Det tycks som om Jane Austen när hon skrev Emma tröttnat på att skriva om väluppfostrade dygdemönster till hjältinnor: Emma Woodhouse skulle nästan passa som en avskyvärd kusin eller syster någonstans som på grund av sin högfärd och inbilskhet gör allt för att hindra det lyckliga slutet, och skulle som sådan ställa till med en hel del förtret. Fast ändå inte, ty Emma inser naturligtvis till slut alltid när hon handlat fel och rättar sig, och hon har faktiskt en stor portion förmåga att göra rätt från början: det är egentligen bara andra ungmör i hennes närhet som hon lyckas trassla till saker för (även om det vore långt mer moraliskt rättvist om hon kunde göra detsamma för några av de självupptagna bifigurer som finns i romanen).
Det kanske är lika bra att ta det från början: Emma Woodhouse bor med sin gamle, rike, orolige fader. Hon har för ovanlighetens skull inte det minsta pengabekymmer (även om andra i hennes omgivning kompenserar för detta klara karaktärsfel hos en Austenhjältinna), hon är vacker, intelligent, beter sig för det mesta väluppfostrat. Så vad kan då fattas henne? Tja, något att göra, förutom att ta hand om fadern och hushållet: den brist på verklighetsförankring hon uppvisar – hon låter ofta sin fantasi springa iväg med henne och formar idéer som sedan visar sig helt sakna grund – tycks vara ett resultat av den instängda tillvaron i ett samhälle där varje ny ankomst ger diskussionsunderlag för flera veckor. Speciellt illa drabbar fantasierna Harriet Smith, oäkta dotter till någon som satt henne i internatskola, som Emma tar under sina vingar och försöker få att uppträda som en dam, utan en tanke på att hon kanske aldrig kan komma att få de pengar som krävs för sådant.
När Emma först börjar med detta är det nästan så man vill ge upp för att slippa läsa om hennes inbilska, uppblåsta beteende. Som tur är går detta över, och till slut var det hela så spännande att jag inte kunde lägga ifrån mig boken vid normalt sovdags – något som inte hänt på riktigt länge. Till den köping som utgör Emmas hela värld – hennes orolige far hindrar henne från att röra sig längre sträckor – kommer nämligen nya människor, och snart har alla dragits in i ett väldigt spekulerande om vem som egentligen är förälskad i vem. Emmas fantasifullhet gör att man förstår att hennes gissningar troligen är fel – speciellt som det motsägs av den mer klarsynte Mr. Knightley – men det innebär ju inte alltför mycket. Det är dock fullt möjligt att lista ut åtminstone vissa av dessa kärlekspar på förhand.
I en av de där fantastiskt avslöjande essäerna som bifogats texten – varför de prompt skall vara först förstår jag inte; de ger ingen större glädje till den som inte redan läst berättelsen – klandras en av filmatiseringarna för att den placerar alltför stor emfas vid klassamhället. Författaren påstår att Emma i själva verket speglar ett samhälle där sådana distinktioner nästan suddats ut. Det är märkligt, för av de Austen-romaner som jag hittills hunnit med är detta nog den där huvudpersonen varit mest upptagen med att hon tillhör en bättre samhällsklass: man kan ge gåvor till och prata vänligt – inte nedlåtande! – med de mindre bemedlade, men en fri bonde går inte att umgås med, och hon den nyinflyttade köpmansdottern skall inte tro att hon har någon rätt att föreställa bygdens främsta dam (hennes totala vulgaritet är nog snudd på rekord till och med hos Austen). Och kan man verkligen gå på middag hos paret Coles? De verkar ju vara trevligt folk, men någon verklig klass verkar de inte ha – de har ju själva tjänat ihop sina pengar!
Nå, detta var som sagt första boken på länge som höll mig vaken längre än planerat (Austen har till och med lyckats få till ett slut som inte tycks alltför abrubt) vilket gör att jag inte kan annat än rekommendera den varmt.
