Att dricka döden

Förutom Arthurcykeln är troligen Tristan och Isolde den mest kända medeltida riddarromansen, möjligen beroendes på den prosaframställning Joseph Bédiers publicerade i början av förra seklet. Motivet med den ädle riddaren som drar ut för att vinna en hustru åt sin konung men själv förälskar sig i henne återkommer även i andra sammanhang såsom Nibelungencykeln, men är här det det allt överskuggande temat: förvisso ger sig Tristan även ut på en del andra smärre äventyr, men för det mesta är det då fråga om hinder som en avundsjuk omgivning lägger i hans väg som skall övervinnas.

Olyckan stammar från hemresan med den nyvunna Isolde, varpå även medföres en trolldryck avsedd för drottningen och kung Marc. Naturligtvis blir det Tristan och Isolde som delar den, och sedan gör de allt för att få vara i varandras närhet. Ett gott tag narrar de kungen, men till slut brister det och de flyr till skogs, innan de till slut blir förlåtna och Isolde kan återvända till hovet medan Tristan måste lämna landet. Han hamnar så i ett nytt kungadöme, och gifter sig där omsider med en annan prinsessa Isolde  (»med de vita händerna«; den andra kallas alltför ofta Isolde den blonda, ett epitet med föga poetisk lyster) men kan inte fullborda äktenskapet. Isolde förtrytes, och det blir dags för den tragiska slutakten: Tristan såras, skickar efter den Isolde han fortfarande älskar, och sedan kommer den gamla historien med de svarta och de vita seglen (en liknande episod har faktiskt redan ägt rum i hans liv, då utan sådant resultat): här hissas förvisso rätt segel, men hans hustru ljuger om deras färg, Tristan orkar inte hålla ut, och när hans älskade når honom är allt för sent, varefter även hon dör av hjärtesorg.

Eftersom det hela berättas på prosa så har det redan från början tappat mycket av den patina som skulle gjort berättelsen uthärdlig: för en nutida människa är detta med trolldrycker och riddarheder (för att vara föreställa höviska personer har både Tristan och Isolde oväntat lätt att ljuga och bedra) ganska främmande ting, och det behöver ingå i en riktig helhet för att vara njutbart. När man dessutom försökt ersätta åldrig form med pseudoarkaiskt språk blir det bara värre: artighetsniande med tillhörande verbformer gör läsningen tungrodd och misslyckas helt med att ge den högtidlighet som söktes. Dessutom förekommer ymnigt med kommentarer från författaren om hur illa det kommer gå för dem som ställer sig i de älskandes väg, så valhänt hanterade att man mest vill tröttna: enstaka förespeglingar om ond bråd död kan förhöja tragik, men lika gärna få en att helt tappa intresset.

Jämför jag Bédiers Tristan och Isolde med vad jag läst av texter som översatts från medeltida folkspråk till modern svenska utan att transmogrifieras till prosatext blir det uppenbart att det senare bara är ett sätt att fördärva gott material: medeltida kärleksromaner är just detta och inte moderna berättelser, och bör därför inte halvhjärtat omtolkas i den riktningen. De kan gott stå på egna ben.

Varför är det så ont om Z?

Dixe Wills, resereporter på The Guardian, tycks vara en märklig man. Bara idén bakom The Z to Z of Great Britain borde ge omgivning anledning nog till sneda ögonkast: ett resereportage för varje plats i Storbritannien som finns med på Ordnance Surveys – brittiska motsvarigheten till Lantmäteriverket – kartor och som börjar med bokstaven Z. Eller resereportage och resereportage: även om han tycks ha besökt alla platser så är det snarast parodier på resereportage och resehandböcker med fixa rubriker och bilder på allsköns bråte man kan se. Antalet platser är inte så många man skulle kunna tro, och även om små skär och enskilda bondgårdar inkluderats så är platserna in summa inte fler än 41, varav den största är byn Zeals med 643 innevånare. Orterna ligger främst i Englands sydvästra hörn – i synnerhet i Cornwall – men en finns så långt norrut som på Shetlandsöarna.

