Jag begriper mig inte riktigt på Märk världen av Tor Nørretranders. Vissa delar är riktigt bra, som delarna om hur man kom underfund med att upplevelsen av att medvetandet handlar i nuet bara är en fiktion som hjärnan håller sig med – i själva verket är medvetandet en halv sekund efter, men hjärnan fuskar med bokföringen så att det inte märks. Andra delar är fruktansvärt tråkiga, eller bygger på okritiskt återberättande av ganska fnoskiga teorier, eller påminner om likaledes fnoskiga New Age-idéer.
Låt oss börja med det bästa. Detta är otvivelaktigen kapitlen om hur man via experiment kom underfund med hur hjärnan fungerar, hur bilden av medvetandet skapas i denna, samt hur medvetandet bara behandlar en mycket, mycket liten del av alla sinnesintryck som vidarebefordras till hjärnan (även om jag ställer mig tvivlande till det meningsfulla i att försöka uttrycka detta i ›bits‹). Detta bygger på ett resonemang om hur god kommunikation baseras på att innehållet i det kommunicerade förutom det rent semantiska kompletteras med de associationer som skapas. En mening som »han stod i rök och damm« beskriver på den lägsta nivån bara att det yrde damm och rök kring någon, men förutom de associationer som väcks av detta så kommer åtminstone vissa få en bild av en heroisk Karl XII (även den situation som i dikten beskrivs i verkligheten snarare innehöll rök och snö). Denna innebörd kan man inte utläsa direkt ur meddelandet, men överförs ändå. Med lite har man sagt mycket.
Detta resonemang har dock i boken föregåtts av ett om termodynamik och den besläktade vetenskapsgrenen informationsvetenskap, och detta är betydligt sämre, ty det bygger på ett par missförstånd – eller i alla fall så leds man att tro det, för ibland räddas de i efterhand. Som exempel på halvsmälta tankar kan tas påståendet att fysiken är dömd att misslyckas med att sammanfatta världen i en formel då sådana försökär en typ av stopproblem. Detta resonemang är nonsens: även om det förvisso är ett stopproblem är allt detta medför att inte går att avgöra om det kommer att lyckas oss finna en lösning. Över huvud taget verkar inställningen till fysik tämligen negativ: författaren tycks vilja att den skall kunna räkna fram hela världen från enkla ekvationer, hävdar att stopproblemet och annat medför det inte går, och anklagar därför fysiker att vara inskränkta. Själv är jag förvånad att inget påpekat för honom att kvantmekaniken medför att något sådant är omöjligt. Hans resonemang är som att låta någon genom betraktande av cricketmatcher försöka utröna spelreglerna men sedan vara besviken när man inte lyckas förutsäga hur matcherna kommer sluta.
Dessutom verkar han hämta tankar från olika håll utan urskiljning; det är symptomatiskt att Stephen Wolfram förekommer i referenslistan. Än värre är dock det hemska kapitel som gör gällande att medvetandet (det vill säga uppfattningen att det finns ett medvetet »Jag«) uppkom för en tretusen år sedan, och att man innan dess hade fått motsvarande instruktioner från något man uppfattade som gudar. Till skillnad mot de i empiri stadigt förankrade kapitlen om hur hjärnan fungerar så verkar detta kapitel endast bygga på tilltron till Julian Jaynes. Som den refereras verkar den alltigenom fnoskig, baserad främst på allegorisk läsning av Odyssén och Bibeln, och man undrar vad den ha i boken att göra. I kapitlet därefter framförs Gaia-teorin som ovedersäglig sanning. Skriver man populärvetenskap bör man verkligen se till att hålla isär vad som är intressanta teorier och vad som är sanning på ett bättre sätt.
Dessutom bör man veta vad man skriver om. I ett stycke om Zenons paradoxer läser man:
En av Zenons paradoxer är den berömda om Akilles och sköldpaddan. Om man skall ta sig från ett ställe till ett annat måste man först gå halvvägs, men innan man har hunnit halvvägs måste man gå hälften av halva vägen, och dessförinnan hälften av hälften av hälften.
Den första meningen är förvisso sann, och den andra är förvisso en variant av en av Zenons paradoxer. Men den som inte hört talas om dem innan måtte allt undra var Akilles och sköldpaddan blev av.
Nä, den som vill läsa något intressant om hur medvetandet fungerar med kopplingar till diverse andra områden bör nog hålla sig till Gödel, Escher, Bach. Denna bok saknar förvisso inte goda stycken, men det är tveksamt om 150 bra sidor är tillräckligt för att motivera läsandet av 350 halvtaskiga och 50 rent usla. För den som bara är intresserad av konstigheter i medvetandet, kan även sista programmet i Vad är en människa? rekommenderas.