För den som närmast tänker på Runebergs infama porträtt i Fänrik Ståls sägner är det en lätt chockartad upplevelse att läsa Christopher O’Regans skildring av Gustav IV Adolf i I stormens öga: långt ifrån att en halsstarrig galning som tror sig kunna påverka kriget med ryssen genom ett maskeradnummer (sådant hade fadern bättre hand med) skildras Gustav IV Adolf här som en i grunden plikttrogen och klarsynt politiker, dock totalt utan förmåga att omge sig med pålitligt folk: hans regering sysslade mest med att obstruera hans beslut, hans befälhavare i finska kriget ägnade sig mest åt att fly eller kapitulera, och till och med hans närmaste intrigerade mot honom.
Boken ägnar sig främst åt att beskriva 1809 års revolution, då Gustav Adolf berövades tronen, samt vad som ledde fram till den och något av vad som därav kom. Fokus ligger alltså i första hand på intriganter, i andra hand på den utrikespolitik som Gustav Adolf fick så mycket stryk för men som hans efterträdare sedan kom att ansluta sig till. För det mesta är det rakt berättande, där författaren undviker att sätta sig och sitt resonerande i rampljuset. Detta gör nu kanske inte så mycket när det är frågan om en tid när det egentligen finns mycket att bråka om när det gäller händelseförloppet, men ibland blir man betänksam: visserligen påpekar han att det är segrarna som skrivit Gustav Adolfs historia, och att det var för dem passande att häva så mycket skit de bara kunde på honom, men den skulle lättare kunna tvättas bort genom att det pekades ut mer explicit var den fått fäste än genom att låtsas som om den inte fanns. Nu undrar man om det är O’Regans personliga fördom som får honom att säga att det var hertig Karl som spred ryktet om att Gustav Adolf inte var son till Gustav III, eller om det verkligen är allmänt accepterat, speciellt som O’Regan inte håller sig med någon notapparat.
På det hela tagen framstår boken som lite väl apologetisk och gustaviansk: revolutionärerna och ämbetsmännen som motverkade Gustav Adolf utmålas som ett gäng skurkar (vilket de formellt sett också var. För att avgöra huruvida de även var det moraliskt krävs det mer än vad O’Regan meddelar för att avgöra). Gustav Adolf utmålas som en nästan alltigenom god figur: när han begår missgrepp skildras det som misstag, inte som något grundläggande karaktärsfel (förutom det att han är för naiv). För den som vill få reda på vad som verkligen hände när Gustav IV Adolf fördrevs från tronen finns det naturligtvis mycket att hämta här, men boken verkar inte helt pålitlig på den när den kommer med omdömen.
20 år sedan muren föll. jag borde väl skriva något långt och förklarande om pan-europeiska picknickar, DDR-ledningar, och Gorbatjov, men det får nog stå tillbaka för kanske den bästa sammanfattningen av hela skitprojektet de hjälptes åt att demolera som skapats:
Huvudpersonen i Kevin Fratos Numera negerkung, Harley, har det inte lätt: Han har flytt från USA för att undvika sin inkallelseorden, och hamnat i ett i dubbel bemärkelse kallt Sverige, där ingen verkar bry sig. Det är kanske bättre än den rent negativa uppmärksamhet samhället skulle ägnat honom därhemma, men ändå. Han hamnar i en Svenska B-kurs, uppfinner alter egot Lay-Z, och retar gallfeber på sin lärare med sina verklighetsfrånvända uppsatser och sitt automatöversatta språk. Samtidigt skriver han brev till sin bror som är soldat i Irak och längtar efter sin fostersyster/älskade i Philadelphia.
Det är en stark berättelse om hur kriget förstör personer; inte bara Harley utan även brodern Joey och fadern Leonardo, som var i Vietnam, men även hur uselt det är att inte tillhöra de bemedlade i USA och hur omänsklig svensk flyktingmottagning är. Harley är långt ifrån den som lider mest, även om hans personliga, instängda helvete, varifrån han genom att spela Lay-Z söker kontakt med sin svensklärare är illa nog för tre. Samtidigt förtas det hela av att man börjar ana en foliehatt på författaren: inte kan väl terroriststämpeln appliceras med sådan total urskillningslöshet i verkligheten? Dessutom förekommer det lite väl många sammanträffanden: en trång krets personer träffar på varandra om igen och igen. En gång kan väl accepteras, men när det händer tredje gången blir det för mycket.