Om dessa småplatser, vilkas existens man som utlänning troligen aldrig ens skulle höra talas om såvida man inte snubblade över dem, får man här veta saker som varför de heter som de gör (mestadels för att någon förvandlat ett s till ett z, någon gång för att de döpts efter något annat, och i ett enda fall eftersom den väg som går uppför kullen ifråga var så krokig), hur många som bor där (medianvärdet ligger väl någonstans runt 2), vad man kan göra där (oftast inget man varken behöver eller skulle vilja åka dit för att göra), »sevärdheter« (till vilka räknas skyltar, stenar, och gamla lador), samt – kanske viktigast av allt – var närmsta pub finns. För de mesta är dessa beskrivningar totalt utflippade och skulle troligen få Wills chefer att tala om betald ledighet och besök hos psykiatriker om de skickats in för publikation i tidningen.

Men bara för att något är vanvettigt innebär det inte att det inte kan vara tråkigt. Tack och lov har dock Wills tillräckligt med humor för att boken skall vara uthärdlig och till och med rätt rolig, även om boken kanske gör sig bäst om man bara tar ett par platser i taget: i stora mängder blir det trots allt lite tröttsamt med denna sorts formaliserade humor, hur skicklig än författaren är på att komma upp med nya variationer. En trevlig bok för den som har ett behov av att då och då slå ihjäl en tio-femton minuter, men som knappast kommer framkalla några katarakter av skratt.

Förklädningar

Shakespeares lätt vimsiga As you like it är en sorts mellanting mellan En midsommarnattsdröm och Trettondagsaftton: samma grundhistoria med en massa människor som flytt in i en skog som i den förra och samma förvecklingar kring pojke-spelar-kvinna-utklädd-till-man som i den senare (här dock ytterligare tillkrånglade).  Det är också likt de båda en komedi, med alla de förväntningar på alla pjäsens delar som vi idag hyser uppfyllda: det finns förvisso ett par skurkaktiga personer i med i syfte att få alla huvudpersoner att verkligen hamna i skogen, men lagom till sista akten reformeras de och blir så dygdiga och vill inget hellre än att hjälpa de vars liv de tidigare traktat efter – psykologisk realism får man söka efter annorstädes.

Däremot finns det här till skillnad från i En midsommarnattsdröm en klar yttre realism: skogen är en högst rejäl sådan, hemvist för hjortar, men inga alvkungar och oknytt med intresse av att lägga i de dödligas små bekymmer. Däremot tar dessa dödliga med sig en del tankegods ut i skogen: dels håller vänninorna Rosalind och Celie på och leker arkadiskt herdepar – Rosalind är den till man utklädda kvinna jag tidigare nämnde, driven från sitt tidigare hem med sin farbror och dennes dotter Celie, som dock hellre gick med Rosalind i exilen –, dels finns en grupp män kring Rosalinds far som även han en gång fördrevs av sin bror, varibland man bland annat finner den dystre Jaques, som med någon form av tidigt, rudimentärt miljömedvetande vid ett tillfälle anklagar de övriga för att de dragit in i skogen och stört och dödat de djur som har hemortsrätt där. Till slut finns där även den olycklige Orlando, även han driven från sin broders hus, och förälskad i Rosalind, som han möter i skogen utan att känna igen henne, varpå hon retas med honom och säger åt honom att han skall låtsas att hon är hans älskade.

Sedan finns det naturligtvis en hel del annat att roa sig med, såsom en annan av Shakespeares favoritgestalter – den sanningssägande dåren –, hans favoritskämt – att sätta horn på folk (från den Elizabetanska föreställningen att horn växte ut i pannan på bedragna äkta män) samt hans favoritliknelse –, här extra framfört med extra lyrisk kvalitet:

All the world’s a stage
And all the men and women are merely players;
They have their exits and entrances,
And one man in his time plays many parts

Passande för en pjäs där mycket bygger just på en förklädnad, i synnerhet en som det inte tycks finnas mycket anledning att hålla fast vid. Nåväl, As you like it är kanske inte den mest helgjutna av Shakespeares pjäser, men den är förtjusande rolig.

På tur genom Skandinavien

Karel Čapek är en mycket sympatisk författare, kapabel att skriva litteratur av diverse arter: pessimistisk science fiction, deckare, noveller, trädgårdsböcker och reseskildringar. Här är det fråga om den senare sorten, i form av Resan till norden, vari upplevelserna under en rundresa i Danmark, Sverige och Norge mot slutet av trettiotalet skildras.

