I vilket fall, Alltings mått är en slags filosofisk skrift – baksidan vill kalla den essä, och det kan väl gå för sig, även om jag tycker den är lite för dogmatisk för att ges en etikett som ursprungligen betyder »försök« (fast då har jag redan hamnat i en fälla jag tänker anklaga henne för att ha trillat i) –, en kritik av det moderna samhället och dess försök att slita itu människan, definiera henne i termer av funktion och produktion istället för själ och känsla. Som sådan rör den sig över många områden.

Det den mest uppehåller sig vid är pornografin och dess reduktion av vad som är det kanske främsta exemplet på kombinationen kropp och känsla till enbart kropp, och kanske inte ens det: det kroppsliga är trotts allt det sinnliga, medan pornografin enbart är avbildning. Förutom pornografin tas även den moderna fysiken upp (på ett i och för sig inte felaktigt men ändock väl mystifierande vis), liksom hur civilisationen och språket försöker att göra oss till enbart tanke och därmed till slut utplånar även den egenskapen.

Jag vet inte om jag håller med henne i allt, och tyvärr är de delar där jag är mest benägen att hålla med de där jag vet att min förkunskap är mest begränsad: förutom den något dunkla beskrivningen av kvantfysik och relativitetsteori finns ett mycket svårpenetrerat stycke om tidens metafysik som inte gav mig mycket. När hon diskuterar språk tar hon ofta till argumentet att ett ords etymologi har något väsentligt att säga om ordets användning, vilket är minst sagt tveksamt. När hon dessutom kontrasterar språkets ord för en känsla mot kroppens uttryck för densamma blir hon minst lika märklig: det går att vara falsk med såväl kropp som mun, och visst känner vi ofta behovet att låta en känsla manifesteras via strupen likaväl som i ansiktet?

Även om Alltings mått ibland har intressanta saker att säga måste jag erkänna att den självsäkra filosofprosa som den säger det på för mig verkar närmast frånstötande. Att den dessutom ofta säger det på ett ibland dunkelt sätt gör att den troligen knappast kommer lyftas ner från hyllan på ett bra tag.

Därför infinner sig stundom en viss leda när just biblioteket som rum diskuteras; filosoferande kring cirklar och kvadraters inverkan är något som bör riktas till den arkitektoniskt intresserade, inte till den bibliofile. Olika sätt att organisera bibliotek är ett ämne som kan tyckas lika dammigt som ett universitetsbiblioteks avdelning för juridiska avhandlingar från artonhundratalet, men Manguel lyckas ändå tack och lov väcka ett visst liv kring ämnet. Det är dock, föga oväntat, först när han börjar röra sig kring enskilda bibliotek – speciellt huruvida de innehåller vissa volymer – som det hela verkligen börjar röra på sig: all världens metafysiska spekulationer kring syftet bakom biblioteket i Alexandria väger fjäderlätt mot uppgifterna om den lilla, väl hemlighållna samling böcker som fångarna i Birkenau hade tillgång till.

Nattens bibliotek är ändå en intressant bok (om man kan bortse från en viss luddism), men det är måhända främst för att det är omöjligt att skriva om bibliotek utan att beröra de föremål som de är till för att förvara och organisera.

Nästa problem är att boken förefaller skriven av litteraturvetare för litteraturvetare: den är fylld med obskyra verk och böcker vars främsta intresse är för just de som är intresserade av romanens utveckling. Det främsta exemplet är kanske en sydkoreansk mastodont om tio böcker, som endast finns översatt till ett europeiskt språk: franska. Sådant får en att tvivla på varför man skall bry sig om de övriga 1000 böckerna. Förutom urvalet så är dessutom språket fyllt av en massa kommentarer om hur viktigt och litteraturhistorisk spännande verken är, samtidigt som de förbaskade sammanfattningarna ständigt skall avslöja sluten.

På svenska har ju Göran Hägg egenhändigt producerat ett liknande verk, tidigare recenserat här, och skillnaden är på flera sätt stor: förutom att Hägg undviker de tidigare nämnda problemen har han nämligen en enorm fördel i att hans prosa faktiskt lockar till läsning. I jämförelse är 1001 books rekommendationer närmast dödskyssar, med ett ständigt fokus på varför en given bok är viktig, inte varför den är läsvärd (för vissa kan väl detta vara ekvivalent, men icke för mig).  Hägg är dessutom märkligt nog den som intar en betydligt mer vördnadsfull position inför de riktigt stora klassikerna: inte en chans att han utelämnar Bröderna Karamazov bara för att han tycker att det finns för många böcker av Dostojevskij med på listan: det känns betydligt rimligare då att istället strunta i något av författare som Coetzee eller DeLillo.

Nej, 1001 books kommer knappast vara en resurs jag vänder mig till i första hand för att få tips på läsning: därtill hindrar dess korkade inkonsekvens i kombination med den lätt skitnödiga intellektualismen. Skönlitteratur läser i alla fall jag för nöjes skull, inte för att förstå varför annan skönlitteratur skrivits som den gjorts.