Automatöversatt språk var det också. Harley skriver till en början svenska som han egentligen hette Google Translate, med de mest märkliga vändningar som ibland tar sin tid att dyrka upp: han går igenom »sederna« på flygplatsen, hittar »100-dollars lagförslag«, och frågar om folk »fångar hans driva«. Till det kommer dubbel bestämd artikel (»den presidenten«) och andra grammatiska tokigheter.
Breven till brodern – där man ser tydligare vad som verkligheten låg bakom de eskapader Lay-Z utför i svenskauppsatserna– är däremot skrivna på en engelska, och augustprisjuryn valde att inte ta boken till beskådan på grund av språket. Jag vet inte om det var det enda som hindrade, och jag vet inte om den är riktigt så stark att den hade kunnat vinna, men nog hade den förtjänat chansen att ställa upp.
Friedrich Nietzsches Så talade Zarathustra är en av de där böckerna som precis kommer över tröskeln till att vara rumsrena: nazistanstrykningen vill inte riktigt släppa. Det är nog lika bra det, för även om inte nazisterna tagit upp den och dess idéer om »övermänniskan« som en del av sitt tankegods så hade den ändå varit en mycket obehaglig bok. Nietzsche uttalar sig genom profeten Zarathustra, och brännmärker i stort sett hela det existerande samhället, dess moral och upprätthållare. Huvudargumenten tycks vara att Gud är död samt att utvecklingsläran visar på att den nuvarande människan bara är ett steg på vägen, och från dessa inte orimliga åsikter hävdar Nietzsche att all etablerad moral måste kastas över ända, att barmhärtighet är ett gift, att alla som inte är Zarathustra är dumma, svaga, vilseledda eller korrupta – oftast på samma gång.
Bortsett från att moralen stinker av tonårstrots och misogyni (Nietzsches åsikt tycks vara att kvinnor endast går att umgås med när man har en piska i näven) så är det även en utomordentligt svårtillgänglig bok rent språkligt: Zarathustra går vid ett tillfälle till angrepp mot diktarna:
De är för mig inte renliga nog: de grumlar sina vatten så att de ska se ut att vara djupa.
Detta är nu en ovanligt klar och förståndig tanke hos Nietzsche; för det mesta får man dock intrycket att han inte så mycket grumlar vattnet själv för att framstå som djupare utan för att han inte kan bättre. I stycket han kallar »De sju inseglen« använder han omkvädet
Å, hur skulle jag kunna undgå att trängta efter evigheten och efter den bröllopsartade ringarnas ring,– återkomstens ring?
Jag har ännu aldrig funnit den kvinna, med vilken jag ville ha barn, det skulle i så fall vara den kvinna, som jag älskar: ty jag älskar dig, o evighet! Ty jag älskar dig, o evighet!
Nej, på det hela taget tycks allt tramsigt övermänniskotal (Nietzsche tycks förresten vara lamarckist och hävdar alltså att samtiden gör bäst i att sträva mot det som komma skall) och tjat om hur ond han är utmynna i en etik för eremiter; för dessa uppfyller de två krav som krävs för att Nietzsches tankar inte skall utmynna i olycka: de slipper umgås med andra – och andra slipper umgås med dem.
Av Jane Austens romaner brukar Northanger Abbey anses som den minst lyckade: psykologin är oftast väl enkel, och även om humorn i drifterna med de gotiska romaner som hjältinnan Catherine Morland läser överlevt förvånansvärt väl, så är historien synnerligen okomplicerad: Catherine åker till Bath tillsammans med grannarna Mr och Mrs Allen, där hon träffar dels de ytliga syskonen Isabella och John Thorpe – han är en ohyfsad tölp som mest bryr sig om sin häst, hon är en typisk Austensk dålig flicka, tanklös och självisk – och de mer väluppfostrade Henry och Eleanor Tilney. Man förstår direkt att Catherine och Henry är de som kommer få varandra på slutet, men till skillnad från andra böcker av Austen så upptas inte den mesta av tiden med vånda över olika hinder för giftermålet.