Čapek är uppenbart imponerad: här tycker han sig finna den sortens enkla, förnuftiga, hederliga människor som möjligen hade kunnat hantera de scenarier han målade upp i sina spekulativa böcker: istället för att upptas av själviska småttigheter tycks nordborna ha förstånd att inrätta ett samhälle där alla kan leva ett drägligt och värdigt liv. Detta kan kanhända verka en smula överdrivet för en nutida läsare, men den nordiska föreställningen om den mänskliga staten lever trots allt kvar.

Det är inte bara människorna som fascinerar Čapek: han är minst lika förtjust i den natur han möter, från Danmarks slätter över den svenska djupa skogen till det norska havsbandet, och han fördjupar sig i långa beskrivningar i diverse saker han finner förtjusande, stödd inte bara på sin kapabla prosa utan även på sin förmåga som någorlunda duktig amatörtecknare. Visst, ingendera förmågan räcker riktigt ända fram, men han lyckas ändå ganska väl i skildringen av Nordnorge och hans färd på en liten, idag väl knappast som sjövärdig betraktad, båt mot midnattssolens land.

Som reseskildring betraktat är det väl ingen lysande bok, men det är ändå en rätt trevlig bagatell av en författare, som trots sin pessimism ändå håller uppe hoppet om en bättre människa: inte genom storstilade projekt eller ideologier, utan genom sin tro på att vanlig anständighet kan göra tillvaron bättre.

Blod och död

Thomas De Quincey är väl framför allt känd för att vara världslitteraturens store narkoman: där hans vän Coleridge skrev vissa av sina bästa stycken i samband med opiumrus är De Quincey känd för att självbiografiskt skildra behovet av just detta rus i En engelsk opieätares bekännelser. Han skrev dock även en hel del annat, och det som skall recenseras här är två sådana texter, texter som inte gärna låter sig sorteras i någon sorts fack: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst.

Soldatnunnan är berättelsen om Catalina de Erauso, berättad i tredje hand; De Quinceys omtolkning av en redogörelse publicerad i Revue des deux mondes för hur denna spanska unga adelsdam flyr ur klostret hon satts i, iklär sig manskläder och skippar sig till Sydamerika där hon tar värvning. Grundgenren är alltså biografisk pikaresk, men iklädd ett tjockt lager av De Quinceys kommentarer. Som De Quincey själv påpekar är det högst otroligt att man skulle ha accepterat denna berättelse som sanning om det inte vore för att det faktiskt finns belägg för hennes äventyr – måhända en alltför romantiserande term för händelser där hon bland annat av misstag mördar sin egen bror och räddas från galgen där hon redan fått en (av henne själv knuten!) snara kring halsen. Klart är i vilket fall att sådana personligheter sedan länge tycks ha upphört att vandra på denna jord. Tyvärr får man dock säga att man får se lite väl mycket av De Quincey i berättandet: pikaresken är en genre god nog i sig själv, och är inte i behov av en smått pladdrig kommentator för att vara njutbar. På det hela taget är det godtagbar läsning, men skulle lätt ha kunnat vara betydligt mer spännande om berättelsen fått lysa mer av egen kraft.

Den andra halvan av boken upptas av Om mordet som skön konst, vilket väl får kallas en essä i tre delar. I de två första ikläder sig De Quincey rollen som medlem i ett uppdiktat sällskap för avnjutandet av mord ur en rent estetisk synvinkel, en satirisk fiktion som är mycket väl genomförd och faktiskt ger upphov till en del lyckade skämt som den allvarliga avvikelse från den rätta vägen som kan ske om man inte tar sig i akt: det börjar med mord och slutar med lättja. Denna trevliga lilla moraliska provokation avlöses så av den tredje delen, ungefär likalång med de två föregående sammantagna, där tonen blir en helt annan och De Quincey först försvarar sitt tilltag och bland annat hukar bakom Swifts gestalt innan han övergår till ingående fallstudier av två mordfall, där han i frossandet i detaljer och de spänningsskapande tricken kommer riktigt nära kriminalromanen, en genre i hans samtid ännu inte uppfunnits men som onekligen hade framtiden för sig. Som

läsning betraktat är denna andra bokhalva av märkbart högre kvalitet, och Mordet som skön konst kan tveklöst rekommenderas, medan man med gott samvete kan avstå från att leta efter soldatnunnan. Skulle hon ändå komma i ens väg med mordkonnässörerna har man dock ingen större anledning att beklaga sig däröver

