Guds gissel

Det elisabethanska dramat är välkänt: under några år i slutet av femhundratalet tycks det knappast ha gått att kasta en sten i London utan att träffa någon som kunde sätta ihop ett drama på habil blankvers. I viss mån är det väl Shakespeares förtjänst. Hans produktion skulle ensam kunna få vilken järntid som helst att framstå som en guldålder, men han var långtifrån ensam. Främst bland de övriga är kanske Christopher Marlowe, även han dramatiker med tämligen blygsamt ursprung. Hans efterlämnade produktion är blygsammare, men nog så intressant: hans Doctor Faustus i synnerhet är en klassiker och förelöpare till senare, stora verk. Här gäller det dock istället hans båda dramer om den siste av de stora nomaderövrarna, Timur Lenk, eller i Marlowes version: Tamburlaine the Great.

Det är knappast Shakespearekraft i handlingen: att det inte finns några komiska bihandlingar, eller bihandlingar över huvud taget, kan inte sägas mycket om. Men i synnerhet det första dramat saknar nästan helt dramatisk spänning: Tamburlaine börjar som fåraherde, men rekryterar soldater och erövrar så först Persien, sedan delar av det turkiska väldet och tar den turkiske kejsaren till fånga, varefter han även besegrar den egyptiske sultanen. Förutom hans mellanhavande med sultanens dotter Zenocrate, som han förälskat sig i och som ber att han skall skona hennes far, är det egentligen bara språket som håller pjäsen i gång. Återigen: detta håller inte riktigt Shakespeareklass, men är gott nog.

Andra delen är bättre: här finns en intressant konflikt med Tamburlaines söner, där två tycks villiga att följa i faderns spår medan den tredje inte tycks uppskatta martialisk ära, det finns motståndare av mer varierad karaktär, intressanta utvikningar om religion: en kristen kung som inte håller sina löften och krossas av sina muslimska fiender och ett bokbål anstiftat av Tamburlaine precis innan det han blir sjuk och dör. Fortfarande inte yppersta klass, men klara framsteg.

Annars är det man bäst minst Tamburlaine själv: han har enormt höga tankar om sig själv och sin förmåga, och en uttalad vilja att erövra världen, utan att det riktigt framgår vad han tänkte göra sedan. Han är grym, men har en viss heder: de som böjer sig inför honom skonar han, men de ges endast en chans. Hans vänner belönar han, hans fiender förödmjukar han. Han är energisk, dynamisk, fascinerande och skamlös. Pjäserna som bär hans namn är inte dåliga, men man önskar att de kunnat utforska fler delar av hans lynne.

Leviticus

Tredje Mosebok kan i princip sammanfattas som varande de hebreiska renhetslagarna: det finns inte mycket av handling, men desto mer av föreskrifter. Förutom de tradigt repetitiva lagarna för diverse offer (av boskap, småboskap, fåglar, alla med beskrivningar av diverse olika typer av offer) finns här uppgifter om vilka djur som är rena (idisslare med kluvna hovar; vattendjur med fjäll och fenor; fåglar, dock inte sådana som tar rov) respektive orena (dessa listas vanligen separat, men i princip är det vad övrigt är), hur präster skall avgöra vad som är spetälskt och därmed orent, samt vem man ej får ha sexuella förbindelser med (i princip desamma som idag skulle leda till lagföring för incest, samt motsvarandes äkta makar, samt även makas syster eller närmare kvinnliga släktingar – lagarna är uppenbart skrivna för män). Dessutom påpekas i detta sammanhang att man inte skall offra sina barn till Molok – varför just detta är extra förbjudet förklaras dock inte.

Dessutom finner man här föreskrifter om de judiska högtiderna, inklusive det jubelår som skall firas vart femtionde år, då all mark som varit såld skall återgå till sina ägare, och alla israelitiska skuldslavar friges.