Soldatnunnan är berättelsen om Catalina de Erauso, berättad i tredje hand; De Quinceys omtolkning av en redogörelse publicerad i Revue des deux mondes för hur denna spanska unga adelsdam flyr ur klostret hon satts i, iklär sig manskläder och skippar sig till Sydamerika där hon tar värvning. Grundgenren är alltså biografisk pikaresk, men iklädd ett tjockt lager av De Quinceys kommentarer. Som De Quincey själv påpekar är det högst otroligt att man skulle ha accepterat denna berättelse som sanning om det inte vore för att det faktiskt finns belägg för hennes äventyr – måhända en alltför romantiserande term för händelser där hon bland annat av misstag mördar sin egen bror och räddas från galgen där hon redan fått en (av henne själv knuten!) snara kring halsen. Klart är i vilket fall att sådana personligheter sedan länge tycks ha upphört att vandra på denna jord. Tyvärr får man dock säga att man får se lite väl mycket av De Quincey i berättandet: pikaresken är en genre god nog i sig själv, och är inte i behov av en smått pladdrig kommentator för att vara njutbar. På det hela taget är det godtagbar läsning, men skulle lätt ha kunnat vara betydligt mer spännande om berättelsen fått lysa mer av egen kraft.

Den andra halvan av boken upptas av Om mordet som skön konst, vilket väl får kallas en essä i tre delar. I de två första ikläder sig De Quincey rollen som medlem i ett uppdiktat sällskap för avnjutandet av mord ur en rent estetisk synvinkel, en satirisk fiktion som är mycket väl genomförd och faktiskt ger upphov till en del lyckade skämt som den allvarliga avvikelse från den rätta vägen som kan ske om man inte tar sig i akt: det börjar med mord och slutar med lättja. Denna trevliga lilla moraliska provokation avlöses så av den tredje delen, ungefär likalång med de två föregående sammantagna, där tonen blir en helt annan och De Quincey först försvarar sitt tilltag och bland annat hukar bakom Swifts gestalt innan han övergår till ingående fallstudier av två mordfall, där han i frossandet i detaljer och de spänningsskapande tricken kommer riktigt nära kriminalromanen, en genre i hans samtid ännu inte uppfunnits men som onekligen hade framtiden för sig. Som

läsning betraktat är denna andra bokhalva av märkbart högre kvalitet, och Mordet som skön konst kan tveklöst rekommenderas, medan man med gott samvete kan avstå från att leta efter soldatnunnan. Skulle hon ändå komma i ens väg med mordkonnässörerna har man dock ingen större anledning att beklaga sig däröver

Vi kan ta det sista av dessa exempel och studera närmare: essän behandlar herden Zaleukos, som av Athena fick i uppgift att bringa ordning i det arma Lokroi, olyckligt inte därför att ingen brydde sig om lagen, utan för att alla endast brydde sig om just den lag de hade med sig från sitt eget hörn av Grekland. Inledningen av essän förtjänar att citeras som prov på den poesi som präglar Bengtsson prosa i hans allra bästa stunder:

De epizephyriska lokrerna, som kommit på skepp från Grekland till bruttiers och messapiers land, byggde sin stad vid foten av berget Zephyrion på det tarnetinska havets kust och erhöllo därav sitt namn: »de bortom Zephyrion boende«.

Sådan klang i språket påträffas också hos Lagerlöf, men annars är det tunnsått med prosaister som kan ge liknande njutning. Att någon essäist skulle kunna åstadkomma en liknande blandning av stilistisk förmåga med lärdom och vilja att befatta sig med de flesta sorters litteratur (även om Bengtsson fått fel i sitt svepande avfärdande av de flesta författare som framkom efter första världskriget) tycks även det högst osannolikt: man skulle möjligen kunna hitta någon som skulle kunna göra en liknande analys av Defoe: enligt Bengtsson den ypperste av journalister med sin förmåga att alltid låta alltigenom sanningsenlig även när han bevisligen inte är det, men samtidigt en högst medioker författare på grund av sina huvudpersoners enahanda karaktärer; de är ständigt samma förnuftiga, lätt grubblande och religiösa normalmänniskor. Men visa mig på den som sedan kan gå vidare och ge en sammanfattning av Gregorius Frankerkrönikan, eller en anekdotisk genomgång av bruket lakonismer i västvärlden, och få texten att bli en sådan njutning!

Nog pratat: nästan varje enstaka essä skulle kunna ge upphov till en egen recension, så innehållsrika och varierade är de (och jag har ännu inte ens nämnt »Vintermänniskan«, vari utmålas det jävelskap som vintern före värmeelementens tid och den enkla lycka som låg i människornas av naturen erövradevärld utgjorde), och måste jag ge ett enmenings omdöme kan det bara bli att detta är den absolut bästa bok jag någonsin läst.