Nej, Northanger Abbey är för det mesta tämligen renodlad komedi: Catherines extrema naivitet kontrasteras mot Austens mer cyniska kommentarer, och i alla fall i början är texten strösslad med ironiska kommentarer om vad en hjältinna kan förväntas få utstå av rånförsök och ondsinta bekanta, medan syskonens Thorpes ytlighet och förställning får sig de kängor de förtjänar. Lite mer godmodigt gycklas också med Mrs Allens oförmåga att tänka på annat än hur hon klär sig. Efter en tid, efter att Catherine fått utstå en del milt obehag på grund av familjen Thorpe erbjuds hon att lämna Bath för att bo ett par veckor hos familjen Tilney. Eftersom det romantiska intresset för den intelligente och vänlige Henry redan väckts så behövs inte mycket övertalning, speciellt som hon fått reda på att familjen bor i vad som en gång varit ett kloster. Catherine har förläst sig på dåliga gotiska romaner, och blir överförtjust över tanken på ett hem som tycks utlova mörka rum med stenväggar, gamla märkliga porträtt och annat liknande. Naturligtvis blir hon gruvligen besviken när Northanger Abbey visar sig vara tämligen modernt inrett, utan minsta lilla lönngång.
Från detta skulle man kunna tro att Austen velat driva med allt vad gotiska noveller heter, och visst finns det klara inslag av parodi, men också uttalat försvar av rätten att läsa även lättare litteratur, och boken tål klart att jämföras med Don Quijote: även om det är möjligt att förläsa sig så innebär det inte att allt i romanerna är förkastligt – en lätt (nåja) förvirrad romantiker med hjärtat på rätta stället kan i längden vinna över mer världsliga personer –, och bara för att Northanger Abbey inte är ett gotiskt skräcknäste betyder det inte att allt är solsken och fågelsång.
Även om det går utmärkt att kritisera Northanger Abbey för det enkla upplägget, att slutet inte har samma poetiska rättvisa som andra av Austens romaner, och att uppdelningen i personer man skall gilla och sådana man skall ogilla är lite väl tydlig så är komiken så säkert utförd och de mindre händelserna så bra tecknade att det ändå är klart läsvärt.
Kan man verkligen skriva en bok om frillor? Är inte bara »frilla« gammelsvenska för »mätress«, en älskarinna att roa sig med som kungar tar för att stå ut med sitt politiska gifte? Nej, hävdar Pia Gadd i Frillor, fruar och herrar – en okänd kvinnohistoria (»okänd« får man ta med lite salt: med tanke på vilka ungar som kom ut ur sådana förhållanden har det inte kunnat sopas undan hur som helst), frillan hade tvärtom en åtminstone halvofficiell status, och syftade inte enbart till att kungar och prinsar skulle få roa sig i sängen. Frillobarn sågs under lång tid som åtminstone halvt officiella, och var till en början varken bättre eller sämre än andra ungar (de flesta av Norges och Danmarks tidiga kungar var frillobarn. Svenska förhållanden vid samma tid är för dunkla för att frågan ens skall vara värd att ställas).
Alltså: frilla blev man genom att den unge ädlingen i fråga avtalade så med ens föräldrar. Man fick därmed tillräcklig status för att till exempel kunna vistas vid eller till och med vara den främsta vid ett hov. Barn man fick hade man rätt att ta hand om i ett fåtal år, sedan skulle de uppfostras av faderns familj. När ädlingen tröttnat på en eller skulle gifta sig avdankades man med ett par större gårdar, och giftes vanligen bort med någon ädlingen närstående lägre adelsman. Eftersom frillorna typiskt kom från hyfsat välbeställda men ändå inte speciellt ansenliga familjer– fadern var vanligen präst eller borgare – fick de sig en stark statusskjuts, liksom hela familjen. Två gånger blev frillor till och med drottningar, låt vara att det inte varade mer än ett par veckor av olika skäl.
Gadd beskriver detta system tämligen väl, med fart och snärt, även om man kan hitta ett par saker att anmärka på, främst den gamla idén om ättesamhälle – »dess förekomst har ibland avfärdats som en myt eller som en lärd konstruktion« enligt NE – men även påståenden om att Johan III skall ha varit Gustav Vasas favorit, en uppgift direkt från hans egen propagandamaskin. Nå, huvuddelen verkar i varje fall vila på solid grund, och förutom en förklaring av frilloväsendet får man även otaliga exempel, främst ur nordisk historia (i republiken Island var det till exempel vanligare att högättade män tog sig frillor än äkta hustrur, eftersom de senare måste sökas i samma sociala skikt och det var viktigare att binda de fria bönderna till sig än andra stormän). På slutet kommer så en fundering om varför systemet försvann, som tyvärr svävar ut och blir något av en anklagelseakt mot den medeltida kyrkans rätt bisarra äktenskapslagar. På det hela taget är det dock trevlig läsning om kvinnor som annars mest uppträder i historiens marginaler.