Bäst är det stycke där Herren förklarar vad som skall ske med de som inte upprätthåller hans förbund: »Jag skall låta er himmel bli som järn och er jord som koppar«. Jag förstår inte exakt vad som menas, men jag tror inte heller jag vill veta. Stycket fortsätter med en del andra straff, för de som framhärdar i sin olydnad. Det finns mycket att säga om att skriva kontrakt med djävulen, men frågan är om inte Gud är mer skrämmande: inte nog med att man absolut inte vill bryta dem, han dikterar villkoren själv.

Stockholmsliv

Det är inget vidare gott liv som bjuds de fyra kontoristerna som utgör Norrtullsligan, i Elin Wägners roman med samma namn: kvinnors lön är inte bara lägre, den är skamligt mycket lägre, och människovärde är något de får finna själva, ty samhället tillerkänner dem inte mycket sådant. Men genom att leva på bröd och pilsner kan man hanka sig fram, kanske till och med försörja sin lille bror, eller någon gång unna sig  något. Står ut gör man väl främst tack vare att man i alla fall inte är ensam: bor man fyra tillsammans är det alltid någon som har lite extra pengar eller gott humör till de andra. Till slut tar orken dock ändå slut, och avgång ges egentligen bara på tre sätt: giftermål, utflytt från staden eller döden.

Att höja sina röster hjälper heller knappast: det är arbetsgivarnas marknad, och de vet det. Låga löner och närmanden, skrämseltaktik och patronisering. Undra på att man tröttnar.

Förordet av Annika Lantz påpekar hur lite det är som hänt, i alla fall vad gäller de grundläggande problemen. Samtidigt: skillnaderna är också stora. Lönerna är inte lika än, men ingen kan längre stå och försvara det rakt av. Kvinnliga arbetare ses inte längre som en samhällsfara. Det finns arbetsgivare beredda att utnyttja anställda, men det är något som måste skönmålas om det skall ses som acceptabelt. Elin Wägner skulle knappast vara nöjd idag, men hon skulle nog glädjas åt att saker bättrats.

Endast två ting äro vita

Jag tror inte jag kan hålla mig: scenen i Dorothy Sayers Strong Poison där Lord Peter Wimsey första gången möter – och friar till – Harriet Vane är det roligaste jag läst på mycket, mycket länge. Hon sitter alltså i arresten, har just genomlevt en längre rättegång på de anklagades bänk, och väntar nu på att rättegången skall tas om efter att juryn inte kunnat komma överens. In vandrar så Lord Peter, lite småfånig men väldigt charmerande, och, efter att först ha frågat om den mördade – Harriets före dette – och om hon var upprörd på grund av hans död så kommer ett påstående om att han skulle vilja gifta sig med henne när det hela är över och han har fått ut henne – fast hans utseende är väl förresten inte frånstötande; hon påminns inte om vita sniglar eller får gåshud?

Nåväl, detta är inte enda sådana episoden. Detta är på det hela taget mer än roman om Lord Peter med vänner än en riktig deckare: läsaren kan snart lista ut vem och på ett ungefär varför, även om styckena där fröken Climpson med kollegor snokar runt är väl så viktiga för att verkligen skaffa fram bevisen, så man får energi över till att bry sig om Peter och Harriet, och Parker och Lady Mary, och andra i närheten (det är lite som Sayers helt plötsligt kommit på att hon har en hel radda gestalter som kan få återkomma), och detta är minst lika roligt.

Jag vet inte riktigt vilken form framtida böcker kommer att ha: Sayers kan när hon vill få till riktigt bra deckare, eller halvdana deckare med trevliga scener ur Peter Wimseys liv, och jag finner att jag hoppas att den senare vara skall överväga, även om en kombination vore ännu bättre.

Uppenbarelser

För den som är van vid Fritiof Nilsson Piratens mer komiska berättande är Bokhandlaren som slutade bada inte helt väntad: förvisso är det också här i grund och botten skrönor i skånsk miljö, och även om humorn framkommer är den uppblandad med ordentliga doser tragik. Ofta är det snarast tragik som spätts med små doser humor.