Hemlisar

Neal Stephensons Cryptonomicon är svår att klassificera: hälften av boken handlar om en grupp soldater under andra världskriget, som på olika sätt försöker hindra tyskar och japaner från att lista ut att nästan alla deras krypton har forcerats, hälften om dessa soldaters nutida (nåja; boken har mer än tio år på nacken) ättlingar, och hur dessa försöker starta ett it-företag som skall göra dem snuskigt rika (tio år på nacken var det). Redan här har boken ett stort problem: marinsoldater som försöker inbilla tyskar att de spanat på deras hamn i ett år när det man egentligen gjort varit att läsa radiomeddelanden är spännande, ett nystartat IT-företag är det inte. Lägg därtill att författaren förutom att berätta dessutom vill göra det så tufft som möjligt, och dessutom har en förkärlek för ironiska grimaser och ibland får för sig att det inte räcker med att boken är en hybrid av krigsroman och försvarstal för IT-teknik utan också vill att det skall vara humor (bland annat läggs mycket energi på någon slags parodi på Wales och små ösamhällen i Nordatlanten), och det blir bara för mycket, vilket klart visar sig i sidantalet: 900 sidor används där det hade varit övernog med hälften.

Trots detta så är det ändå ganska bra läsning: andra världskrigs-delarna är som sagt bra, och även om 90-talsdelen är betydligt slöare och ibland rätt poänglös bjuder även den på sina stunder av trevlig läsning. Samspelet mellan dem är också på det hela taget rätt väl hanterat, även om det är lite väl osannolikt att de yngre generationerna skall träffa på varandra sådär (fast det kanske är någon slags poäng att det inte skall vara sannolikt), och ibland undrar man faktiskt vad poängen med att ha med vissa av dessa yngre gestalter är överhuvudtaget. Eftersom Stephenson uppenbarligen identifierar sig själv som en nörd så är inte bara några av huvudpersonerna detta, utan boken innehåller även en hel del förklaringar av diverse relaterad matematik som kanske inte är strikt nödvändiga men som väl tjänar som ett sätt att visa upp hans kredentia: titta här, jag förstår faktiskt vad kryptering handlar om.

I slutändan lider boken något för mycket av allt extramaterial: den skulle kunnat vara betydligt tunnare och tätare, och med ett betydligt bättre slut än detta utpysande i ingenting. Svårare är att göra något åt sådant som att halva innehållet i grund och botten är rätt ointressant, eller att teknik- och samhällsutvecklingen lämnat Stephensons teorier liggande i vägrenen.  Det finns många goda idéer, och en del dåliga, men anrättningen är till slut mindre än summan av sina delar.

Det nya riket

När Jan Guillou bestämde sig för att skriva en uppföljare till sina Arn-böcker fick han genast tre problem att ta itu med; två som han själv försett sig med och ett som inte var mycket att göra åt. Det senare var att där Arns 1100-tal sannerligen är den svenska historiens mörka århundrade, om vilket vi vet mindre än det tidiga 1000-talet, så är 1200-talets första hälft förvisso också det dunkelt och svårtytt, men inte så svårtytt att det inte går att ställa frågor. En av de intressantare, och den som Arvet efter Arn är ett enda långt svar på, är denna: var höll egentligen Birger jarl hus? När han på allvar träder in på den historiska scenen är han redan en äldre man och vi vet att han hade bröder som besatte höga poster i riket, så han ha varit sysselsatt med något. Ändå tiger källorna. Guillou struntar i detta, och i hans berättelse finns egentligen inget gott skäl därtill; Birger skall ha varit kungens förkämpe som ständigt fick kämpa ner uppror, och frågan besvaras alltså helt otillfredsställande.

De två självförvållade problemen kommer in precis där det andra slutar: det första är Guillous idé om en »folkungaätt«, vilket någorlunda behändigt lät sig passas in i berättelsen om Arn, eftersom denne skall ha slutit sitt liv vid ungefär samma tidpunkt som de som samtiden kände under namnet folkungar för första gången sticker upp trynet: första gången de nämns är det som kung Sverker den yngres banemän. Senare står de mest för diverse uppror mot kungamakten, pikant nog just de som Birger jarl fick ägna så mycket energi åt att slå ner (»folkungaätten« som benämning på honom och hans ättlingar förefaller vara en 1600-talsuppfinning). Eller mycket och mycket, förresten: Guillou har ju uppfunnit en oövervinnerlig ryttarstyrka åt sina folkungar, och därför går mycket av berättandet åt till att, med dramaturgi lånad från Bamse, krångla till situationen så att dessa inte skall kunna användas.