På bokmässan såg jag en plansch med ett resultat från en omröstning om vilken anka som var roligast i Sverige. På tredje plats hade Kalle hamnat, på andra Anna, men klar etta var Arne, en misslyckad, cynisk, ständigt pank och kärlekskrank anka tecknad av Charlie Christensen som spenderar det mesta av tidens på Zekes bar eller i sin säng, bakfull. I Jag Arne har de tidiga serierna, från åren 1983-1995 samlats.
Det är en rätt skrämmande bild av Sverige som tecknas, med ett krackelerande folkhem, växande främlingsfientlighet och alltmer skriande inkompetens – hos politiker såväl som ordningsmakt – som tecknas, för Arne ägnar sig lika mycket åt att klaga på tillståndet i Sverige som att supa sig full, vigga pengar, bryta ner känsliga personer (bland annat miljöpartister och småbarn), oftast tillsammans med Krille Krokodil. Krille skiljer sig något från Arne genom att stå något mer till höger politiskt (även om deras åsikter mestadels kan betecknas som »cynisk misstro«) och desto mer genom att vara betydligt mer framgångsrik hos det motsatta könet, som i Arnes värld kommer i två versioner: fotomodellsvackra respektive fula nog att slutförvaras (och hit räcker inte hans cynism: trots upprepade misslyckanden är det de första han ständigt söker sig mot).
På det hela taget är det svårt att ge något bra sammanfattande omdöme om innehållet, förutom generaliseringar i stil med »träffsäkert och cyniskt« Man skulle kunna citera några av de bättre dialogerna, men det är ofta inte en enskild rad som gör det. Så mycket är dock säkert som att jag instämmer med resultatet av den där omröstningen.
Stockholm, 1976. Thomas Robladh och hans vackra, litteraturstuderande flickvän Karin är på väg till en fest hos hans föräldrar, där stora delar av den litterära parnassen förväntas dyka upp, inberäknat Stefan Ullman, den författare Karin doktorerar på. Thomas, som hållit den senare detaljen hemlig, anar inte att det är upptakten till ett drama där hela hans världsbild skall slås i spillror, eller att Karin har sökt sig till honom delvis för att kunna komma närmare det nationalsocialistiska ledargarnityret. För det är inte det Stockholm vi är vana vid som skildras i Tony Samuelssons Jag var en arier, utan ett Stockholm som är andra huvudstad i ett stortyskt rike som brett ut sig över större delen av Europa, ett rike där Albert Speer är führer och Thomas far är den högste svenske befattningshavaren.
Romanen följer de tre – Thomas, Karin och Speer – under några månader, varunder Karin förbereder sig för sin del i ett attentat mot führern, Thomas kommer upptäcka saker om sig själv, och Speer besöker älskarinnor och funderar på vad man skall göra med Hitlers hjärna, som ligger i en burk någonstans i Tyskland. Via Speer får man främst redan på hur denna nazistiska värld ser ut (även om den bilden är något oklar), hur Sverige är det mest lojala av alla lydländer och hur Speer har valt att välja ut främst författare till det parlament som han tycks låtsas dela makten med efter att ha förrått Hitler. Speers nationalsocialistiska rike är väl inte riktigt en klassisk dystopi; det finns en hemlig polis och man anar hur hemskt »kortskallarna« har det, men förutom Hitlers hjärna finns det inga fantastiska inslag, däremot en hel del perverterad vetenskap: något slags hjärntest som kan avgöra vem som är en »äkta arier« (och en plastikkirurgi som kan anpassa ens ansikte efter hur det förväntas se ut: vackert om man är »rasren«, fult annars), en historieskrivning som går ut på att visa hur germanerna styrt världsutvecklingen, och att Treblinka och andra förintelseläger egentligen var platserna för stora slag i kriget mot judarna.