Titelns bokhandlare är också huvudperson: Jakob är förnamnet, badandet, och det efterföljande disputerandet, sker i en liten krets där han är den främste, och vari man återfinner hans främste vän korpralen Krakow, som spelar rollen som landsbyggds-Don Juan, utan att det dock ligger större allvar däri. Bokhandlaren är en rätt ensam själ som alltid varit för blyg för att finna väg till ena pigo, och beundrar därför den mer världsvane korpralen, som i sin tur beundrar bokhandlarens boklärdom. En dag lyckas bokhandlaren vinna pengar som tar honom och hans vän till Stockholm för att söka efter korpralens gamla kärlek Sabina. Bokhandlaren finner henne, men av barmhärtighet döljer han sanningen för sin vän: hon är nu gammal och fördärvad, en före detta sköka ingen längre vill ha. De återvänder hem, och tillvaron fortsätter med sammankomster varje söndag under det varma halvåret.

Så en dag kommer till slut förändringen, i form av en vacker dam, syster till bokhandlarens lätt efterblivne granne. Hon återvänder nu till Grimsby efter år i Antwerpen, med ett minst sagt spännande bagage. Tycke uppstår, giftermål ingås, och så kommer katastrofen, som leder till motvilja och förtal, avsky och isolering, och sedan allt mer hatfulla utfall makarna emellan. Det är ingen vacker syn, även om många av detaljerna vore enastående komiska om inte bitterheten vore så tydlig och så begriplig.

Berättelsen är i sig inte sådan att den direkt gör ett trevligt intryck, även om enskildheter gör det. Mitt i all must och frodighet är dock personernas uppträdande i stort sett rimliga, och Piratens handlag med skånsk landsbygd omkring förra sekelskiftet är omisskännligt. Ändock  föredrar jag nog hans lättare stycken.

Exodus

Om det finns något att lära från Andra Mosebok så är det: håll dig väl med Herren, ty han är en nitälskande gud. Tillika en hämndlysten, okontrollerad och allmänt elak gud. Låt oss ta hela historien med Farao: visst, israeliterna hålls i fångenskap och får inte gå ut och be i öknen, och Farao vill döda alla nyfödda gossebarn, så man förstår att Gud kan tänkas vilja frige sitt folk och kanske också hämnas lite grann på Farao och andra välförtjänta puckon. Lite plågor i stil med paddor, mygg eller konstant mörker kan faktiskt ses som påkallat. Men. Varför i helvete måste han gå omkring och låtsas som om det bara är Farao som är att beskylla, när det faktiskt är Herren själv som förhärdar hans sinne så att han inte släpper iväg israeliterna? Och det där med att döda allt förstfött – gick inte igenom det där redan i Första Modebok, att kollektiva bestraffningar inte är acceptabelt?

Gud försöker i och för sig ursäkta sig med att han bara gjorde det för att det skulle bli uppenbart för egyptierna att han är den mäktigaste guden, men kan inte en gudom som påstår sig ha skapat världen hitta på något lite mer konstruktivt med sina krafter? Jag har hört att skapandet av olivträd brukar vara uppskattat…

Annat man lär sig: Gud är besatt av detaljer. Man slipper visserligen nästan helt genealogin, men å andra sidan får man, långa, långa beskrivningar av förbundsarken,tabernaklet, bordet, ljusstaken, rökelsealtaret, smörjelseoljan, brännofferaltaret och kopparbäckenet. Liksom prästernas klädesdräkt. Inte rolig läsning.

Dessutom, utöver tio Guds bud, även uppbyggliga saker som »En trollkvinna skall du inte låta leva« och »Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk« (vilken kommer direkt efter föreskrifter för de tre stora högtiderna, och egentligen är en markering mot andra kulter). Detta stycke är väl annars det som innehåller mest vett, även om det är lika delar nåd och barbari.

Till slut ett par ord om monoteismen: det är här tämligen klart att någon strikt sådan inte ens förespeglade Herren: man skall visserligen inte tillbe några andra gudar, men det sägs faktiskt inget om att dessa skulle vara falska, bara att Herren är en svartsjuk gud som inte kan gå med på sådant.

