis döda). Tyvärr är det en inte fullt lika rolig bok: kvinnor tycks ha svårt att utveckla riktigt samma fulländade excentricitet som män, även när de föds och lever [...]

Läs hela inlägget »

Litteraturens spår

Vad japanerna väljer att namnge saker efter är inte alltid vad västerlänningar skulle finnas logiskt: således kallas de memoarer som på svenska fått titeln Om mitt liv i original för Sarashina nikki efter en av de dikter som avslutar den, där en plats man inte ens vet om författarinnan besökt omnämns, »nikki« betyder ›dagbok‹, men [...]

Läs hela inlägget »

Hovliv

Murasaki Shikibu är mest känd för sin Berättelsen om Genji, enligt vissas bedömning den första romanen (det finns andra förslag, beroende på definition och om man bryr sig om berättelsen föreligger i komplett skick), men hon skrev även, som de flesta vid Heian-tidens hov, vers (hon ansågs höra till de bättre) , samt en Dagbok, [...]

Läs hela inlägget »

Ondskans hantlangare

Om bortförklaringar kan leda till djupare placering bland helvetets kretsar vet jag inte: klart dock är att Rudolf Höss memoarer Commandant of Auschwitz knappast kan ha påverkat hans position däri nämnvärt – inte för att han inte försöker skylla ifrån sig, för det gör han, hela tiden, utan för att han redan från början torde [...]

Läs hela inlägget »

Mästertjuven i klänning

I dessa dagar av våldtäktsmän och polismördare kan det kännas rätt skönt att påminnas om att Sveriges genom tiderna troligen mest kände brottsling bara var en simpel tjuv, därtill en med enligt honom själv med en liten aning anständighet: »[stjäl aldrig]  från de fattiga utom i högsta nödfall«, »tag aldrig något med våld« samt »överlasta [...]

Läs hela inlägget »

I Olofs dagar

I höstas var det uppståndelse om att Henrik Berggrens Palme-biografi Underbara dagar framför oss inte fick – inte ens blivit nominerad till – Augustpriset.  En läsning senare är denna uppståndelse förståelig: det är helt enkelt en förbaskat bra och läsvänlig biografi, som trots sina 650 sidor aldrig får en att vilja att den kunde hoppa [...]

Läs hela inlägget »