Med sådana krumbukter, liksom ett detaljerat skildrande av hur de folkungska ryttarna slår allt sönder och samman när de väl kan släppas lösa, är det inte att undra över att berättandet blir mindre intressant än i de tidigare böckerna i serien: mindre tid till karaktärsutveckling – något det annat skulle finnas goda förutsättningar för: Birger går från ung, allvarlig forsvikare till kvinnojagande lätting till gotländsk handelsman till maktlysten ättejarl till hårdhänt riksbyggare, dock utan att man känner sig riktigt tillfreds med någon av metamorfoserna utom möjligen den första –, färre spännande detaljer om tidigmedeltida liv, mindre tid att riktigt komma in i någon rytm i berättandet. Birger, den hårde maktmänniskan, är dessutom långt ifrån sympatisk: man må hålla med om hans idéer, men knappast alla de medel han brukar. Det finns en intressant konflikt mellan hans längtan efter kärlek och hans vilja till makt, men den hamnar lite väl mycket i bakgrunden.

Arvet efter Arn är en sämre bok än de tidigare böckerna i serien. Det är inte en dålig bok, men Guillous tidigare fantasier om det tidiga Sverige har tyvärr fått spränga alla vallar och göra den till mindre intressant än vad den kunde varit på egen hand.

Arn och det militärindustriella komplexet

Guillous tredje Arnbok, Riket vid vägens slut, är den fånigaste av de tre. För visst kan man väl gå med på historien om lille ambidextriöse Arn som hamnar i kloster och uppfostras till tempelriddare, eller Arn som stridande i Heliga landet i tjugo år, eller Cecilia som botgörerska i kloster under samma tid. Men Arn som storföretagare och fostrare av en mindre armé riddare på Forsvik, där man dessutom tillverkar allt från svärd till filt till glas med närmast industriell organisation? Det blir för mycket, för fånigt, känns ytterligt anakronistiskt och mest dumt.

I andra stycken fungerar det bättre, som när Guillou bjuder på halvt uppdiktade bröllopsseder, låter Arn bygga hus med rinnande vatten eller förklarar varför man fortsatte med växelvisa kungar ur vad som numer kallas de sverkerska och erikska ätterna. Man kan väl invända att man efter att ha väntat på föreningen mellan Arn och Cecilia i en hel mellanliggande bok borde få se dem lyckliga tillsammans mer än Arn försökandes bygga fred med vapenmakt, men lycka och samförstånd är förvisso långt ifrån lika intressant som olycka och konflikt, och av sådant finns det en del: ovänskap mellan Arn och hans farbror jarlen, kung Knuts förtidiga död, krig med dansken, hämndaktion mot hustrumördare och annat.

Bortsett från att Guillou börjat virra runt med industrialisering och liknande, och att han därvidlag gjort Arn till en mer obetänksam person en vad en gammal borgherre borde vara, så är det väl på det hela taget en hyfsat värdig avrundning på serien: inte lika bra som de tidigare, men god nog ändå.

Arn i Heliga landet

I Tempelriddaren, andra installationen i Guillous bokserie om Arn och Cecilia (för åtminstone i denna del ägnar de två lika mycket utrymme), har Arn förflyttats till korsfararstaten Jerusalem medan  Cecilia går omkring och pinas på västgötskt kloster under den förfärliga moder Rikissa. Detta är också delen där Guillous från början påtänkta budskap skall meddelas: islam är i sig inget ont, muslimer är också människor, och även västerlänningar kan vara väl så enfaldiga och onda.

Arn rider tack och lov inte runt och är ambidextriös på ett lika iögonenfallande sätt som i första delen, även om det fortfarande påpekas då och då vilken fantastisk kämpe och hästman han är och hur gudfruktig och rättrådig han är till sinnet; det är alltså inte att undra på att berättelsen om den nästan lika gudfruktiga men betydligt maktlösare Cecilia är det som intresserar mest, eller att det är när Arn sitter på sin borg i Gaza och dömer mellan äktenskapsförbrytare och liknande som han är mest till sin fördel: hästburna våldsverkare finns det de som hanterar bättre än Guillou, men hans handlag med att hitta på småhistorier för att visa på annorlunda sätt att tänka är inte att klaga på.