Anglofili

Som pendang till sin Döda vita män, som behandlar döda brittiska, manliga excentriker har Johan Hakelius även skrivit Ladies, som handlar om brittiska kvinnliga excentriker (inte nödvändigtvis döda). Tyvärr är det en inte fullt lika rolig bok: kvinnor tycks ha svårt att utveckla riktigt samma fulländade excentricitet som män, även när de föds och lever inom det brittiska imperiets hägn. Möjligen är problemet brist på offentlighet och arbeten där sådant tillåts odlas, ty de som kommit närmast – Två feta damer och Dame Edith Sitwell var åtminstone i någon mening arbetande, och inte officiellt sett att betrakta som någon makes hustru.

Annars är det en hygglig samling underliga existenser, företrädesvis ur den övre aristokratin, med levnadsöden utöver det vanliga: maka till rajan av Surawak, hertiginnor, protesterande mot snusk på tv, ambassadörshustrur. Ofta tyvärr dock som sagt privatexcentriker. Väl skrivet är det dock, i alla fall för det mesta: ibland blir det yviga lite för blomstrande och formuleringarna obegripliga självmotsägelser. Det är en heltigenom onödig bok, och därför riktigt trevlig, trots att den inte når riktigt upp till föregångaren .

Kapten Aubreys finanser

När Patrick O’Brian bestämde sig för att använda Thomas Cochrane som grund för Jack Aubrey så nöjde han sig inte med att ta hans maritima bedrifter: i The reverse of the medal är det dags för Jacks dåliga sinne för pengar att ta form av den skandal som ledde till att Cochrane dömdes för bedrägeri.

Men för att börja i samma ände som boken: i inledningskapitlen är Jack i sitt rätta element, på väg hem från sitt uppdrag i Stilla havet, och med en ordentlig hög prispengar att hämta ut. Lyckan grumlas något av oro för vad Sophie skall tycka om att Jack tydligen har en oäkta son, men annars är det samma sjöskildring man vant sig vid.

Väl i England hamnar han dock i sällskap med en man som tipsar honom att göra vissa investeringar då det snart skall bli fred med Frankrike, vilket Jack gör, liksom att i sin tur tipsa sin far, den siste man som borde blandas in i den här typen av affärer, och hamnar därför i finkan. Stephen försöker därvid göra vad han kan för sin gamle vän, inklusive att använda ett arv för att köpa den gamla HMS Surprise och omvandla henne till en kapare.

Det är en bra bok, speciellt som den ligger mer åt Stephens håll till och egentligen är en enda räcka av personliga besvikelser av diverse slag. Nu skall vi se hur Jack Aubrey ter sig utanför flottan.

Min strupes sår

Jag vet inte om det epitet Pär Lagerkvist försåg sina Onda sagor med är direkt rättvist: de är definitivt mörka, fyllda med ångest och pessimism, men ondska? När en berättelse som »Hissen som gick ner i helvete« – en mycket bra berättelse för övrigt, även om titeln gärna kunde fått vara mindre avslöjande – inte består av svavel och rök, utan något betydligt sjaskigare, så finns det trots allt någon sorts försoning.

Men, som sagt: ångest finns det gott om, liksom ibland skräck: ett spöktåg, en stackars sinnessvag som tror sig vara Frälsaren, eller Sommarmorgon som försöker få en man att försonas med sin döende bror. Min favorit är nog »De vördade benen« om hur innevånarna i två krigförande länder får höra att spökena efter deras hyllade krigare tycks ha börjat umgås med varandra, startar undersökningar, konfronterar spökena, och får höra att de visst fortfarande hatar varandra, men att de byter ben för att få lite ordning i gravarna. Eller »En hjältes död«, där en man betalas 500 000 för att balansera på ett kyrktorn och ramla ner och dö – den känns snarare som den är från de senaste åren, inte från mellankrigstiden.

Onda sagor är inget för den som vill ha sockervaddsläsning, men annars är den definitivt rekommendabel.