Bokens stora styrka är att den aldrig tar det enkla spåret och blir till enkel kontrafaktisk historia, med en handling som främst syftar till att visa så mycket av hur hemska nazisterna är. Delar av handling kräver faktiskt inte ens just ett nationalsocialistiskt Sverige: de stora lögnerna hade varit annorlunda, men något liknande hade kunnat skrivas om tillvaron även i andra diktaturer. Samtidigt är det ingen tvekan om att det är just nazism det är frågan om, med dess motvilja mot såväl kommunismens klassretorik som »semitisk demokrati« samt en hel del rasidéer om det »germanskt vackra« och »anglosaxiskt fula«.
Mer problematiskt är väl då sättet som riktiga personer blandats in i leken: Olof Palme, Björn Skifs och Bo Holmström skymtar förbi; Speers säkerhetschef tycks vara Heinrich Böll, och en filmare som gör avskyvärda dramer om den ariska forntiden kallas Ingo Bergman. Visst, det är inte orimligt att många av de personer som verkligen var kända under det riktiga sjuttiotalet skulle ha varit det även i ett Stortyskland, men denna fiktion är halvhjärtat genomförd: ibland uppträder personer under sina riktiga namn, ibland är de lätt förklädda. En mer konsekvent behandling hade kanske inte gjort poängen smakfullare men i alla fall tydligare.
Jag var en arier är dock i slutändan en viktig bok som utnyttjar det kontrafaktiska greppet på ett vettigt sätt: den visar på nazismens omänsklighet utan att tvinga ner näsan i den, och den visar hur lätt det kan vara att i efterhand sätta sig på moraliska höga hästar. Rekommenderas.
Tegnér tyckte att svenskan var Ärans och hjältarnas språk. Det tycker inte riktigt Lars Melin, men han har ändå valt det som titel på sin bok, där han med liknande ironiska grepp försöker förmedla kunskaper om svenska, försvarar bruket av engelska låneord, berättar om den stora pronomensförskjutningen och familjariseringen under 1900-talet, och en hel del annat också.
Han försöker också lura i oss att det egentligen inte är något som är sådär väldigt speciellt med svenskan. Den har många vokaler, visst, men det mesta annat kan man hitta i andra språk (i vissa fall förvisso endast norska): meningsskiljande språkmelodi, ovanlig förmåga att stapla konsonanter, två neutrala genus, krav på explicit subjekt. Den språkkunnige inser dock att han har glömt något, en sak vi faktiskt verkar vara helt ensamma om. Nej, jag talar inte om »lagom« (finns både i norska och japanska), utan om sje-ljudet. Det har de minsann inte i Norge, och vad det verkar ingen annanstans heller. Inte för att det är sådär jättemycket att stoltsera med, men ändå.
För det mesta är det lättsamt skrivet, med udd mot diverse språkpoliser och purister. Och visst finns det väl egentligen ingen anledning att oroa sig alltför mycket för engelskans inflytande (som den där debattartikeln som dök upp i Svenskan häromdagen, där skribenten tydligen hade åsikten att engelskan är att likna vid någon särdeles ondsint invaderande art som på egen hand kan förstöra andra språk), men jag förstår ändå inte riktigt på vilket sätt han menar att »controller« skulle vara mer lättbegripligt än »styrekonom«? En ekonom vet jag i alla fall ungefär vad den kan tänkas syssla med, en »styrare« kunde lika gärna sitta i en lastmaskin som vid ett skrivbord.
Nå, dessa mer stringenta texter om svenska språket avlöses i boken sista tredjedel av mer korta, sammanhangslösa bitar av faktiskt ibland undermålig kvalitet: vem roas egentligen av en parodi på föreningsstadga? Eller över vad Melin kommit fram till efter en stunds googlande och vad det verkar inte alltför hårt tänkande? Stycket om förortssvenskan och »rappmusik[sic]« är närmast pinsamt i sina generaliseringar om rappare som testosteronstinna förortsungdomar på glid.
Alltså: mycket intressant blandat med flera bottennapp. Inte en oundgänglig bok för de som redan äger liknande saker, men den personliga tonen gör att man lätt kan ta sig igenom även resonemang man annars hört till leda.