En annan sak som talar till Cecilias fördel är att hon är den som utvecklas under bokens gång: från förskrämd och nästan ihjälmobbad, oskuldsfull liten flicka till stolt kvinna som kan ansvara för ett klosters ekonomi och genomskåda »sverkerhäxan« (ett ord som får det att rysa i kroppen, men av helt andra anledningar än de åsyftade) Rikissas anslag, medan Arn vid bokens slut är samme pragmatiske borgherre som hellre ser att de kristna kan hålla det heliga landet på lång sikt än invecklar sig i mördande fanatism, den ena av de två synder som till slut gör Saladins seger möjlig (den andra är den nepotism och allmänna inkompetens som utvecklade sig runt hovet i Jerusalem).

I slutändan blir dock omdömet likartat som första delen: bättre än man kanske kunnat förvänta sig, på det hela taget trovärdigt men med en del fula missar.

Arn i klostret

För den som tycker om att leta fel är Jan Guillous böcker om Arn – här representerade av den första, Vägen till Jerusalem – en guldgruva. Guillou har påstått att det språk han använder skall vara 1800-talssvenska, vilket kan betvivlas. Det som inte kan betvivlas är att mycket av den historiska bakgrunden är rena 1800-talet: allt vad olika sena och opålitliga källor har att meddela om personer och händelser har utnyttjats, och följaktligen kan man träffa på skuggfigurer som Joar Jedvardsson, påstådd bror till Erik den helige, eller biskop Henrik som gör sagda Erik sällskap på korståg till Finland. Detta är nu dock den skönlitteräre författarens privilegium, och inte mycket finns att invända mot detta i sig, i alla fall när det inte går att definitivt motbevisa sådana påståenden (även om det är ytterst osannolikt att något sådant genomförts eller letts av en biskop Henrik). Visst kan man även hitta sådant som är uttalat fel, som när huvudpersonen i klosterträdgården hittar tulpaner en 400 år innan de skulle introduceras i Europa och ge upphov till världens första spekulationsbubbla, eller detta eviga tjat om »folkungar«, »erikar« och »sverkrar« (ingen av beteckningarna är samtida; det fanns förvisso de som kallade sig folkungar och som var verksamma mot slutet av trilogin, men de var troligare en politisk gruppering (en gissning som baseras på jämförelser med norska »-ungar«; oavsett om detta vore fallet kan vi dock inte sluta oss till vad deras politiska mål skall ha varit) än en »ätt«, ett uttryck Guillou också handskas ovarsamt med), men även det får man väl förlåta: i det stora hela beter sig personerna trots allt 1100-talsmässigt.

Historien är i korthet att den lille ambidextriöse folkungen Arn Magnusson på grund av ett löfte till Gud uppfostras i kloster av cistercier, inklusive en före detta tempelriddare, och växer upp till stor stark ambidextriös riddare, som hämtad ur en av de mer verklighetsfrånvända riddarromanerna: religiös, lärd, god, oövervinnerlig med vapen, med den enda svagheten att han är för oskuldsfull för det 1100-talsbarbari man möter utanför klosterportarna. Nu tycks en gång Guillou oförmögen att ha annat än övermänniskor som huvudpersoner, och man får väl vara tacksam för att övriga figurer är mer trovärdiga. I vilket fall, Arn förälskar sig i granndottern Cecilia, de klarar inte att hålla på sig till bröllopet, och på grund av en del andra omständigheter och märkligheter i den kyrkliga lagen måste de ägna sig åt botgöring i 20 år, något som riktiga 1100-talsmänniskor knappast skulle fått göra men som är nödvändigt för att Guillou i nästa bok skall kunna ha Arn rida runt i det heliga landet och vara rättrådig och ambidextriös.

Så som den här recensionen artat sig hittills  är det väl lätt att få intrycket att jag inte direkt uppskattat böckerna. Visst är det lätt att driva med den superbegåvade Arn eller beklaga sig över Guillous många misstag, men i slutändan är det dock en bok som är svår att lägga ifrån sig, som faktiskt utnyttjar vad lite är känt om Sveriges 1100-tal på ett överraskande intelligent sätt, och som trots en del bekymmer i början faktiskt är skrivet på ett språk som lyckas ha en viss patina utan att låta alltför tillgjort. Det är inget odödligt mästerverk, men det är bättre underhållning än mycket annat man kan råka på i en bokhylla.