Genesis

Jag har nu äntligen tagit mig i kragen och påbörjat ett projekt jag under en längre tid haft tankar på: jag skall läsa Bibeln. Närmare bestämt den bibel jag fick i konfirmationsgåva, en moderniserad utgåva av 1917 års bibel (egentligen skulle jag vilja läsa Karl XII:s bibel med moderniserad stavning men bibehållen grammatik, men jag vet inte om någon sådan finns att få tag på). Språket är stundom erbarmligt, men jag tror inte den senaste översättningen är stort bättre. Vidare är böckernas bok är en tjock sak, så jag planerar att ta en eller ett par av dess böcker i taget.

Först ut: Första Mosebok. Direkt slår en det absurda i alla fundamentalistiska tolkningar, när de som nedtecknade boken bestämt sig för att ta med två inte helt kompatibla skapelseberättelser: först svävar Guds ande över vattnet och skapar världen på sex dagar och vilar på den sjunde och ser att det var gott och hela den baletten, och sedan skapar Herren Gud (de två varianterna motsvarar de hebreiska Elohim respektive Jahve) världen, människorna och djuren. Sedan kommer syndafall och Kain och Abel och syndafloden och Babels torn och allt det där, för det mesta ytterst kortfattat. Insprängt i detta finns också de eviga släkttavlorna där Sem födde Arpaksad födde Sela födde Eber födde Joktan födde Hasarmavet (autentiskt exempel, fast jag har uteslutit alla syskon), vilket leder till undran hur någon orkat bry sig?

Annat man kan lära sig: Gud är en elak, sadistisk jävel som överreagerar så fort människan inte beter sig som han vill (innan han förstör Sodom får Abraham att lova att avstå om det går att uppbringa 10 ärliga män i staden, så att sådana slipper straffas för andras synder. Jag vet inte vad som är värst här: Gud, eller att det tydligen inte gick att hitta 10 sådana män). Saker som att låtsas begära Abrahams son som offer, eller att ha ihjäl Onan bara för att han inte ville göra sin brors änka gravid är också mindre tilltalande. Sagda änka är för övrigt ett ypperligt exempel på den sjuka sexualmoralen: när hon inte tycks få den kvarvarande brodern till make (eftersom de gått så bra med de tidigare två) så klär hon ut sig till hora och skaffar barn med svärfar. Sex inom familjen är över huvud taget en specialgren: Förutom historien om Lots döttrar (som man inte får reda på vad de heter) som super sin far full och sedan ligger med honom och föder två barn som blir stamfar till de moabiter och de ammoniter (sa ju att jag ville ha Karl XII-grammatik) så är hela Abrahams familj ett enda näste av giften med halvsystrar och kusiner och annat på ett sätt som väl närmast kan jämföras huset Habsburgs spanska gren.

En särskild utmärkelse för sadism går dock till Jakobs söner Simeon och Levi, som när deras syster våldtagits lurar våldtäktsmännen och hela deras stad att omskära sig med ett löfte om att de då skall få deras syster till maka, och sedan när hela stan ligger där med infekterade kukar går de runt och har ihjäl allt som på väggen pissar (fan, vad jag vill ha Karl XII:s Bibel: »allt mankön« är inte tiondelen så bra). Å andra sidan: den som är så dum att den tror att någon skulle vilja ha en våldtäktsman som svåger kan knappast klaga om den blir lurad.

Sedan avslutas hela alltet med berättelsen om hur Josef blir Faraos högra hand och räddar Egypten från hungersnöd (och på köpet genomför ett statligt övertagande av all jordbruksmark och alla kreatur, dessutom via »ärligt« köp), men den berättelsen är rätt tråkig, förutom den avslutande välsignelsen där Jakob välsignar alla sina tolv söner med lite poesi: »Ett ungt lejon är Juda«, och så vidare.

Betraktat rent estetiskt är det väl så långt av rätt blandad karaktär, med en del bra stycken uppblandat i stycken som man hastar förbi. Moraliskt finns dock inte mycket att ta efter.